måndag, september 28

Till alla er som tycker Anna Anka är "rätt skön"

Det har varit en väldig storm-i-vattenglas-feeling kring denna minuspost i mänsklighetens redovisning. Slick kände först att skitsamma, bimbos som dansar en sommar är det gott om och mister vi en står det två bakom och vill ta plats istället. Jag tänkte så, ända tills i övrigt intelligenta människor runt omkring mig började yttra saker som "det är ju uppfriskande med någon som säger vad de tycker", "hon är en skön tjej med gullig skrattrynka på näsan" och värst av allt: "hon är faktiskt ganska vettig".

Nu gör vi som vi brukar här. Vi benar ut det hela. Först och främst - det är inte Annas livsval det nödvändigtvis är något fel på. Alla gör väl som de vill, och vill Anna vara lyxhemmafru är det givetvis upp till henne och näppeligen något att diskutera om man vill komma någonvart. Det är åsikterna som är uppåt väggarna obehagliga:

Anna Anka: "Här håller inte mammorna på och tjatar på sina döttrar om utbildning och om att gå till college, utan om att hitta en idrottskille eller en kändis! Är det inte underbart?"

Slicks kommentar: Nej. Det är att säga till sin dotter: "Det där du har mellan axlarna, det är bara till för att sminka och för att dina framtida pojkvänner ska ha ett extra hål att stoppa kuken i." Hur är det underbart? Delar Anna Anka och jag ens samma ras?

Anna Anka: "Det var så skönt att komma till ett land där män vet hur man beter sig mot en kvinna. Här tar männen hand om allt det ekonomiska, allt annat är en förolämpning mot både kvinnan och mannen i förhållandet."

Slicks kommentar: Men för i helvete! På vilket sätt förolämpar jag män när jag betalar mina räkningar? Om inte jag betalar räkningen, vem ska då göra det? Inte Anna Anka, hon vet ju uppenbarligen inte hur man gör. Och visst, jag är singel, men på vilket sätt förolämpas min pappa när mamma betalar trängselavgifterna på sin egen bil? Förklara det!

Anna Anka: "Amerikanska män vet hur man uppvaktar en kvinna. De är väldigt romantiska och köper dyra presenter."

Slicks kommentar: I Anna Ankas pyttelilla värld (procentuellt sett) fungerar det säkert så. Men överlag har jag svårt att tro att amerikanska män köper dyrare presenter än andra (varför det nu helt plötsligt skulle vara ett kriterium) med tanke på att USA har fler fattiga procentuellt sett än många andra länder. Vad är oddsen för att white trash Billy-Bob kommer hem med en diamantring till Sue-Linda och de åtta tandlösa jubelidioterna till ungar i trailern? Astronomiska, skulle jag säga. Det här är inskränkt, korttänkt och visar på häpnadsväckande brister i hushållet Ankas omvärldsbevakning. Eller med mindre ord: Fullständigt urblåst.

Anna Anka: "Svenska pappor är tragiska med sina blöjbyten och sin jämställdhet. En riktig amerikansk man får panik om han är ensam med barnet i mer än 20 minuter. Amerikanska pappor lagar inte mat och stryker inte, de jobbar och försörjer sina familjer."

Slicks kommentar: Min chef jobbar och försörjer sin familj - och han är en jävel på att byta blöjor. Min pappa jobbar och försörjer sin familj - och lagar en saltimbocca som smälter i munnen. Majoriteten av alla män jag ser runt mig jobbar och försörjer sin familj utöver att hjälpa till hemma. Svenska män kan göra allt (obs. ironi.) vilket såklart gör Anna Anka med sin amerikanske enfunktionsman väldigt avundsjuk. Cue denna genomskinliga "surt sa räven"-diss. Uttalandet lider dessutom av samma omvärldsbevakningsbrister som det ovanstående, med tanke på hur många hushåll med två heltidsarbetande föräldrar som finns även i USA - bevisligen finns även där män som gör både och.

Anna Anka: "Om du anställer någon i Sverige ska du ha utbildning och vara kvalificerad. Här är det illegala mexikaner som gör jobbet. [...] Jag tar hand om dem och ser till att de bor i bra områden nära jobbet så att de slipper sitta i bilköer. Jag skickar de på semester och ser till så att deras familjer har det bra."

