fredag, december 19

Denna dagen ett liv



Det som så oskyldigt började med en sladdrig fjärrkontroll urartade till en svår om än temporär penisfixering av sällan skådat slag. Jag ser kukar överallt. Bl a i Konsumbloggen. Inget återstår att göra förutom att dra upp volymen på ipoden och pogodansa till Iggy Pop genom kontorslandskapet. Ipoden som mös igång imorse med lite Johnny Cash är nu, som jag, helt inriktat på tokrockparty.

Nä hörni, nu kör vi! Högklackat och tuperingskam, och så lite drinkar på det. Ikväll är världen vårt ostron - bara att öppna upp och slurpa i sig!


Vi ses i dimman,

Slick

Mjuka vs hårda paket


Det är sista dagen på jobbet innan julhelgerna, julgodiskorgarna innehåller bara bottenskrap och jag har koncentrationsförmåga som en sötsaksknarkad 3-åring med ADHD, damp och MBD på samma gång. Ikväll är det julfest och känner jag mitt bolag rätt kommer ingen kliva av tåget förrän runt fyrarycket imorgon bitti. Sminket ligger i väskan och klänningen är skuren så att till och med jag, en vit 30-nånting-kvinna, får lite junk in my trunk. Lagom mycket ba-dunka-dunk, liksom.

Med sådana förutsättningar blir det naturligtvis bara nonsens och svammel om roliga saker. Som den här t ex. En Dali-fjärris. Som är mjuk och sladdrig, men när man fattar grepp om den blir den styv. Jag försöker desperat styra runt det gigantiska, uppenbara snoppskämt som står som ett stort jäkla Washington-monument mitt i vägen men det är ett futilt grepp. Skämtet går inte att komma runt, under eller över, bara att ta det uppenbara i ansiktet (igen, heh).

En kukfjärris. Den vill jag ha i julklapp.



torsdag, december 18

Tihi - lilla jag, bara!

I väntan på en väckarklocka som får mig att vakna utvilad oavsett när jag gick och la mig (kan vi fantisera fram det kan vi skapa det, sa Jules Verne) får P3 duga som lagom avstressande väckning. Just nu pågår någon form av musikgalajufs för att samla in pengar för svält, cancer eller någon annan av naturlagarna instiftad befolkningskontroll, och imorse var det Kitty Jutbring som höll låda och intervjuade någon av alla de svårmodiga singer-songwriterpojkar med blängade hybrisblick under snedluggen som brukar paradera på kanalen - Juvelen har jag för mig det var denna gång. Kitty var som vanligt ett riktigt öronsår för mig, men just denna morgon hade jag ett ögonblicks klarsyn och lyckades identifiera varför Kitty, Ann Söderlund och en hel grabbnäve brudar alltid irriterat mig som ett halvläkt skrapsår mellan skulderbladen.

De gör sig korkade med flit. De pratar barnspråk med flit. De gör sig mindre än de är för att komma undan med mer och slippa få mothugg på ett resonerande, intellektuellt plan. Det kommer en tidpunkt i alla tjejers liv förr eller senare (åtminstone de av oss som valt att jobba och ta oss någonstans på egen hand, vilket alltså innebär de flesta i Sverige och nästan ingen i Utah) när vi inte längre kan gömma oss bakom tihi-muren, när vi är äldre än 21 och alltså måste börja agera som vuxna. Detta innefattar ett ordförråd rikare än en genomsnittlig 19-årings och en viss koll på nutidsorientering. När Kitty Jutbring tihi-ar sig genom en hel intervju och strösslar varenda mening med "ahme", "asså" och "ahaaaa" samt ställer frågor som passar utmärkt i Kamratposten är det inte charmigt, det är pinsamt. När Ann Söderlund väljer att kommunicera medelst babyjoller till samtliga gäster och kameran i en hel programserie och tar rollen som "den blonda söta tjejen som inte vet vad en lunga är för något" när läkare ska intervjuas börjar stressryckningarna i mitt högra ögonlock dansa riverdance.

Att Kitty, Ann och otaliga andra exempel helt enkelt är utvecklingsstörda och tyvärr inte kan prestera bättre vore önskvärt jämfört med hur det egentligen ligger till - dessa tjejer är grymt smarta, driftiga och initiativrika. De ser att de kan komma längre med mindre ansträngning så länge de håller sig kvar i "tihi, lilla jag"-facket, då de inte kommer behöva komma med något relevant, inträngande, avslöjande eller underhållande alls - de kommer aldrig hamna i debatt med någon sakkunnig annat än som gimmick-inbjudna i Ekdahl och de kommer aldrig krävas av dem att de ska ställa något mer än flamsiga pajasfrågor ens till nobelpristagare. De skulle kunna tala rent och artikulera. De skulle kunna sänka sitt röstläge från den fejkade fjollfalsetten och använda ord som har mer än två stavelser. De skulle kunna ta upp inträngande, personliga frågor som gav något till lyssnare / tittare. De är begåvade och har alla kontakter som krävs. Men nej - de väljer att sitta kvar i tihi-facket och glidåka istället för att faktiskt åstadkomma något.

Å andra sidan är jag antagligen bara avundsjuk. Skulle jag börja tihi-a mig igenom en arbetsdag skulle jag få kicken på två röda. Så varför är det ok att Ann Söderlund pratar bebisspråk en hel jäkla säsong?

onsdag, december 17

*bonk*. VAU I HELVITTE VAU DET?

Ett par ord till alla Ystadsbor (med omnejd) som går omkring och är "chockade över det värsta skalvet på 100 år":

Håll käft.

Det var en duns. Ett litet bonk. En lättare vibration. En kvinna berättar om hur hon vaknade och först trodde det var katten som hoppat ner från sängen. Ja, det måste ju varit ett sjujäkla skalv!

Stjärnkusken Lutfi (ni som kan trav vet vem det är, ni som inte kan trav behöver inte bry er, så viktig är han knappast) uttalar sig om hästar som blivit lite stissiga, och avslutar med att käckt konstatera att nu, nu förstår han hur hemskt det är för de som bor i jordbävningstäta områden. Allt jag kan säga till Lutfi är:

Håll käft.

Att jämställa den dagisvariant av jordskalv som inträffade i Skåne med skalven i Japan eller runt San Fransisco är inte bara alldeles urbota korkat och världsfrånvänt, det är rent sadistiskt. Det är som att åka till Indonesien och vandra runt bland spillrorna och människovraken efter senaste översvämningen och pladdra om att i Sverige, där regnar det också mycket, och en gång fick de paddla till ICA i Mölndal, tänka sig va! Oj så tokigt. Men se här en sån söt liten hydda de byggt av vrakspillrorna!

