Global Intifada. Lallande fjantar med tomtar på loftet och en sällan skådad arrogans inför precis alla andra. Arroganta fånar som inte förtjänas att bli lyssnade på av någon, någonsin. Idioter. Egoister som pådyvlar sin egen skeva uppfattning om världen på människor som inte. håller. med.
De får gärna vara hur anti-USA de vill. Jag skiter i vilket, både åsikten och luften är fri. De får däremot inte bestämma åt mig, och när de tar sig för att begränsa min mammas valmöjligheter (även i det till synes oviktiga fallet om var hon ska köpa mjölk) - oh, it's on.
Rakt upp på förstaplatsen på min shit list. Ser jag er på stan? Då är det en fot så långt upp i er kollektiva röv att allt ni äter smakar tåsvett. Patetiska tomtar.
fredag, februari 27
Liten reflektion
Bra sak med att ha kontor på Stureplan: När kylen är fylld med cava är soffan i foajén en utmärkt plats för efterfesten efter klubbarna.
Dålig sak med att ha kontor på Stureplan: Att bli väckt av sin VD klockan halv åtta på morgonen efter att ha somnat bland de tomma cava-flaskorna.
Det är löneförhandling snart. Jag känner att min ingångsposition kunde vara starkare.
Dålig sak med att ha kontor på Stureplan: Att bli väckt av sin VD klockan halv åtta på morgonen efter att ha somnat bland de tomma cava-flaskorna.
Det är löneförhandling snart. Jag känner att min ingångsposition kunde vara starkare.
onsdag, februari 25
Smutsig underhållning
Igår kväll var det premiär för "den rätte för Rosing", programmet på femman där Linda ska hitta sig en karl. Jag tittade. Jag häpnade. Jag var tvungen att byta kanal i små sekund-hopp för att det blev så pinsamt att jag inte stod ut. Blandningen av en smärtsamt ointresserad Linda, en handfull mer eller mindre marginalexisterande män, en fikastund hos Lindas pappa innan Linda ens bytt tre ord med killarna (pinsamma. tystnader.) och världshistoriens ytligaste sållningsjury ("är du välutrustad?") borgade för nya rekord i genren "skräpTV". Jag höll ut till slutet, när Linda hittade knark i en av deltagarnas resväskor (surprise! eller.. nä.) men jag utsätter mig inte för det igen. Jag kände hur mina hjärnceller dog en efter en, vridande sig i våldsamma plågor.
Efter Rosing kom nästa kanal 5-typiska program: människor med underliga sexböjelser! Vad mig anbelangar är det inte mycket som slår programmet om pony play för något år sen, där ett par drar till Texas för att tjejen ska få lära sig hur man är en duktig ponny och frustar naturtroget, men gårdagens tema kom bra nära - män som ligger med bilar. Inte i dem, alltså. Med dem. Gubben som aldrig legat med en tjej, döpt sin folkabubbla till "Vanilla" och blev så till sig när han pratade om bilens kurvor att han var tvungen att lägga sig på huven och hångla lite var stor underhållning.
När programmen var slut och TVn slocknat? Då satt jag i duschen och tvättade mig med Svinto. Jag känner mig fortfarande smutsig.
tisdag, februari 24
Måndagstristess
En måndagkväll i februari brukar ju inte vara festlig så man kissar på sig av skratt, direkt. Vad göra? Göra som Slick, förslagsvis. Tosca på kungliga operan, räkmacka och champagne vid uppdukat bord i pausen och så lite Operabaren som uppvärmning innan. Mäktiga arior, hisnande interiör och lätt bubbelrus.
Av konstigheter finnes där intet.
Vikten av att vara tydlig
Jag försöker alltid vara tydlig när jag skriver. Övertydlig, skulle man kunna säga. Jag vill inte att någon ska känna sig osäker på vad jag anser om saker och ting och överdriver gärna för att få fram en poäng ordentligt.
Alltså känner jag mig tvingad att svara Anders, som kommenterade mitt inlägg om Sverigedemokraterna. Anders - här är mina förhoppningsvis förtydligande svar på dina frågor och argument:
Hur många mandat SD har hit eller dit är mig fullkomligt egalt, och jag vill minnas att många av kommunmandaten innebär tomma stolar - ingen som kan uppfylla mandatet således. Då är det inte mycket bevänt med hela grejen.