Slicks kommentar: Det här är säkert jättebra för Anna Anka. Hon bara behöver ringa immigrationsmyndigheten när en trädgårdsmästare kör över foten med gräsklipparen - hej presto har mexikanen skeppats tillbaka till Tijuana, fattigdom och sannolik blodförgiftning i foten och Anna är fri att hämta upp en ny mexikan från parkeringen utanför amerikanska ByggTema. Inget strul med jobbiga sjukförsäkringar, inga obehagliga fackförbund som vill att alla ska ha drägliga villkor på jobbet, bara Anna och hennes icke engelsk-talande mexikanska slavar. Det spelar ingen roll om så Anna vore Moder Fucking Theresa i havandena med sina anställda - all makt och inget ansvar ligger hos henne. Det är inte bra för någon, utom just Anna.


Så. För att avsluta. Det här är inte en jämnställdhetsdebatt. Det här är inte en debatt om hemmafruns vara eller icke vara. Det här är avskyvärda åsikter som är väldigt svåra att försvara utan att tappa såväl karmapoäng som allmän medmänsklighet. Jag är helt för att alla får uttrycka vilka åsikter de vill, men är vi, svenska folket, så helt ute och cyklar att vi tycker de här åsikterna är "rätt sköna"? "Ganska vettiga"? Har vi inget kvalitetsfilter överhuvudtaget på vilka vi väljer att ge extra mycket uppmärksamhet åt? Eller tycker vi, överlag, så här?

För att citera Kjell Bergkvist: Jag skäms. Jag sitter här och skäms.

onsdag, september 23

Snackar snacket, går gången

Slick gillar människor som gör sin röst hörd, som står upp mot orättvisor och visar civilkurage. Vem gör inte det? Dessutom ogillar jag aktivt de som gör tvärtom, de som viker undan med blicken när ett gäng ungdomar terroriserar en bunden hund eller sitter tysta när grannskapets rasistsvin vill hindra invandrare från att köpa villa på gatan för att inte "sänka husvärdet". Ni är alla ryggradslösa töntar. Men vad jag tycker spelar mindre roll eftersom det är handling som räknas, inte tanke, och när Slick är inblandad blir det ofta en jäkla massa handling. Mindre tanke.

Scen: Slick, Dirren, Ekonomitjejen och resten av gänget som på regelbunden basis gör livet osäkert på krogen har varit ute och svirat hela kvällen. Kvar på klubben är nu bara Slick och Dirren, ingen av oss med styrfart. Det är dags att runda av, säga hejdå och kliva hemåt. Kön till garderoben är som vanligt kaotisk och är inte ens en kö längre, bara människor som trycker sig framåt och vilt viftar med brickorna. Dirren står vid ena sidan och väntar, Slick vid andra sidan någon meter därifrån.

In genom entrén kliver plötsligt CoolaKillen. Det är en typ Slick känner väl från uppväxten i ghettot - han är aggressiv, känner alla vakter, har ett posse fullt med kusiner och bryllingar som har hans rygg och backar inte för någon. CoolaKillen knuffar och slår sig fram till disken och alla runt omkring ramlar till golvet eller flyttar på sig utan knot - de vill ju inte ha stryk. Alla utom Dirren vill säga, som definitivt inte växt upp i ghettot. Dirren knuffar tillbaka (egentligen: vägrar flytta på sig), vilket såklart gör CoolaKillen rosenrasande. Det läskiga med CoolaKillen och hans gelikar är förstås att smockan som ligger i luften nu lika gärna kan bytas ut mot en stilett eller en pistol helt utan förvarning, vilket alla runt garderoben är väl medvetna om.

Utom Slick då, som är i fyllestadiet "oslagbar och bäst i världen". När jag ser CoolaKillen mucka med Dirren borde jag ha tänkt "Dirren är tre gånger så stor som jag, dubbelt så stor som CoolaKillen, nyktrare än oss båda och man. Han fixar det här fint. Jag är den lägsta existensformen för CoolaKillen (blond tjej), helt utan muskler och på vingliga fylleklackar. Jag borde stanna utanför."

Istället tänkte jag bara: "Rör inte min kompis!" och lät resten gå på reflex. Jag slängde mig mellan Dirren och CoolaKillen (i det här läget var Dirren alltså "täckt" av ett styck skitfull blondin som räckte honom till bröstet, med högklackat. Det måste känts tryggt), knuffade CoolaKillen med båda händerna och skrek med min bästa ghettosvenska:
"Vafan håller du på med, idiot?! Stick härifrån, jävla tönt!".