Det krävs en skåning för något sånt, det gör det. Eller möjligen en göteborgare.

tisdag, december 16

Hell yeah!

Jag gillar fysik. Partikelfysik, strängteori, kvantumelektronik; you name it - I've read it. Jag skulle kunna gå så långt som att säga att fysik är min religion, men det skulle innebära att fysik är något du kan välja att tro på vilket ju inte är sant. Du kan inte välja att tro på fysik lika lite som du kan välja att tro på att gräs är grönt och himlen är blå - den kommer fortsätta vara det oavsett vad du lyckas inbilla dig själv.

Men jag vandrar - det är ju inte därför jag är här idag. Obama har utsett sin nya energiminister, och äntligen har vi en kompetent forskare på en viktig politisk post! Steven Chu fick nobelpriset i fysik 1997, för att ha lyckats "fånga" atomer med hjälp av en ljusstråle - forskare har försökt göra det länge, men Steven kom på att om man kyler ner atomen kan man få fatt på den med vad som i princip kan kallas en optisk pincett. Smart kille.

Vad vi snackar om här är alltså en briljant fysiker, chef för ett av världens främsta lab (Berkeley), som de senaste åren fokuserat sin och sina fysikkollegors ansträngningar på att hitta nya sätt att hantera växthuseffekten ända nere på molekylär nivå. Och nu är han energiminister.

I Kina kan man, om man vill förbanna någon riktigt ordentligt, säga "Jag hoppas dina barn får leva i spännande tider". Jag menar dock att status quo är mördande trist, och ändå inte mer än själva slutmålet. Således deklarerar jag härmed att vi lever i ordentligt spännande tider.

Om vi nu bara kunde lyckas lista ut hur vi kan testa validiteten i strängteorin också.

fredag, december 12

Stora bloggpriset - ett stort skämt

Har ni missat Stora bloggpriset, som Aftonblaskan lanserat med buller och bång i dagarna? Det hade kunnat bli otroligt bra. Det hade kunnat bli ett bloggarnas Pulitzer, ett nätdagböckernas Augustpris. Istället blev det en popularitetstävling där "folket" ska bestämma istället för en kvalificerad jury med skickliga skribenter - vilket naturligtvis innebär att de som vinner är de som redan har många läsare och är allra mest intensiva i sina "rösta-på-mig"-kampanjer. Blondinbella och Kenza kommer utses till Sveriges bästa bloggare, istället för exempelvis Tyskungen som faktiskt är bra, på riktigt. Det finns enormt skickliga skribenter som driver bloggar som blir lästa av tio personer om dagen - hur stor chans har de att synas om Sveriges alla kissnödiga sextonåringar ska få bestämma? Om Idol och Johan Palm har lärt oss någonting är det att kraften hos den prepubertala generationen är i princip ostoppbar så länge de drar åt samma håll (som tur är händer det väldigt sällan och varar inte länge).

Aftonbladet hävdar att Stora bloggpriset, det är bloggarnas Stora Journalistpris. Men så länge makten att utse Sveriges bästa nätskribenter ligger hos landets tweens kommer Stora Bloggpriset inte vara något mer än en popularitetstävling för PR-medvetna ordbajsare - oavsett hur många "paneler" man sätter upp som tar fram nomineringar.

the shit list

Jag har under en längre tid underhållit en lista på irriterande personligheter. Människor som, helt enkelt, kommer bli de första att ställas upp mot en vägg när revolutionen kommer. Vad denna revolution innefattar utöver det är egalt, det blir som i Grekland där det som började med en förflugen kula från en uttråkad snut med dåligt sikte nu är på väg att sänka hela regeringen. The shit list, i alla fall, ser i dagsläget ut så här:

- Folk som står still på vänster sida av rulltrappan. Håll till höger, turistjävel, jag har bråttom till jobbet.

- Kass(a)personal som envisas med att ge sedlarna först, och sen balansera mynten ovanpå. Hur har det funkat bra för någon, någonsin i världshistorien? Tänk om, tänk rätt.

- Lattemorsor med barnvagn som går långsamt, långsamt, fyra i bredd på trottoaren. Ur spår för i helvete! Somliga av oss bidrar till ekonomin här istället för att lulla runt med kaffe och sladdra om bajskonsistens hela dagarna.

- Taxi Kurirs telefonister. Efter att ha stått på gatan och frusit i 20 minuter efter att ha blivit lovad fem minuters väntetid vill jag åtminstone ha en ursäkt när taxin inte kommer. Inte ett försvarstal från den pubertala ärkeidioten med tuppar i rösten om varför det inte är hans fel att taxin sket i att komma. Det är inte mitt fel - och jag är en betalande kund. Det är det enda du ska bry dig om, din värdelösa lilla fjant.

- Vellinge. Kommentar överflödig, jämna skiten med marken bara. Vi blir inte bara av med det, Sveriges genomsnitts-IQ kommer höjas med ett par poäng minst. Se det som ogräsrensning.

onsdag, december 10

Är lunchen en rast, verkligen?

Jag har just haft en stekig tvåtimmarslunch - sett utifrån. Sett inifrån det kaos som var min lunchrast var det allt annat än stekigt:
Jag har haft vårdnaden om den ömma moderns svenne banan-glidare till merca en längre tid, men nu ska den lämnas tillbaka till ägaren. Således rattade jag mercan från norra förorterna till närmaste mack, där jag städade invändigt, tvättade utvändigt och tankade fullt innan jag styrde kosan mot hemmet på Södermalm. Där letade jag bra parkering och lämnade nycklarna på köksbordet så den ömma modern kunde hämta upp dem efter jobbet.

Därefter blev det hämtning av samma bilnyckel på samma köksbord samt återförsel av bil till norra förorterna då den ömma moderns del av hela operationen (ta med nycklar till dotterns lägenhet så hon kan hämta bilnyckeln på köksbordet) tyvärr visade sig vara henne övermäktig.