Jag vet vad AFA är, och jag vet vad SD är. Jämförelsen med AFA finns med för att SD och AFA i mina ögon är diametralt motsatta i sina åsikter och lika obehagliga båda två - huruvida de är partier båda två har ingen relevans för den liknelse jag gör.
"Jag och mina gelikar" använder ingen strategi alls, uttalandet om hån och stenkastning syftar på AFA och andra våldsamma aktioner mot SD. Jag menar att jag förstår upprördheten men att agerandet inte är förenligt med svensk demokrati.
Jag har läst SDs partiprogram - det är för övrigt likadant som övriga unga missnöjespartier, ett hopkok av etablerade partiers program och så kryddning med lite marginalåsikter på det - och det faktum att SD delar invandringspolitik med bl a Dansk Folkeparti är inte ett plus i min bok, det är en fet markering med rödpenna.
Mina ögon är väldigt öppna. Dina tycks mig inbäddade i rädslan inför det okända, inskränktheten och ängslighetens fettveck. Ser du något över huvudtaget?
Att du anser att min slutsats är klok får mig, enligt regeln om att utvärdera sin åsikt efter vilka andra som delar den, att vilja omvärdera den. Jag tröstar mig med det faktum att jag enbart vill släppa fram SD för att lysa dagsljus på dem, gråsuggor brukar försvinna då.
Så. Det om detta.
Alltså känner jag mig tvingad att svara Anders, som kommenterade mitt inlägg om Sverigedemokraterna. Anders - här är mina förhoppningsvis förtydligande svar på dina frågor och argument:
Hur många mandat SD har hit eller dit är mig fullkomligt egalt, och jag vill minnas att många av kommunmandaten innebär tomma stolar - ingen som kan uppfylla mandatet således. Då är det inte mycket bevänt med hela grejen.
Jag vet vad AFA är, och jag vet vad SD är. Jämförelsen med AFA finns med för att SD och AFA i mina ögon är diametralt motsatta i sina åsikter och lika obehagliga båda två - huruvida de är partier båda två har ingen relevans för den liknelse jag gör.
"Jag och mina gelikar" använder ingen strategi alls, uttalandet om hån och stenkastning syftar på AFA och andra våldsamma aktioner mot SD. Jag menar att jag förstår upprördheten men att agerandet inte är förenligt med svensk demokrati.
Jag har läst SDs partiprogram - det är för övrigt likadant som övriga unga missnöjespartier, ett hopkok av etablerade partiers program och så kryddning med lite marginalåsikter på det - och det faktum att SD delar invandringspolitik med bl a Dansk Folkeparti är inte ett plus i min bok, det är en fet markering med rödpenna.
Mina ögon är väldigt öppna. Dina tycks mig inbäddade i rädslan inför det okända, inskränktheten och ängslighetens fettveck. Ser du något över huvudtaget?
Att du anser att min slutsats är klok får mig, enligt regeln om att utvärdera sin åsikt efter vilka andra som delar den, att vilja omvärdera den. Jag tröstar mig med det faktum att jag enbart vill släppa fram SD för att lysa dagsljus på dem, gråsuggor brukar försvinna då.
Så. Det om detta.
fredag, februari 20
Idoler, rasister och svensk apati
Slick gillar Jan Guillou. Hans lätt nedlåtande ton och sarkastiska svar på naiva frågor gör många riktigt förbannade, och sånt är alltid kul. Dessutom skriver han bra, och hans många analyser och uttalanden genom åren angående Israel-Palestinakonflikten har alltid varit spot-on och långt mer sansade och nyanserade än de andra barrikadgastarna som tagit sig ton. Överlag vittnar Guillous uttalanden i många olika ämnen om en eftertänksamhet och en analys där känslor fått stå tillbaka för fakta, logik och sunt förnuft. Även de som inte håller med Guillou i någonting måste åtminstone tillstå att karln ger ett trovärdigare intryck än många andra proffstyckare helt enkelt för att han sällan uttalar sig i svart eller vitt utan ser de grå nyanserna.