CoolaKillens min gjorde nästan hela grejen värt det. Medan han stapplade ett par steg bakåt från knuffen registrerades chock och förvåning - var kom blondinen ifrån, varför snackar hon ghettosvenska, och knuffade hon mig just? Sedan återfick han balansen, ögonen svartnade och näven knöts - en ordentlig käftsmäll var på väg, addressat Slick.

I det läget ingrep vakterna. Det är en sak att lappa till en kille som Dirren, en sån händelse går att arkivera under "shit happens", men ingen klubb värd namnet vid Stureplan vill att CoolaKillen ska misshandla en tjej i entrén oavsett hur Cool han är. CoolaKillen blev omringad av vakter, Dirren och Slick eskorterades till sidan och våra jackor hämtades med expressfart. Slutet gott, allting gott.

Ja, jag vet att jag kunde åkt på stryk. Ja, jag vet att han lika gärna kunde dragit kniv. Ja, jag vet att jag näppeligen skulle varit till någon praktisk hjälp för Dirren om det faktiskt blivit slagsmål. Men jag vet också att om jag inte hoppat emellan som en suicidal lämmel hade Dirren säkert åkt på en smäll innan vakterna brydde sig om att ingripa, och att anledningen till att Riccardo Campogiani aldrig blir äldre än 16 år är för att alla tänker, ingen reagerar. Ibland är det läge att göra, inte tänka, och ärligt talat ser jag hellre att CoolaKillen-typerna åker dit för att ha gett mig stryk än jag låter dem gå på nästa tjej, som lika gärna kan vara en ensamstående tvåbarnsmorsa.

Så det så.

söndag, september 20

Ren, naken, isande kall fasa

I torsdags gick Konsultbolagets årliga jättebaluns av stapeln. Vi bjuder in 100 % av vår omsättning till kontoret och ägnar största delen av de närmaste fyra timmarna åt att byta ut allt vatten i deras kroppar mot bubbel. Sedan lutar vi oss tillbaka och ser vad de hittar på (en hel del, har det visat sig genom åren. Men vad som händer på Festen stannar på Festen, precis som vad som händer i Vegas. Tack gode gud för det).

I fredags var Slick därmed inte på topp. Jag stod inte och hängde på låset till Det Stora Företaget med klar blick och rosor på kind direkt. Förutseende som jag lite då och då överraskar mig själv med att vara hade jag tagit semester, men var trots det tvungen att åka in vid lunchtid för ett möte. Förmiddagen spenderades på soffan med starkt kaffe, mycket vatten och isblåsa på huvudet men vid halv ett klev en dämpad Slick in i bilen och åkte till jobbet.

Halvvägs dit händer det. För första gången i min snart tioåriga körkortskarriär står en polis i körbanan och vinkar in Slick till sidan. Det är nykterhetskontroll. Idag av alla dagar.

Låt mig sticka in med en liten passus här: Jag är inte en person som tycker det är ok att köra berusad. Men jag vet också att jag och många andra med mig då och då har satt sig i bilen dagen efter fast vi är medvetna om att vi balanserar på det berömda, och att en timme eller två till i sällskap med vatten och kaffe antagligen inte skulle skada. Det är inte ok. Men det har hänt. Tillbaka till storyn.

I det här ögonblicket, när jag har kört in vid sidan och väntar på att polisen ska komma och kolla körkort och be mig blåsa, rusar en hel del tankar genom huvudet på mig. Jag är nästintill panikslagen av skräck. Jag har resignerat inför faktumet att nu kommer det bli böter och kanske inte ens ett körkort längre, och inser förstås att det är inte mer än jag förtjänar. Jag försöker tänka tillbaka på när jag drack sista drinken men inser att det är meningslöst då jag i min fasa inte för mitt liv kan komma ihåg hur lång tid det tar att bli av med alkoholen. Jag förkastar idén om att fly genom att gömma mig bakom en buske eftersom buskaget är för litet för att dölja hela bilen och det antagligen inte skulle hjälpa mitt fall om jag krypkörde upp i rabatten. Men det som skrämmer mig mest är samtalet jag obönhörligen måste ringa om ett litet tag, det som kommer börja ungefär så här:

Slick: "Hej pappa. Jo, det har hänt en grej..."

Så kommer polisen. Ung. Snygg. Glittrande intelligenta ögon. Slick piggar på sig och känner att va fasen, det kanske inte är så illa det här, tills jag inser att jag själv är:
- Illaluktande
- Attraktivt rosselhes från att ha sjungit sommarplågan "barappapapapa"-låten hela natten
- Osminkad bortsett från gårdagens mascara, nu mystiskt placerad under ögonen
- På väg att få en karma-käftsmäll medelst nykterhetskontroll som kommer knocka mig in i nästa vecka.