Ett väl utfört arbete är den grund varpå samhället vilar, hävdar Karl-Bertil Jonsson. Jag, som är hungrig och dessutom lite bakfull efter att ha firat att en god vän återkommit från en långresa och åter trampar sitt fosterlands trygga mylla, menar att Karl-Bertil kan dra åt helvete.

tisdag, december 9

Framförhållning

Det händer rätt ofta att vänner hör av sig till mig och vill träffas, och sånt är ju trevligt. Bara det att de vill träffas NU. Med noll minuters varsel. En fredagkväll. Jag blir alltid lika irriterad. Först och främst - vad har de här människorna för uppfattning om mig om de tror att jag, som varande singel i en storstad, är helt obokad en fredagkväll? Vill jag verkligen umgås med människor som helt uppenbart anser att jag är patetisk (annars skulle de inte utgå från att jag var ledig, förstås. Bara mina allra mest asociala och / eller gifta vänner är till övers lediga en fredagkväll, och sällan ens de). Dessutom - har de inte egna scheman? Är jag inte värd att få lite planeringstid och möda för att få en tid som passar oss båda, är jag bara kompisvarianten av ett booty call?

Efter en tid har jag dock börjat se ett mönster i det här. De vänner som ringer mig för att umgås omedelbums har utan undantag begåvats med en y-kromosom. Män planerar helt enkelt inte. Män har aldrig planerat. Tänk till exempel på hur Sverige befolkades (bortsett från samerna, våra egna sjukt osexiga indianer, utan barbackaridning och sexiga ländkläden men istället med renar och töntiga kläder). En varm junidag då fåglarna kvittrade anlände ett gäng kanoter, och männen blev så exalterade av den vackra naturen att de brände kanoterna i ett tacksamhetsbål. När sen oktober kom kunde de inte komma hem igen. Bristande planering, peeps.

Tjejer däremot har planerat hela sitt liv sen femårsåldern. Antagligen för att killar aldrig gjort det - eftersom tjejer gjort det åt dem - eftersom de aldrig lärt sig planera. Det är moment 22! Det är även det här - tjejer och killar och deras högst diversifierade planeringsstrategier - som orsakar en mängd hemmabråk (har en säker källa upplyst mig om). Tjejen har tusen bollar i luften och planerar varje minut av veckan, medan pojkvännen bara har en hacky sack han lite lojt studsar mellan tårna. När sen killen spontanbeslutar en öl-o-wii-fest med polarna samtidigt som tjejen har planerat att laga lunchlådor för hela 2014, då brakar det loss vid hemmets inte så länge trygga härd.

Ska vi göra en deal? Vi med komplett kromosomuppsättning slutar planera måndagar, tisdagar och torsdagar. De får alla med kromosomdefekten Y ta hand om. Så de lär sig. Mmmkay?

måndag, december 8

Viss oro över framtiden i det avlånga landet Falukorv

Jag var på hemmafest i helgen, hos ett för mig hittills helt okänt gäng. Det kan vara kul att göra sånt, träffa lite nya kufar, röra sig utanför sin bekvämlighetszon och chockera sig med någon annans verklighet lite då och då. Man vill ju inte stelna till.

Just den här festen bjöd dock inte på några klockrena varvningar direkt. Det var samma tråkiga rapande av samma meningar som yttrats på varje fest sen urminnes tider och samma slentrianmässiga uppstötningar av allmängiltiga åsikter uppsnappade från fikarummet på jobbet ("det är synd om munkarna i Tibet", "politiker bara fifflar", "bara vi fick snö så skulle det bli lite ljusare ute") som alltid, men en tjej stack ut ur mängden. Hon var så ung, så naiv och så övertygad om sin egen intellektuella förmåga som man bara kan vara innan tjugofem att hon, på helt egen hand, roade mig kungligt i de tre timmar jag stod ut innan jag med ett minimum av artighet kunde bege mig till nästa fest. Alltid med lite uppspärrade ögon och halvöppen mun, som om någon just upplyst henne om att universum är oändligt och hon försöker göra sig en bild av det. Begrunda nedanstående konversation, fritt ur minnet:

R(andom festnisse): "Kuken ska ha sitt", haha, det var ju Frank Andersson som sa!
S(lick): Ja, det har jag hört! Sjukt kul. Han rymde från OS-byn 84 eller så, och det var det enda han svarade när de undrade var han varit, när han återkom vid sjutiden på morgonen. Hahaha, vilken hjälte!
B(imbo): Ahme vaddå. Om du skulle ligga med han, skulle du tycka om att han sa så om dig dagen efter då eller?

Hela köket tystnar medan jag mest häpen står och stirrar på henne. Inte placerade hon väl just mig och Frank Andersson i någon form av småstadshögstadiehookup-situation, och la sen fjortisfeminism ovanpå hela röran? Jo, tamejfan. Det gjorde hon.

S: Jaaa, alltså... Nu kan jag väl kanske gissa att Frank fick betala en del för att han skulle få sitt, så att säga.
B: Jaaahaaaaa! Ja, hon brydde sig väl säkert inte om att han sa så om henne då.
S: Alltså, det här var i Japan. 1984. Jag har väldigt svårt att tänka mig att "hon" överhuvudtalet pratade svenska, än mindre vet vad Frank sa till sin tränare i OS-byn...
B: Nänä, alltså jag bara gillar verkligen att tänka lite längre.
S: * Skyndar sig att ta en väldigt stor klunk vin för att inte brista ut i flatgarv *

Något senare överhörde jag den konversation som fick mig att resolut snöra på mig skorna och ringa en taxi.

R(andom festnisse, bevisligen även han inte direkt överbegåvad): En lista med korkade citat! Det borde man ge ut en bok om, det är ju skitkul. Fan vad man skulle tjäna pengar, att ingen tänkt på det förut!
B(imbo, igen med ett lätt förvirrat men entusiastiskt uttryck): Jaaa! Alltså, jag gillar verkligen... samlingar.

Här någonstans gav jag upp. Om den här bruttan är representativ för de som ska dra det tunga lasset jag blir gammal ligger gamla Svedala ordentligt surt till, kan jag säga. Själv planerar jag en strategisk förflyttning till Hemingways gamla favoritbar i Havanna, där ska jag hinka Canchacharas tills jag lullar ut i havet av misstag. Billigt och bekvämt, så ska en pensionsplan se ut.

fredag, december 5

Det är då som det stora vemodet rullar in...



Jag bokar flygresor till alperna inför nästa år (so long, suckers) och känner hur folks debila pladdrande om helgaktiviteter som gardinshopping och bullbakande med kusinbarnen långsamt sipprar ända in i hjärnbarken och försätter mig i en uttråkad, själsdödande trance. Inte ens en artikel om Åke Green får min puls att stiga nämnvärt. Jag inser att det är dags att ge upp, gå hem, korka upp en vällagrad bordeaux och lägga upp fötterna. Jag lämnar er med lite visdom.

torsdag, december 4

Insikt

Det är därför man går ut på Stureplan, vet ni. För att synas med de vackra folket på vimmelbilderna.