Nu har Guillou följt Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson under ett par veckors tid. Det är intressant och framförallt enormt viktig läsning för alla oss som drömmer mardrömmar om Sverigedemokraterna eller för all del Anti-Fascistisk Aktion i riksdagen. Det är riktigt obehagliga typer i båda grupperna - min högst privata önskan är att de ska stena varandra tillbaka till bronsåldern. Hittills har de ju varit på god väg.
Att håna, mobba och i största allmänhet kasta skit på Sverigedemokraterna och deras medlemmar ligger närmast till hands för de flesta av oss - men det är dags att ändra strategi. Det enda de greppen lyckats uppnå är att medlemmarna bärs upp av en känsla av martyrskap, och för att citera direkt från Guillou är det just det som får dem att gå upp klockan fem på morgonen och dela ut tusen flygblad före jobbet. Hur många centerpartister gör det?
Vi lever ju i en demokrati, och är det så att mer än fyra procent av svenska folket gillar SD kommer de komma in i riksdagen. Det är fruktansvärt obehagligt, men jag kan helt enkelt inte tro att så många faktiskt förstår och köper deras upplägg fullt ut. Det går inte, det är inte det Sverige jag växt upp i. Då återstår alltså att alternativet att Jimmies "normalisering" av partiet fungerat, att de lånat så mycket från andra partiprogram och dolt sin ursprungliga agenda så bra att de lurat folk. Det enda sättet att angripa det är att behandla SD som vilket parti som helst. Inte använda metoder som inte skulle användas mot andra partier, utan istället utmana dem offentligt. Låt de vara med i debatterna, låt de få medialt utrymme, men gör det på samma villkor som övriga partier. Betänk de upprörda röster som höjdes när folkpartiet föreslog svenskaprov för invandrare som vill bli medborgare - är SD rustade för en folkstorm av det slaget? Är SD rustade för att möta det politiska toppskiktet på lika villkor? Klarar Jimmie Åkesson en oredigerad debatt med Carl Bildt och Maria Wetterstrand utan att förlora ansiktet i direktsändning? Jag tror inte det, och jag tror att det är nödvändigt att pröva. Skulle SD briljera i ett sånt upplägg får politiker och svenska folket skylla sig själva. Då emigrerar jag och lämnar det här landet åt sitt öde.
Men om vi inte prövar kan vi vara säkra på att SD enbart kommer få mer makt och inflytande. Det skrämmer mer.
Nu har Guillou följt Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson under ett par veckors tid. Det är intressant och framförallt enormt viktig läsning för alla oss som drömmer mardrömmar om Sverigedemokraterna eller för all del Anti-Fascistisk Aktion i riksdagen. Det är riktigt obehagliga typer i båda grupperna - min högst privata önskan är att de ska stena varandra tillbaka till bronsåldern. Hittills har de ju varit på god väg.
Att håna, mobba och i största allmänhet kasta skit på Sverigedemokraterna och deras medlemmar ligger närmast till hands för de flesta av oss - men det är dags att ändra strategi. Det enda de greppen lyckats uppnå är att medlemmarna bärs upp av en känsla av martyrskap, och för att citera direkt från Guillou är det just det som får dem att gå upp klockan fem på morgonen och dela ut tusen flygblad före jobbet. Hur många centerpartister gör det?
Vi lever ju i en demokrati, och är det så att mer än fyra procent av svenska folket gillar SD kommer de komma in i riksdagen. Det är fruktansvärt obehagligt, men jag kan helt enkelt inte tro att så många faktiskt förstår och köper deras upplägg fullt ut. Det går inte, det är inte det Sverige jag växt upp i. Då återstår alltså att alternativet att Jimmies "normalisering" av partiet fungerat, att de lånat så mycket från andra partiprogram och dolt sin ursprungliga agenda så bra att de lurat folk. Det enda sättet att angripa det är att behandla SD som vilket parti som helst. Inte använda metoder som inte skulle användas mot andra partier, utan istället utmana dem offentligt. Låt de vara med i debatterna, låt de få medialt utrymme, men gör det på samma villkor som övriga partier. Betänk de upprörda röster som höjdes när folkpartiet föreslog svenskaprov för invandrare som vill bli medborgare - är SD rustade för en folkstorm av det slaget? Är SD rustade för att möta det politiska toppskiktet på lika villkor? Klarar Jimmie Åkesson en oredigerad debatt med Carl Bildt och Maria Wetterstrand utan att förlora ansiktet i direktsändning? Jag tror inte det, och jag tror att det är nödvändigt att pröva. Skulle SD briljera i ett sånt upplägg får politiker och svenska folket skylla sig själva. Då emigrerar jag och lämnar det här landet åt sitt öde.