Så jag får blåsa. Polisen tittar länge på den lilla displayen. Han ser allvarlig ut. Han pratar lite i sin lilla walkie-talkie-grej vid axeln. Slick kissar nästan på sig av skräck. Polisen tittar på mig, ler och säger:

- Jaha, det gick ju utmärkt detta! Varsågod att åka iväg och han en fortsatt trevlig dag!

Den lättnaden, mina vänner. Bättre än sex. Ibland, bara ibland, kan man balansera på rätt sida av det berömda. Resten av dagen pendlade jag mellan överväldigande tacksamhet (yttrande sig i slumpmässiga försök att betala tillbaka Karma vilket bland annat ledde till att en tiggare på Götgatan helt plötsligt hade råd med en hela Explorer), översvallande löften till ingen om att aldrig någonsin vänta kortare tid än 24 timmar innan jag sätter mig i en bil efter att ha druckit samt benhård tro på min egen förmåga och uppenbarligen skyhöga personliga karmapoäng. "Jag är teflon, skit fastnar inte på mig! Slick äger er alla stenhårt!" kan möjligen ha hojtats över söders takåsar framåt kvällningen. Det vet jag inget om.

onsdag, september 16

Öppen fråga

Finns det någon där ute som tycker att Anna Anka är något annat än en avskyvärd, patetisk, bortskämd, värdelös elitist utan något som helst existensberättigande? I så fall, hur tänker ni där?

Yttrandefrihet - din förbannade skyldighet

Jag har åsikter om saker och ting, det måste jag tillstå. Jag ändrar mig hela tiden och omvärderar, utvärderar och diskuterar med andra, jag är kontroversiell, tillrättalagd, nydanande och bakåtsträvande i en enda röra, men jag har alltid, alltid, någon form av åsikt. Som jag ventilerar. Högljutt.

Tur för mig då, att jag lever i ett land som värderar yttrandefrihet såpass högt. Här i Sverige är den närmast helig och skall så vara, men då och då blir jag lite orolig över tillståndet i det avlånga landet Falukorv. Yttrandefrihet är nämligen inte bara vår rättighet - för att det skall fungera måste yttrandet vara obligatoriskt.

Om alla fritt ska kunna yttra allehanda åsikter, vare sig de är avskyvärda eller inte, måste motargumenten också komma från alla. Det håller inte att släppa Sverigedemokrater, förintelseförnekare, Livets Ord-evangelister och annat pack fritt i det publika och privata rummet och samtidigt lägga hela bördan av motargumentering och nedskjutning på den berömda "någon". Det är ditt ansvar att uttrycka din avvikande eller medhållande åsikt. Det är ditt ansvar att se till att ditt eget sätt att se på saken kommer fram, även om du råkar tycka "som alla andra" (jag lovar dig, det gör du inte. Det gör ingen). Om någon säger något som du inte håller med om är det ditt ansvar att säga nej, inte någon annans.

Är du en av dem som tänker "Någon borde stå upp mot den där Sverigedemokraten som delar ut lappar i porten. Jag vill inte för han är så obehaglig / jag orkar inte / jag har inga bra argument"? Då är du delansvarig för att det, t ex, verkar som om hela södra Sverige är befolkat av rasistsvin som helst skulle kasta ut varenda människa med mörkare hudfärg än en engelsman med solbränna. Jag tror inte att det är så. Jag tror det finns en väldig diversifiering av åsikter i, säg, Vellinge - de är bara lika tysta som du. Och ingen av er förtjänar yttrandefrihet.

tisdag, september 15

Lite lågnivå-höhöhö

DN skriver om att de många gifterna i vanliga plastsandaler kan störa reproduktionsförmågan. Slick anser att det faktumet är redundant - har man så vidrigt fula pjuck som Crocs på sig förtjänar man inte att få ligga överhuvudtaget, så eventuell ägg/spermiekvalitet torde vara av underordnad betydelse.

Dagens bästa citat

Saxat ur diskussion med vännen DiplomatPojken, lika ateistisk som jag, om varför vi tycker det är riktigt jäkla onödigt att springa runt och tro på "Gud":

"Because Slick - grownups don't need invisible friends."

Nuff said.

fredag, september 11

Fashionisten up in da hood

Scen: Typisk företagsevent-restaurang typ Wallmans
Karaktärer: Slick, kollegan Fashionisten och vår konsultsäljare Hallicken tillsammans med några kontakter från Det Stora Företaget.