Inte den vassaste kniven i lådan

Åh Arne, din gåsapåg. Det är ok för mig att du vill göra en Patrik Ekwall och gråta ut i pressen så fort det blir lite uppförsbacke till servicehemmet. Men jag kan inte låta bli att fundera på varför du valt att ha fröken Höger bestämt placerad i skrevet samt vänsterhanden på musen i en illustration om sexsurfande. Hur tänkte du där, Arne? Realism är bästa greppet?

onsdag, december 3

En jäkligt knivig fråga

Det här, saxat ur Aftonbladet, är inte enkelt. Hela debatten är så sjukt svart eller vit att det blir nonsens och blajblaj av alltihop, med de stridande fraktionerna så djupt nedgrävda i sina skyttegravar att det är omöjligt att höja blicken.

Såklart kände sig Rosita diskriminerad. Självklart är det inte ok att behandla människor olika beroende på vad de har på sig - men faktum är att vi gör det, allihop, hela tiden. Om jag går in i en flott hotellobby iklädd yttepyttekjol, lårhöga läderstövlar och tillräckligt med smink för att räcka till en hel Idolfinal i ansiktet kommer personalen behandla mig ytterst skeptiskt, och hålla ordentlig koll på mig för att säkerställa att jag inte är en hora på väg upp för att träffa min kund. Går jag istället in klädd i knälång kjol och med lagom mycket smink blir jag behandlad som en gäst.

Vi behandlar människor utifrån de erfarenheter vi har, det är vår hjärnas sätt att kunna hantera att bo i städer där antalet människor vi möter vida överstiger de ca 30-talet personer vi kan hantera fullt ut som individer. Vi placerar in folk i fack och modifierar vårt beteende därefter - inte särskilt underligt! Jag tar en omväg runt ett berusat killgäng om jag är på väg hem ensam på kvällen, t ex.

Romer har dåligt rykte. I min hemstad kallas de för finska zigenare, och de flesta rynkar på näsan åt dem. Det beror inte på att romer i sig är i högre grad kriminella eller otrevliga än andra, utan på att deras klassiska folkdräkter sticker ut. Så fort du tar på dig en sådan dräkt får du räkna med att du klumpas ihop med alla andra människor i sådan dräkt i andra personers ögon. En otrevlig gammal kärring som snor osten ur din kundvagn på ICA - hon får dig att se med lite mindre blida ögon på äldre kvinnor generellt, men eftersom du antagligen träffar rätt många äldre kvinnor under en dag vägs det upp av de trevliga små tanterna. En otrevlig romsk kvinna i folkdräkt som gör samma sak får dig att se med lite mindre blida ögon på romska kvinnor i folkdräkt - och de träffar du inte särskilt ofta. Intrycket vägs inte upp, och du sitter kvar med enbart dåliga erfarenheter.

Det här är inte önskvärt, förstås - men frågan är om det går att göra något åt det överhuvudtaget. Även om stadshotellet i Norrköping som företag och organisation arbetar för att diskriminering inte ska förekomma är det fortfarande enskilda individer som möter gäster på daglig basis, och om ingen romsk kvinna varit gäst på hotellet tidigare, utan alla romer som varit där enbart varit det för att stjäla saker (och tänk ett varv till om du tror att inga romer snattar. Alla snattar. Romer, svenskar, turkar, fan och hans moster. ) - hur ska de reagera? Handen på hjärtat, du inkännande medelålders kvinna med moralpanik och "alla-borde-bara-vara-sams"-mentalitet, hur skulle du reagera?

Det här har inte med rasism att göra. Det här innebär inte att stadshotellet i Norrköping på allvar anser att romer är fysiskt eller psykiskt underlägsna någon annan ras. Det har med fördomar att göra - och fördomar har vi alla, om allt. Vi behöver våra fördomar och våra tendenser att placera folk i fack för att inte bli helt vansinniga. Till den dag då alla i Sverige har i huvudsak positiva erfarenheter av romer får Rosita ta och vänja sig vid att flera kommer bemöta henne med viss skepsis. Precis som jag blir bemött med skepsis vid biljardbordet enbart för att jag är tjej - vilket i sanningens namn bara är bra (herregud vad lättlurade karlar kan vara när det tänker med kuken).

Att sen hotellpersonalen är så urbota korkade att de går på henne flera gånger under en dag och alltså uppenbarligen inte meddelar varandra, samt att hotellchefen beter sig nonchalant och otrevligt mot en gäst - det är bara tecken på ett ytterst undermåligt hotell. Nu har jag fördomar om hotellet som varande ett lågklasshak som jag aldrig kommer bo på. Sedär, så det kan bli.

måndag, december 1

WTF?

Kolla in på annonserna på högersidan av bloggen. Det är ju tänkt att de ska spegla vad som skrivs, så att de tre översta handlar om alkoholberoende är väl inte helt otippat. Ett inlägg om suputer och ett som länkar vilt till varenda cocktailbar värd namnet i London ger väl det resultatet kan jag tippa.

Men sen kommer en annons om spikmattor. Spikmattor? Hur tänkte de där? När skrev jag om spikmattor, fakirer, indier eller något annat som kan trigga en sån annons? Har jag dränkt minnet av det inlägget i appletinis? Och borde jag kanske klicka själv på valfri alkisreklam?

Många frågor, mina vänner. Inte så många svar.

She's baaaaack

Efter lyxliv i London är det rent ut sagt självmordstankeframkallande att sitta i en gråtrist Stockholmsförort med en snabbt svalnande sunklatte och tjäna pengar. Morgonens debacle gjorde inte saken bättre heller - det är ytterst sällan jag lyckas komma till arbetet i arla morgontimmen, men i morse var jag på god väg. Tills jag bestämde mig för att ta hissen istället för trapporna vill säga, för att spara mina anklar från att vrickas av de sjukt snygga nya skorna. Efter att ha färdats nedåt tills jag befann mig precis mitt emellan två våningsplan ryckte hela ekipaget till och tvärnitade.

Så där står jag, i en obekväm liten hiss med fuskträpanel och ett telefonnummer till hissfirman. Utan täckning på mobilen. Jag lyckas få iväg ett samtal i alla fall, och lyckas genom bruset meddela var jag är och att jag inte kan ta mig någonstans. De ska skicka någon omedelbart, får jag höra.