Men om vi inte prövar kan vi vara säkra på att SD enbart kommer få mer makt och inflytande. Det skrämmer mer.
Vi avbryter sändningen för ett viktigt meddelande
Ny blogg i bra skit-listan till höger - 30+. Väl värd ett besök.
Det var allt - vi återgår strax till ordinarie sändningar.
Det var allt - vi återgår strax till ordinarie sändningar.
torsdag, februari 19
En dag låg mamma med mamma och så blev du till
Det här med homosexuellas rätt att adoptera. Det behöver dryftas. Det råder minst sagt delade meningar om det i kompiskretsen - men som vanligt snurrar folk in sig i argumenten och kan inte se skillnad på fakta och logik (ni vet, de vi bör använda som måttstock när vi utformar regler för hur alla andra ska leva) och personlig moralkompass (ni vet, den som absolut inte bör användas som mall för någon annan någonsin). Ska vi reda ut begreppen? Ja, det ska vi!
För att undvika eventuella missförstånd: jag är för homoadoptioner. Såklart. Jag är för det mesta som hjälper mer än det stjälper. Det finns en hel massa virrig goja som anförs som argument mot homosexuellas rätt att adoptera. Dessa kan man sortera in under två kategorier - "dåliga, dåliga bögpappan" och "stackars, stackars bögbarnet".
Alla argument som sorterar under kategorin "dåliga bögpappan" kan i princip slängas ut tillsammans med det religionsfundamentalistiska diskvattnet - det är på samma intellektuella nivå. Naturligtvis har det faktum att mamma gillar ostron mer än stångkorv ingenting med hennes moderskänslor, förmåga till kärlek till ett litet barn eller förmåga att hålla en unge hel, ren och kramad i arton år att göra. En homosexuell person är självklart inte dummare, sämre på att visa kärlek eller mindre lämpad att byta blöjor än någon annan. Och råkar du som läser tycka att homosexualitet är en perversion och att alla bögar är pedofiler (jag vet att ni finns) - stäng ner browsern nu. Du är för dum för att läsa den här bloggen - ring Åke Green istället, ni har säkert mycket att tala med varandra om.
Kvar blir då argumenten i kategorin "stackars bögbarnet". Här är det lite knivigare - grunden för huruvida adoption ska få ske ska naturligtvis alltid utgå från barnets bästa.
I princip går argumenten ut på att växer en unge upp i en "onormal" familjesituation med två mammor alternativt två pappor kan en hel drös obehagliga saker hända. Ungen blir homo själv, får en "skev" bild av hur en familj ser ut och eftersom barnet ifråga redan har ett utanförskap i och med adoptionen blir det dubbelfel - både adopterad och bögföräldrar, upplagt för mobbing.
Barn till homosexuella, både adopterade och biologiska (hädanefter kallade bögbarn för enkelhetens skull. Bögflatabarn såg bara weird ut), vittnar om att de fått utstå en hel del mobbning under skolgången. Det är ett problem som jag bara ser en lösning på - ju fler barn till homosexuella som går på en skola, desto mindre risk är det att mobbing sker på grund av just den orsaken. Att vägra homosexuella adoption dömer således bara framtida generationer biologiska bögbarn till fortsatt mobbing.
Vad gäller risken att bli homosexuell själv för att man har homosexuella föräldrar så finns det inga bevis. En studie gjord på bögfår (hur man nu tog reda på vilka får som var bögar) indikerar att det finns en genetisk bakgrund till homosexualitet, åtminstone delvis. Är det korrekt bör ett adopterat bögbarn alltså löpa mindre "risk" att bli homosexuell själv än ett biologiskt bögbarn. Dessutom - skulle det vara så jäkla hemskt om det vore så? Bög, flata, hetero, gör vad du vill. Du har väl ungefär samma odds att bli lycklig vilket som skulle jag gissa, och det är ju det enda en förälder egentligen vill för sina barn.