Det vankas bjudmiddag för kunden, något som sker då och då när
a) Hallicken vill se till att vi får vara med på nästa projekt också,
b) kunden sett lite smågrinig ut ett tag eller
c) Slick och Fashionisten tycker det varit för lite drinkar på sistone (mycket, mycket vanlig anledning).

Fashionisten är en trevlig man som helt klart inte växt upp på fel sida av järnvägsspåren. Han har inte skolkat från lektionerna för att driva runt med sina homies, direkt - vilket Slick, ghetto biatch i ett tidigare liv, tenderar att glömma bort ibland. Någon gång under kvällens samvaro säger Fashionisten något riktigt klyftigt.

-WORD! hojtar Slick glatt och småberusat, samt slänger fram sin knytnäve över bordet för att dunka knytnäve. Ni vet, sådär som man gör.
I ett par sekunder stirrar Fashionisten förvirrat på den framräckta näven. Sedan böjer han sig fram, öppnar munnen och säger högt och överdrivet tydligt:
- JAAAAAA.
In i näven. Som en mikrofon.

Pandemonium. Jag och resten av bordet garvar läppen av oss. Fashionisten ser glad men lätt oförstående ut. På frågan om vad, egentligen, han trodde var tanken med den framräckta näven var svaret obetalbart roligt och samtidigt väldigt förståeligt:
- Jag trodde det var det som menades med det där "talk to the hand".

måndag, september 7

Slick gör sig populär

På Det Stora Företaget spenderar Slick sina dagar med att sy ihop ett gäng osorterade utvecklare, arkitekter, tekniker och andra tomtar och troll och få dem att springa åt samma håll samtidigt, vilket alla som någonsin prövat vet är nästintill omöjligt. Men jag försöker. Efter åtta (!) veckors pillande och strulande har nu servervättarna nere i källaren äntligen puttat fram tre små servrar till Slicks projekt, efter att jag varit där och hojtat, ryat, bönat, bett och mutat alla jag kan få tag på.

Någonting säger mig dock att varken jag eller mitt projekt är särskilt populära där nere i kulvertarna längre. Beskåda de översatta namnen (från latin) på de servrar jag fått mig tilldelad:

Tuberkolos
Borrelia
Emfysem

Slutligen ska informationen från dessa servrar hamna på Kenny. Som i "Oh my God, they killed...". Nämensatte... det är väl inga konstigheter.

söndag, september 6

Rör inte min fysiker

En av Slicks absoluta favoritförfattare, Simon Singh, skriver om fysik och matematik på ett väldigt lättillgängligt sätt. Jag rekommenderar både Fermats Gåta och Big Bang för den som är intresserad av att fatta lite mer om hur världen hänger ihop och hur det här med logiska resonemang fungerar. Hans senaste bok, skriven tillsammans med Edzard Ernst, professor i komplementmedicin i Exeter, är den debattbok som granskar hela den vilda flora av alternativmedicin som finns därute. De flesta får sig en känga - spikmatteivrare, kiropraktorer, homeopater, reikki-helare och allsköns övriga träsktroll.

Englands kiropraktorer blev inte glada, kan vi säga. British Chiropractic Association uppskattade näppeligen att bli ifrågasatta om varför de hävdar att kotknackande kan bota allergi, astma och spädbarnskolik utan en gnutta vetenskapliga bevis, men istället för att svara med de efterfrågade bevisen (hävdar de att de kan borde de ju rimligen ha bevis för det påståendet? Eller hittade de kanske bara på, som vilken new-age-flummare som helst? NÄMEN så otippat!) valde de att stämma Simon Singh för förtal.

Och det är just det draget som gör att de får en heltidsfiende i Slick. När en vetenskaplig teori ifrågasätts är aldrig lösningen att stämma den som ifrågasätter. Lösningen är förstås att presentera motbevis och öppna upp för diskussion. Släpps "stämma för förtal"-mentaliteten in i vetenskapsvärlden kommer mänsklighetens framgångar tvärstanna - Einstein skulle blivit ruinerad av advokatkostnader för att han presenterade motbevis för Newtons gravitationsteorier, nobelpristagaren Richard Feynman likaså för att han till viss del motbevisade Einstein med sin kvantumelektrodynamikteori och Lee Smolin för att han ifrågasatte strängteorin.