Tjugo minuter senare ringer telefonen, denna gång är det teknikern som ska komma och släppa ut mig.
*bruuuuuuus*
S(lick): HALLÅ?
H(issnissen): OJ vad det hörs dåligt!
S: Ja. Jag sitter som sagt fast i en liten hiss. Med dålig täckning.
H: Men guuuud vad det bryter av!
* samtalet bryts *

* ring, ring från hissnissen*
S: Ja. Hallå.
H: Kan du öppna dörren?
S: (suckar) Om jag kunde öppna dörren skulle jag väl för fan inte sitta i hissen och häcka.
*bruuuuuus*
H: Ojoj, vad det bryter! Kan du fixa mottagningen på din sida?
S: (tappar det lilla tålamod jag hade): Men hördu, ditt ärkepucko. Jag sitter fast i en hiss, samma hiss förövrigt som din kollega var här och lagade för en vecka sen. Bra jobb han gjorde, kan du hälsa. Hur hade du tänkt att jag skulle "fixa mottagningen"? Klättra upp genom takluckan och vifta med mobilen i hisschaktet??
H: Jaja, jag är i Bromma nu så det tar lite tid.
*klick*

Sen satt jag där. I totalt nästan en timme. Till slut kommer hissnissen och släpper ut mig - på vindsplanet. För det var ju inte så att jag var på väg ut, och tog hissen för att slippa ta alla trappor ner. Nejnej. Inte alls.

God morgon, hörni. Glad måndag.

onsdag, november 26

Vet din mamma att du super?

Varje gång någon inkännande socialhäxa med hemanent-hår och DiLeva-dialekt uttalar sig om alkoholism som en sjukdom får jag eksem. Att hävda att alkoholister är sjuka och inte kan hjälpa att de super, det är att nedvärdera alla de som lever med riktiga sjukdomar, som kämpar dagligen med cancer och alzheimers och fan och hans moster. En sjukdom är något som förstör dig, oundvikligen, som fortsätter förstöra dig helt utan att du gör något. En alkoholist får inte ofrivilliga muskelspasmer som får honom att sätta munnen till flaskan - det är en medveten handling som utförs på order av medvetna impulser från hjärnan. Du väljer att supa, så du super. Det är inte sjukdom - det är svaghet.

Visst är alkohol beroendeframkallande, och visst har vissa människor en predisposition inbyggt i generna för att lättare bli beroende av ämnen eller beteenden - spel, sprit, heroin, vadsomhelst. Det betyder dock inte att de inte kan hjälpa sig själva, eller att de inte kan stå emot. Visst fasen kan de stå emot. Återigen - det är en medveten handling att sätta munnen till flaskan. Jag säger inte att det är lätt att sluta dricka för en beroende alkoholist, jag har sett på nära håll just hur svårt det är, hur smärtsamt det är och hur dåligt personen mådde när det var som värst. Men det är möjligt, det är görbart, och det är enbart din egna viljestyrka som sätter ribban.

Det går inte att "vilja" bort cancer. En cancersvulst växer oavsett vad du gör eller inte gör - medan ditt supande bara sker när du gör det medvetna valet att sätta munnen till flaskan och köra. Jag tror att när vi slutar dalta med alkoholister, när vi slutar ge dem frikort och tvingar dem att inse att det är de själva som väljer att supa, inte deras predisponerade genuppsättning, då är de också bättre rustade att ta emot den hjälp vi kan ge dem, behandling, rådgivning, terapi och så vidare. Att sätta sjukdomsstämpel på alkoholism (eller heroinberoende, eller spelberoende) är att ta bort allt ansvar från den enskilde individen, och det kan aldrig leda till starka människor, väl rustade för livets hårda smällar.

Och när vi nu är inne på det här med personligt ansvar och vem det är som bestämmer hur mycket det ska supas - anonyma alkoholister är precis lika fel ute de. Det enda som sker i ett tolvstegsprogram är att ansvaret fråntas en själv och läggs på något annat, odefinierbart högre väsen. Istället för att supa varje dag ska personen istället gå på möten varje dag. Så fort suget efter spriten kommer ska AA-medlemmen bege sig till ett möte. Det är ju bara att ersätta ett beroende med ett annat, och inte överhuvudtaget ta tag i grundproblemet - det att här har vi en människa som inte är stark nog att stå emot sina egna impulser. I ett kritiskt granskande TV-program i höstas citerades statistik från USA som visar att andelen människor som slutade med AA och lyckades hålla sig rena var lika hög som andelen som slutade utan AAs hjälp. Kör AA eller inte - statistiskt sett finns det ingen AA-effekt alls.

Jag tycker inte synd om alkoholister, narkomaner eller spelberoende människor. När de erkänner att de är de själva som inte kan stå emot sina impulser - då kan jag försöka hjälpa dem. Innan dess får de fortsätta lalla runt i sin låtsasverklighet, där ingen någonsin behöver ta ansvar för sitt eget beteende så länge det klassats som en sjukdom av en världsfrånvänd new age-kärring med eget "behandlingshem" på släktgården så hon kan få lite mer statsbidrag för att kunna behålla skiten.

London weekend

Dags för min årliga weekend i London. Träffa expatriaterna, shoppa julklappar, utöka skogarderoben och vara allmänt dekadent. Hittade ett lagom schysst hotell. Lite understated sådär. Inga konstigheter, som Färjan-Håkan fortfarande säger.

tisdag, november 25

Naket i storstaden


I överskattade komedin Vänner fanns en extra medlem i gänget, utöver de sex vita, heterosexuella normativikoner vi alla älskade utan anledning. Ugly Naked Guy bodde rakt över gården och var föremål för en rad äcklade utrop och tacksam måltavla för one-liners när fantasin tröt hos författarna ("Oh my God you guys look, Ugly Naked Guy got gravity boots!").

Jag har mina egna Ugly Naked Guys - fast jag har Hot Naked Couple. Rätt över innergården bor ett ungt snyggt par som gillar att knalla näck i lägenheten, och har jag lite tråkigt kan jag alltid kasta en blick på min egen lilla nudistsåpa, där tjejen viker tvätt och killen steker ägg (bara det är ju imponerande, hur hög smärttröskel har han?). Roligast är när de bråkar och tjejen börjar hötta med fingret så brösten skakar med - det blir en slags tretaktssvängning som brukar göra killen helt svarslös. Win - win, kan man säga; hon får diskussionen, han får imponerande bröstswingar.