Då återstår det här med att man blir lite allmänt skev av att växa upp i en "onormal" familjesituation. Låt mig kontra - hur många växer upp i en "normal" situation? Kärnfamiljen är inte längre det första och enda alternativet, och är definitivt inte i majoritet längre. Jag blir så fruktansvärt trött på människors rädsla för det okända. "Det här har jag aldrig sett förut, det måste vara dåligt!" Väldigt, väldigt många får en harmonisk tillvaro först när kärnfamiljen går sönder - när mamma lämnar sin suput till karl, när föräldrarna slutar bråka och skrika varje kväll och istället bosätter sig i varsin lägenhet - listan kan göras lång. Du som skriver under på det här argumentet - menar du på allvar att det ska tas fram en lista på acceptabla konstellationer? Vem ska avgöra vilken familj som är "normal" och vilken som inte är det - du? Nä tack. Du kommer aldrig få bestämma för mig, åtminstone inte så länge jag fortfarande kan tala och skriva. Vad mig anbelangar är det du som inte är acceptabel.
Ett argument till har jag hört - eftersom det är färre barn som finns tillgängliga för adoption än det finns villiga föräldrar finns ingen anledning att öka på kön med homon också. Problemet är ju att tänker man så sätter man explicit ett högre värde på en heterosexuell person än på en homosexuell. Det är exakt samma sak som Hitler gjorde. Det är inte ok.
Egentligen borde det räcka med att titta vilka man står bredvid när man utvärderar sin åsikt. Uttalat mot homoadoption: kristdemokrater, Åke Green och Sverigedemokraterna. Charmigt gäng. Tolerant, vidsynt och fyllt av kärlek till medmänniskorna. Eller?
För att undvika eventuella missförstånd: jag är för homoadoptioner. Såklart. Jag är för det mesta som hjälper mer än det stjälper. Det finns en hel massa virrig goja som anförs som argument mot homosexuellas rätt att adoptera. Dessa kan man sortera in under två kategorier - "dåliga, dåliga bögpappan" och "stackars, stackars bögbarnet".
Alla argument som sorterar under kategorin "dåliga bögpappan" kan i princip slängas ut tillsammans med det religionsfundamentalistiska diskvattnet - det är på samma intellektuella nivå. Naturligtvis har det faktum att mamma gillar ostron mer än stångkorv ingenting med hennes moderskänslor, förmåga till kärlek till ett litet barn eller förmåga att hålla en unge hel, ren och kramad i arton år att göra. En homosexuell person är självklart inte dummare, sämre på att visa kärlek eller mindre lämpad att byta blöjor än någon annan. Och råkar du som läser tycka att homosexualitet är en perversion och att alla bögar är pedofiler (jag vet att ni finns) - stäng ner browsern nu. Du är för dum för att läsa den här bloggen - ring Åke Green istället, ni har säkert mycket att tala med varandra om.
Kvar blir då argumenten i kategorin "stackars bögbarnet". Här är det lite knivigare - grunden för huruvida adoption ska få ske ska naturligtvis alltid utgå från barnets bästa.
I princip går argumenten ut på att växer en unge upp i en "onormal" familjesituation med två mammor alternativt två pappor kan en hel drös obehagliga saker hända. Ungen blir homo själv, får en "skev" bild av hur en familj ser ut och eftersom barnet ifråga redan har ett utanförskap i och med adoptionen blir det dubbelfel - både adopterad och bögföräldrar, upplagt för mobbing.
Barn till homosexuella, både adopterade och biologiska (hädanefter kallade bögbarn för enkelhetens skull. Bögflatabarn såg bara weird ut), vittnar om att de fått utstå en hel del mobbning under skolgången. Det är ett problem som jag bara ser en lösning på - ju fler barn till homosexuella som går på en skola, desto mindre risk är det att mobbing sker på grund av just den orsaken. Att vägra homosexuella adoption dömer således bara framtida generationer biologiska bögbarn till fortsatt mobbing.