Alltså - om pseudovetenskapen vill bli av med pseudo-prefixet får de presentera vetenskapliga bevis istället för att gömma sig bakom advokater. Slick gör som Stephen Fry, Ricky Gervais, Rickard Dawkins och många andra - skriver under uppropet för att hålla förtalsstämningar utanför vetenskapen. Gör det du med.

fredag, september 4

Tacksamhet

Esko Kiesi, numera fd Audi-chef i Finland, har fått foten efter att han (bland annat) droppat följande guldkorn i en intervju: "Jag kan inte förlåta en kvinna som självförvållat blir fet."

Esko ska vara själaglad över att han bor i Finland. Hade han bott i Sverige hade han inte bara fått foten - han hade haft Slick, en gag ball och två stora svarta män vid namn Bubba väntades i vardagsrummet på honom när han kom hem.

Squeal like a pig, you fat bastard.

torsdag, september 3

Mamma ska på krogen, du får dia pappa

Jag har inga problem att hitta argument för att inte yngla av mig. Min biologiska klocka har inte kickat igång alls och min livmoder skrynklar ihop sig i panik när jag ser spädbarn på stan, jag kan inte hålla liv i en krukväxt och ringde mormor för att fråga hur man gör när man kokar potatis (ska den i direkt, som med ris, eller ska den i när det börjar koka, som med pasta? Valid fråga!). Dessutom kan jag inte komma från att livet som mammaledig ter sig outhärdligt tråkigt, och känner jag mig själv rätt skulle jag rymma till Las Vegas vid första bästa tillfälle.

Därför känns det rätt bra att det här med barnhantering blir lite mer jämlikt. Om jag mot förmodan skulle råka bli på smällen med den ännu oidentifierade Mannen I Mitt Liv kan jag rymma till Vegas utan dåligt samvete, trygg i förvissningen om att ungen får käk ändå. Strålande tider!

onsdag, september 2

Women in IT


Klockan 16:45 försvinner den sista kollegan från Det Stora Företaget - och nu får jag jobba ostört. Möjligen lyckas jag producera något användbart innan morgondagen tar vid med dumma frågor, statusmöten, ständiga avbrott och lätt irritation över halvtimmeslånga "fikapauser" 45 minuter efter att lunchen tagit slut - inslag som gör utvecklingen av ett enkelt flöde till en mental hinderbana av Kafka-esque karaktär.

Om jag inte speglar mig i backup-CDn för länge då förstås.

Men lägg ner nu, Kleerup

Någon sorts house-DJ har gjort en intervju med Cafélookaliken King (färre tuttar, mer kissnödigt Stureplans-mode), på fyllen. Inte helt intelligent. Uttalandena blir som de blir, obetänksamma och rätt kontroversiella. Bl a uttalar sig DJ-vätten om att han och hans musikkollektiv minsann drogar både hit och dit, men inte snackar om det. Därför stör han sig på Kleerup som tagit på sig rollen som "någon sorts drogambassadör". Kleerup kan "sticka upp sina droger i röven" är budskapet från DJ-vätten.

Redan här är det väldigt, väldigt roligt. Människor som onyanserat uttalar sig berusade till journalister borgar alltsomoftast för stor humor. Men det är Kleerups svar, via Aftonblaskan, som verkligen kittlar skrattnerven - för karln har gjort en kovändning i klass med Birros "jag hatar att vara exploaterad kändis, så vill ni göra hemma-hos-reportage hos mig?"-utspel.

"Jag var tvungen att reagera, jag måste värna om min integritet", menar Kleerup. Samt att han flyttat till Göteborg nu, och därför "inte förtjänar det här". Logiken i det uttalandet är inte helt solklar (031-or förtjänar inte beskyllningar?), men framför allt är det skrattretande löjligt att komma och hojta om integritet när man kritiserat drograzzior, skällt på Niklas Strömstedt för att han inte är en galjonsfigur för knark, suttit mitt i ett triangeldrama med Gynning och Rosing samt talat ut om sitt inre mörker - och gjort allt detta i fyrfärgstryck i skräptabloiden Aftonblaskan.

Det är så dags att börja hojta om integritet och vad han förtjänar när de uttalanden Kleerup gjort kommer tillbaka och biter honom i paketet. Håll snattran nu, Kleerup!

Eller förresten, gör inte det. Gör en ny intervju istället, där du talar om "ditt nya liv" och poserar för bilder där du lagar organisk bebismat på gasspisen i Majorna-lägenheten. Jag kan behöva ett flatgarv till.