Nyligen installerades balkong hos Hot Naked Couple, och jag har redan börjat tillverka en Giant Poking Device. Nästa sommar kommer bli episk.

måndag, november 24

Varför är det bara idioter som har energi nog att engagera sig?


Miljömupparna tuppar sig igen, och som vanligt är det inte nödvändigtvis förslaget i sig det är fel på, utan argumenten som är ute på solomission bland vansinnigheterna. Bensin är redan dubbelbeskattat (först bensinskatt, sen moms på bensinskatten) och det kan omöjligen ligga på den enskilda invånaren att rätta upp hela jäkla växthusproblemet, särskilt inte när invånaren ifråga ska storhandla i snöstorm. Stockholms gator är inte gjorda för en spark, Peter Eriksson (eller annan valfri bakåtsträvande, hampaodlande skäggtomte)!

Men, som sagt, det är ju inte sakfrågan som gör att jag sitter här och ångar som en chokladälskande fyrtioplussare med muffintop på sitt första SATS Boxercise-pass, det är frasen "vi vet att det blir dyrare sen, så det är lika bra att höja nu". Vad är det för skev baklängeslogik? Om ett år kommer mina sparpengar förräntat sig, så det är lika bra att jag får pengarna nu. På sikt kommer lägenheterna i Stockholm gått upp till före-krisen-nivåer, så jag bör få ett par millar extra redan imorgon.
och vad är "på sikt"? Ett år? Ett decennium? Förr eller senare ska jag gå i pension, så jag plockar mina PPM-pengar nu, mmkay? Det är ju lika bra att anpassa sig, eller hur var det... Jag blir så trött på dessa låtsaspolitiker som fått för sig att en inkvoterad plats i en dammig styrgrupp bildad på senaste partistämman i Växjö är synonymt med att de har något konstruktivt att bidra med.

Just det här, att miljödebatten sköts av på ena sidan industriledare med sikten skymd av bonusutbetalda $-tecken och allmänt libertariansk inställning till sina medmänniskor (slå upp det, du ensamma läsare som inte har en vuxen människas ordförråd) och på andra sidan känslostyrda trädkramare som hänger vita lakan från fönstren i Hornstull och hojtar att vi måste tänka på baaaarnen och deras fraaamtid i sina futila försök att bilda opinion, är anledningen till att vi aldrig kommer komma någonvart överhuvudtaget.
De som har tillräckligt mycket intelligens för att komma på några bra förslag och argument är också smarta nog att inse att vi redan är körda - det kommer oundvikligen att dimpa ner en komet i huvudet på Al Gore som förintar allt levande på jorden, och det oavsett hur många utsläppsrätter du köpte när du skulle till Thailand och röka gräs eller hur mycket ekologisk potatis du handlar på Coop.

fredag, november 21

ERUGOIHÖVVE,ELLERR?

Lasse Kronér är årets julvärd, och det får mig att börja fundera på den andra delen av vårt avlånga land. Alla har hört hejarramsan / hånsången från idrottsvärlden (annars finns det youtube) - "alla heter Glenn, alla heter Glenn, alla heter Glenn i Göteborg". Den är ju lite smålustig så där, och ännu roligare blev den när jag just gick in på Eniro för lite empirisk kunskapsinsamling. Det visar sig nämligen att alla faktiskt heter Glenn i Göteborg! I storStockholm finns det 489 Glenn på 2 miljoner invånare. I Göteborg finns det 790 Glenn på en kvarts miljon invånare. Nästan dubbelt så många på en fjärdedel så många invånare, det är en rejäl överrepresentation det!
Tydligen ska detta bero på att det var så många engelsktalande sjömän i Göteborg som drog över de göttebörrska kvinnfolket att det slog på barnadöpandet - de små bastarderna fick namn av sina fäder helt enkelt, och så har det fortsatt.

Möjligen kan man då hävda att Göteborgs kvinnor är föregångare till den nya socialgrupp 3-trenden att döpa sina ungar till amerikansk-klingande namn som Kevin, Liam och Melissa. Och innan någon nu börjar hojta om klassfördomar - räkna antalet småknattar på valfritt betongförortsdagis med dylikt tilltalsnamn och jämför sedan med Danderyd. Just det. Utmärkta Freakonomics av Steven Levitt redogör för anledningarna, läs och begrunda.

Det är kul i allmänhet att skämta om västSveriges största småstad, de är så kissnödigt ängsliga och ivriga att visa vilka "gôa gubbar" de är att de nästan slår knut på sig själva i ivern att krysta fram ännu en tröttsam ordvits.
Ställer man det i relation till den utbredda främlingsfientlighet, mansgrisighet och allmänna "var som oss annars får du stryk"-mentalitet som råder i Majorna med omnejd blir det rent absurt lustigt - ingen annanstans i Sverige är det så sorgligt ont om trevliga män (om det nu är vad som avses med "gôa gubbar") som i 031-området.

Trots allt måste jag uppskatta Göteborg, om inte annat så för att det är så enormt kul att reta upp en hel tågvagn när jag ställer mig upp, tio minuter innan tåget ankommer till Göteborgs central, och deklarerar högljutt: "Glöm inte tidsskillnaden! Ställ tillbaka klockan 1 år... NU!". Tack Andres Lokko, för att du gav mig ammunitionen.

Bring it, finansnisse!

Jag har fått bakslag på jobbet. En controller (en controller är vad ekonomiassistenter började kallas när även män började arbeta som det) hävdar att jag dragit över budget, med argumentet att timkostnaden beräknats för lågt.

Någon annan hade möjligen böjt sig för det styltiga språket och det lite finare efternamn denne herre bär med sig, men jag är från ghettot och går inte på sånt (len). Istället har jag räknat ut vad timkostnaden är, och minsann har jag inte räknat rätt hela året. Dessutom har jag inga byxor på mig idag (jag är inte NAKEN. Vad tror ni egentligen. Jag har en lång tröja).

Jag är i detta nu på väg upp till finansavdelningen, med siffor och utan byxor, för att läsa lagen för finansnissen. När han vaknade imorse hade han säkerligen ingen aning om att hans schablonmässiga "jag plockar 10 % över hela linjen så ser det ut som jag sparar pengar"-strategi skulle stöta på patrull från en tre äpplen hög brud med skyhöga stilettklackar, men jag kan fler femstaviga ord än han och när jag kommer tillbaka ska jag ha mer i budget, inte mindre.