Vad gäller risken att bli homosexuell själv för att man har homosexuella föräldrar så finns det inga bevis. En studie gjord på bögfår (hur man nu tog reda på vilka får som var bögar) indikerar att det finns en genetisk bakgrund till homosexualitet, åtminstone delvis. Är det korrekt bör ett adopterat bögbarn alltså löpa mindre "risk" att bli homosexuell själv än ett biologiskt bögbarn. Dessutom - skulle det vara så jäkla hemskt om det vore så? Bög, flata, hetero, gör vad du vill. Du har väl ungefär samma odds att bli lycklig vilket som skulle jag gissa, och det är ju det enda en förälder egentligen vill för sina barn.
Då återstår det här med att man blir lite allmänt skev av att växa upp i en "onormal" familjesituation. Låt mig kontra - hur många växer upp i en "normal" situation? Kärnfamiljen är inte längre det första och enda alternativet, och är definitivt inte i majoritet längre. Jag blir så fruktansvärt trött på människors rädsla för det okända. "Det här har jag aldrig sett förut, det måste vara dåligt!" Väldigt, väldigt många får en harmonisk tillvaro först när kärnfamiljen går sönder - när mamma lämnar sin suput till karl, när föräldrarna slutar bråka och skrika varje kväll och istället bosätter sig i varsin lägenhet - listan kan göras lång. Du som skriver under på det här argumentet - menar du på allvar att det ska tas fram en lista på acceptabla konstellationer? Vem ska avgöra vilken familj som är "normal" och vilken som inte är det - du? Nä tack. Du kommer aldrig få bestämma för mig, åtminstone inte så länge jag fortfarande kan tala och skriva. Vad mig anbelangar är det du som inte är acceptabel.
Ett argument till har jag hört - eftersom det är färre barn som finns tillgängliga för adoption än det finns villiga föräldrar finns ingen anledning att öka på kön med homon också. Problemet är ju att tänker man så sätter man explicit ett högre värde på en heterosexuell person än på en homosexuell. Det är exakt samma sak som Hitler gjorde. Det är inte ok.
Egentligen borde det räcka med att titta vilka man står bredvid när man utvärderar sin åsikt. Uttalat mot homoadoption: kristdemokrater, Åke Green och Sverigedemokraterna. Charmigt gäng. Tolerant, vidsynt och fyllt av kärlek till medmänniskorna. Eller?
onsdag, februari 18
De talar ut
Någon som är förvånad, på riktigt? Trodde inte det. Jag misstänker dock att deras pressansvarig har det lite tufft idag - skrynkligt läge, kan man säga.
Och ja - jag vet att jag plockar billiga poänger och sparkar in ganska öppna dörrar här men rubrikupplägget var för bra för att motstå. Killarna snackar med Kamratposten och ska öppna upp lite, anknyta till de prepubertala läsarna, så de drar upp pinsamma grejer ur barndomen. Perfekt för KP, mindre perfekt för Aftonblaskan. Oops.
tisdag, februari 17
Omotiverad ilska
Det är säkert allvarligt det här. Granförsäljare som tappar intäkter och jag vet inte vad. Men det som fascinerar mest är nog ändå funderingen över vad som ska till för att man ska utveckla ett granhat av denna kaliber. Jag vågar mig på en gissning: Den här människan hade inte helt harmoniska julaftnar under barndomen och nu tas det revansch. Dö, granjävel, dö!
Att sen kvällspressen rapporterar om detta med samma allvar som nästa stormvarning från SMHI gör det ännu roligare. Karta över var Grandödaren (slagkraftigt, som Hagamannen och Styckmordsläkaren) slagit till, vädjan om tips från allmänheten och så det odödliga citatet: "Det kan vara någon som hatar granar."
Jo. Möjligen.
Att sen kvällspressen rapporterar om detta med samma allvar som nästa stormvarning från SMHI gör det ännu roligare. Karta över var Grandödaren (slagkraftigt, som Hagamannen och Styckmordsläkaren) slagit till, vädjan om tips från allmänheten och så det odödliga citatet: "Det kan vara någon som hatar granar."
Jo. Möjligen.
Gaddningar man minns
Ovanstående verk (bilden lånad av Presidenten, danke) skulle åtminstone jag få svårartad panikångest av om jag hittade det under min egen arm efter en rummelkväll i Köpenhamn - men jag har sett värre.
För ett par år sen hamnade Slick på en efterfest någonstans i söder närförort med ett gäng lagom sköna lirare och diverse nya bekantskaper. Framåt småtimmarna började folk av någon anledning visa upp sina olika tatueringar, själv bidrog jag med mitt @-tecken på vristen (ja va fan. Någon ska ju ha det också. Arial, 36 punkter) och ledde tävlingen "udda gaddningar" rätt stort - tills en tystlåten snubbe i ett hörn levererar den bästa tatueringshistoria jag någonsin hört.
Några år tidigare var killen i fråga i Thailand och röjde runt med grabbgänget. Under stort kompistryck och inte så få buckets beslutas att då killen jobbat på samma ställe sedan han var tonåring och var hejdundrande lojal borde han tatuera in företagsnamnet på ryggen. Kul grej, liksom. Redan här är det upplagt för en riktig ångestgaddning - men det blir värre.
-Tyvärr har de ju inte så stor koll på å,ä och ö i Thailand, säger killen lakoniskt och drar samtidigt av sig t-shirten och blottar ryggen. Med decimeterstora, riktigt feta blockbokstäver står över hela ryggtavlan:
Några år tidigare var killen i fråga i Thailand och röjde runt med grabbgänget. Under stort kompistryck och inte så få buckets beslutas att då killen jobbat på samma ställe sedan han var tonåring och var hejdundrande lojal borde han tatuera in företagsnamnet på ryggen. Kul grej, liksom. Redan här är det upplagt för en riktig ångestgaddning - men det blir värre.
-Tyvärr har de ju inte så stor koll på å,ä och ö i Thailand, säger killen lakoniskt och drar samtidigt av sig t-shirten och blottar ryggen. Med decimeterstora, riktigt feta blockbokstäver står över hela ryggtavlan:
HÄGERSTENS
GLÄSMÄSTERI
Briljant.
torsdag, februari 12
Att tänka efter före...
... är något jag aldrig riktigt anammat. Jag reagerar omedelbart på allt och missuppfattar det mesta vid första försöket. Det blir mer spännande så, särskilt med tanke på att jag besitter ett korttidsminne i paritet med en dement guldfisk på crack vilket nedanstående anekdot ur Slicks verkliga liv illustrerar med all önskvärd tydlighet:
Det är i början av det nya året och jag är ute och svänger mina nyvaxade med en soft blandning av vänner och kollegor. I bakhuvudet ligger tanken på den där sportjournalisten jag har något obestämt på gång med, en mångårig polare med plötsligt upptäckt romantisk potential - vilket ytterligare bekräftas av ett par sött flirtiga sms som kommer min väg under kvällen. Good times alltså, tills ett av smsen får mig att sätta appletinin i halsen:
"Jag äter din fitta nu."
The fuck? Snabb titt nedåt för säkerhets skull (ingenting här, ingenting där), sen slår ett relä om i mitt after work-dimmiga huvud och jag blir ordentligt fyllebesviken när jag inser att den här killen är det inte mycket bevänt med - sådär formulerar man sig knappast till en potentiell flickvän såvida hon inte heter Linda Lovelace (och det gör inte jag). Här någonstans börjar resten av gänget inse att något har gått på tok borta i Slicks hörn av bardisken, och med tanke på samlad inmundigad spritmängd och den tillgängliga kvinnliga fägringen en lönefredag på en coctailbar vid Stureplan måste jag sett ordentligt skakad ut.
Högläsning av sms och vild diskussion följer. Omdömen om journalisten fälls kategoriskt - han är ett as! Ett svin! - och svarstexten formuleras och omformuleras tills det bestäms att den där har minsann inte gjort sig förtjänt av något svar överhuvudtaget (fast jag vill minnas att jag skickade något passande otrevligt ändå). Någon förklaring till den drastiskt ändrade tonen - från flirt till grovpetting - lyckas ingen komma med, allra minst Slick. Vid det här laget är hela gänget involverade i debaclet, och som brukligt är när brudar fulla som kastruller blir besvikna måste alla dalta, gulla och prata snällt med mig ett bra tag. Så jag blir glad igen.