Sånt här ger mig entusiasm. Värme och lycka är vad jag känner nu. Det, och en viss stridslystnad.

Kan det vara riktigt sunt, verkligen?

torsdag, november 20

Hål i hela huvudet


Vad är det för fel på SVT? Det är upponervända världen därborta i TV-huset. Det är som om samtliga producenter och övriga beslutsfattare gick vilse i pannkakan på sjuttiotalet och fortfarande inte hittat ut. En normalt funtad organisation skulle naturligtvis behållit den i princip enda populära personlighet de fortfarande har kvar. SVT däremot, de gör tvärtom.

- Fan, den är Palm, han är ju jäkligt poppis. Massor av youtube-klipp, hyllningar på facebook och sånt. Han går hem i stugorna!
- Jaså du. Jamen då flyttar vi på honom. Bort med Palm!

Om TV4 är smarta har de redan nu slagit en pling till Palm och erbjudit honom ett guldkantat nyhetsuppläsarkontrakt. Vem vill inte ha killen som levererat guldkorn som "kvinnor blir ofta omkullknull... knuffade på dansgolvet"? Och vem kan glömma höjdaren när han rakade av sig mustaschen mellan två sändningar? Go Palm!

Smarta brudar biter sig i foten

Hur många gånger har du suttit på en förfest och hört någon lallare slänga ur sig de mest hårresande uttalanden, uppbackat med det vaga "jag läste i en studie att..."? Själv har jag både en och två gånger använt just det argumentet för att validera någon liten kontroversiell köttbit jag slängt ut till fylleaggressiva idioter som sedan börjat gräla vilt sinsemellan utan att någonsin komma överens. Tuppfäktning i förortsköket, en både underskattad och underhållande fritidsaktivitet! Nu finns dessutom toksmarta verktyget Wisify, som samlar alla de där obskyra studierna på ett ställe så du kan hämta information och backa upp dina åsikter live, direkt, där och då.

Men, jag vandrar från ämnet. Själva poängen med detta inlägg är att en studie visar att högintelligenta män löper högre chans (risk?) att gifta sig jämfört med normalintelligenta y-kromosombärare - medan det motsatta är sant för kvinnor. Smarta brudar får inga karlar, kort sagt.

När jag först läste det här reagerade reptilfeministhjärnan blixtsnabbt, och i mitt huvud var jag redan högt upp på barrikaderna och hojtade om manschauvinister och rädda små pojkar, men sen tog jag en kaffe och sansade mig lite. För vems fel är det egentligen? Vårt eget, såklart. Bara vårt eget.

Ta en liten titt på de högintelligenta männen (nu generaliserar jag vilt här, bara att gilla läget. Jag sätter likhetstecken mellan intelligens och ambition, bland annat. Deal.) och framför allt, ta en liten titt på de högintelligenta männens kvinnor. En framgångsrik man väljer ofta en mindre ambitiös kvinna till hustru, en som är nöjd med att sköta hem och barn medan pappa är ute och tjänar stålar. En ambitiös, framgångsrik kvinna däremot - hon vill ha en lika framgångsrik, ambitiös och intelligent partner. Som vill ha en liten kvinna som stannar hemma vid spisen. Ni ser ju, det går inte ihop.

Vi får skylla oss själva helt enkelt - trots alla våra pengar (för första gången i världshistorien har kvinnor i västvärlden nästan lika mycket pengar som män att röra sig med), kunskaper, framgångar och fruktansvärt snygga skor sitter vi fortfarande och trängtar efter alfahannen, han som ska dominera och vara som oss, fast lite bättre. Det är väl klart att om man (som Slick) har en IQ som är högre än 99 % av världens befolkning är det ett sjukt litet underlag av män som har ännu högre.

Om vi framgångsrika, smarta brudar skulle nöja oss så som män gör och äkta en liten velourklädd skäggtomte med BabyBjörn-påse på magen och gröna fingrar skulle studien se helt annorlunda ut. Problemet är bara att Gordon Gekko är så otroligt mycket sexigare än Birger Schlaug.

onsdag, november 19

Konfrontation: Bibelpuckon

Häromdagen satt jag i godan ro på Medborgarplatsen, läste i Situation Stockholm (oh så präktig jag kände mig!) och väntade på en polare när en okänd 20-nånting-nisse knatade fram till mig med det där obehagliga ljuset i ögonen som bara en nyfrälst fåne har.

- Hej (sa fånen), jag vill prata med dig om Bibeln.
- Nä tack (sa Slick), det är bra hördu.
- Vaddå! Vill du inte veta vad Kristus kan göra för dig!
- Du. Kristus kan inte göra ett skit för mig. Främst för att varken Kristus eller hans farsa existerar. Försvinn härifrån nu din lallande fjant, du skymmer solen.

Varje gång någon jag samtalar med bekänner att de tror på bibeln drar jag öronen åt mig. Jag kan helt enkelt inte ta något de säger efter det på allvar med vetskapen om att de samtidigt finner det fullkomligt logiskt att hela mänskligheten avlades av två personer - utan att vi för den skull har ögonen tätt ihop och är hejdundrande bra på att spela banjo. Tolerans hit och tolerans dit - det finns grader i helvetet, och det finns gränser för toleransen.

Inte tolererar vi att någon går omkring och tror att 1 + 2 är 15. Vi rättar dem, eller hur? Synd om dem annars, gå runt och vara så vilseledda. Så varför måste jag tolerera insnöade idioter som envisas med att tro på andra saker som vi har bevisat är fullkomligt uppåt väggarna bara för att de gömmer sig bakom röda skynket Min Tro?

Religionsfrihet är en fin idé, och något att värna om. Att människan behöver något att tro på är också självklart för mig - det jag har problem med är daltandet med de oupplysta fjantar som valt att tro på något vi vet är fel. Tro hur mycket du vill, men välj något vi inte motbevisat fullständigt! Välj något som åtminstone möjligen kan vara sant! Det finns massor av saker vi inte vet något om, där har tron sin öppning. Tro på gud om du vill, tro på "något därute men jag vet inte vad" (det gör många, det är väl bra att helgardera) men tro inte på bibeln. Bibeln har fel. Vi vet detta. Det är vetenskapligt bevisat.

Exempelvis vet vi att det tar miljontals år för vatten att erodera sten (oavsett hur porös den är) så att landskap likt Grand Canyon skapas. Vi vet också att det funnits dinosaurier. Vi vet att jorden är många, många miljoner år gammal. Allt detta är fakta, de är obestridligt, det går inte att argumentera emot det.

Om man inte är kristen då förstås. Då går det fint. Då går det utmärkt att hävda att jorden är strax över 10 000 år gammal (de kom fram till den siffran genom att räkna ut hur många generationer som listas i bibeln. Briljant), att Grand Canyon skapades av syndafloden, att två ex av alla djurarter i hela världen får plats i en båt och att dinosaurier är "Guds sätt att testa vår tro" - och inget argument biter på dem. De är som aporna som inte ser eller hör, fingrarna i öronen, ögonen hårt ihopknipna och så "la-la-la-la-la" tills förnuftets röst tystnat. Tyvärr talar de, de bibeltroende, så jag måste lyssna på deras svamlande hittepå.

Det värsta är att ingen får säga emot. Skulle någon mot förmodan kläcka ur sig att det där, det är ju rena rama gojan. Inte fasen kan du gå runt och tro det, vi vet ju att det inte är så - då är personen Intolerant. Inte Vidsynt nog. Möjligen även Själsfattig och Oflexibel. Jo tjena. För kristendomen - den har ju historiskt sett varit väldigt flexibel. För att inte tala om vidsynt. Jag tror. Jag tror starkt och brinnande, men det jag tror har inte blivit motbevisat. Det finns inga bevis alls för det jag tror, förstås, men det är inte motbevisat, och det är det som är poängen.

I julklapp i år ger jag alla bibeltroende människor en fysikbok.

Sämre tider #2


Så kommer fler indikationer på att krisen slår hårdare i vissa läger. Jag visste väl att jag inte skulle dumpat min pojkvän för den där sexige men oj så otillgänglige trigamisten i Utah.
För övrigt lär det inte varit speciellt svårt att hitta underlag till undersökningen. Är man mångmiljonär är det väl mer regel än undantag att hålla sig med ett privatharem, no?

tisdag, november 18

Nya utmaningar


Har någon tipsat Marita Ulvskog?

Canine issues


Läser i Expressen att danska polishundar ska få skor på tassarna, eftersom de skär sig på glaskross och annat när de jobbar under kravaller. Än så länge går det dock sådär, säger Ken Jensen vid Köpenhamnspolisen: "De tappar intresset för jobbet och bryr sig bara om skorna".

Lustigt ändå - det är även anledningen till varför jag aldrig är i tid till kontoret på morgonen.

gyckleri på allmän plats

Häromdagen gled jag in i en av de där småbutikerna runt Nytorget som är lite för kreddiga och har lite för få plagg på galgarna för att kunna överleva den stundande recessionen. Den debila expediten, uppenbarligen anställd för sin telefonbok och "personliga stil" snarare än någon form av yrkesstolthet eller -professionalism, tittade ointresserat på mig när jag pep förbi henne på väg mot provrummen med en blå trasa i handen (jag har en blå period nu. Likna mig gärna vid Picasso.) och fortsatte simultant läsa senaste Bon och idissla Big Red.
Väl i provrummet krånglade jag mig i trasan och insåg att jag omedelbart borde krångla mig ur den igen - jag är inte Elin Kling och kommer aldrig bli det. Problem uppstod dock när jag skulle dra klänningen över huvudet och den överdimensionerade lappen i nacken fastnar i mitt tillika överdimensionerade halsband som nu hotar att strypa mig.

Så jag står där, i ett litet provrum, med en klänning halvt över huvudet och armarna effektivt låsta vid öronen. Jag ser ut ganska exakt som en Dramatenelev årskurs 1 som just bemästrat improvisationen "träd i storm". Jag kan inte dra plagget upp (jag stryps) eller ner (armarna vid öronen var det ja). Det enda som återstår är att i blindo stappla ut i butiken i vild förhoppning om att bruden bakom disken är den enda andra människan i lokalen förutom jag.

Kort sagt: Ridå. En både fumlig och närgången upplevelse för både mig och expediten när vi försökte krångla mig ur klänningen utan att döda mig på kuppen. Men hon tuggade i alla fall inte tuggummi längre när jag gick därifrån. Utan klänning.

måndag, november 17

Sämre tider

Finanskrisen slår hårt för oss alla, men hårdare för vissa. Fashionistfjollorna får inte gå på Marc Jacobs (mannen med de underliga skorna) julfest.
Ta en sekund och föreställ er paniken på Style.coms redaktion just nu. Pinniga kvinnor på klumpiga styltklackar som sliter sitt hår och gråter hysteriskt. Modeassistenter slänger sig paniskt skrikande ut genom fönstren. Inte helt olikt börskraschen -29, faktiskt. Bara lite snyggare.

Dagens riksfjant

Vilka hejdundrande ärkepuckon! Familjen Nyström måste vara de enda villaägarna i Sverige som inte MÄRKER att räkningen är ungefär 15 000 för låg. Varje år. I tre år. En liten osammanhängande svada om att "jo, kanske borde vi fattat att det var lite lite pengar". Möjligen. Men EGENTLIGEN är det ju Fortums fel! Väl? Jo, visst borde Fortum fakturerat det Nyströmska hemmet. Likaså borde inte banken av misstag sätta in 35 000 på en gammal gubbes konto - men det betyder inte att gubben kan shoppa loss ur Clas Ohlson-katalogen för det.

Det är samma strutsmentalitet vi ser hos SJ varje år: "Oj, kom det löv! Från träden! Nä, vad säger du. Och hala är de också. Lägger sig på spåret och har sig. Ojoj, vad ska de hitta på härnäst".
Samma tänk ses också hos SJs passagerare, varje år: "Oj, blev SJ överraskade av löven! I år igen! Varje år! Helt otroligt!".

Och så nu, det senaste tillskottet i familjen Framförhållning, undergrupp Att Tänka Själv: Familjen Nyström. Grattis!

Kompisar från förr

Häromdagen drog jag förbi en riktigt gammal polare - som (visade det sig) satt och sorterade GAMLA bilder. Bilder från en ålder då jag var hälften så gammal som jag är nu och visste väldigt mycket mindre. Över en kaffe började gamla bortglömda fyllevänner, exlovers, hatobjekt och mobboffer avhandlas.

P(olare): kolla! honom var jag ihop med!
S(lick): och där är hon! hon var sjukt söt.
P: mm. hon försvann helt. Flyttade typ till.. Västerås eller nåt. Som uppslukad av jorden.
S: Men där! där är han! Som var ihop med...
P: Japp. Han är kvinna nu.

Jaha. Jamendåså.