Det piper till då och då om mobilen men jag ignorerar både den och journalisten, kommer över mitt lilla trauma och festar vidare. Först flera timmar senare, när jag återigen ältar hela historien tjatigt och fyllesladdrigt för någon stackars förbipasserande vänlig själ, tänds ett litet ljus i min hjärna. Långsamt, plågsamt kommer minnesbilderna tillbaka... från en kväll strax före jul... då jag var hemma hos journalisten och bakade pepparkakor och lussebullar... och under många fniss bakade en fullt ätbar...
Ridå.
Om det är någon som undrar varför jag är singel har ni alltså svaret nu - den oslagbara kombinationen demens, drinkar och direktreaktioner från reptilhjärnan sätter krokben för mig varje gång. Gå i kloster, Slick!
Det är i början av det nya året och jag är ute och svänger mina nyvaxade med en soft blandning av vänner och kollegor. I bakhuvudet ligger tanken på den där sportjournalisten jag har något obestämt på gång med, en mångårig polare med plötsligt upptäckt romantisk potential - vilket ytterligare bekräftas av ett par sött flirtiga sms som kommer min väg under kvällen. Good times alltså, tills ett av smsen får mig att sätta appletinin i halsen:
"Jag äter din fitta nu."
The fuck? Snabb titt nedåt för säkerhets skull (ingenting här, ingenting där), sen slår ett relä om i mitt after work-dimmiga huvud och jag blir ordentligt fyllebesviken när jag inser att den här killen är det inte mycket bevänt med - sådär formulerar man sig knappast till en potentiell flickvän såvida hon inte heter Linda Lovelace (och det gör inte jag). Här någonstans börjar resten av gänget inse att något har gått på tok borta i Slicks hörn av bardisken, och med tanke på samlad inmundigad spritmängd och den tillgängliga kvinnliga fägringen en lönefredag på en coctailbar vid Stureplan måste jag sett ordentligt skakad ut.
Högläsning av sms och vild diskussion följer. Omdömen om journalisten fälls kategoriskt - han är ett as! Ett svin! - och svarstexten formuleras och omformuleras tills det bestäms att den där har minsann inte gjort sig förtjänt av något svar överhuvudtaget (fast jag vill minnas att jag skickade något passande otrevligt ändå). Någon förklaring till den drastiskt ändrade tonen - från flirt till grovpetting - lyckas ingen komma med, allra minst Slick. Vid det här laget är hela gänget involverade i debaclet, och som brukligt är när brudar fulla som kastruller blir besvikna måste alla dalta, gulla och prata snällt med mig ett bra tag. Så jag blir glad igen.
Det piper till då och då om mobilen men jag ignorerar både den och journalisten, kommer över mitt lilla trauma och festar vidare. Först flera timmar senare, när jag återigen ältar hela historien tjatigt och fyllesladdrigt för någon stackars förbipasserande vänlig själ, tänds ett litet ljus i min hjärna. Långsamt, plågsamt kommer minnesbilderna tillbaka... från en kväll strax före jul... då jag var hemma hos journalisten och bakade pepparkakor och lussebullar... och under många fniss bakade en fullt ätbar...
Ridå.
Om det är någon som undrar varför jag är singel har ni alltså svaret nu - den oslagbara kombinationen demens, drinkar och direktreaktioner från reptilhjärnan sätter krokben för mig varje gång. Gå i kloster, Slick!
onsdag, februari 11
Ohämmat solande i den egna glansen
Slicks bloggidol Prankmonkey har recenserat I det blå skåpet. Omdömet: "har man en kategori vid namn “Nonsens är min arvedel” på sin blogg så fångar man mitt intresse. Direkt."
Jag väljer att ta det som ohöljd dyrkan och glänsande beröm. Resten av dagen tänker jag gå omkring och känna mig lite, lite bättre.
Jag väljer att ta det som ohöljd dyrkan och glänsande beröm. Resten av dagen tänker jag gå omkring och känna mig lite, lite bättre.
tisdag, februari 10
All together now, in da hood
Slicks formbara år spenderades i en liten svensk småstad, komplett med gågata och smygrasism. Ni vet, den rasism som pyr lite här och där ute i landet och som du bara har om du aldrig faktiskt talat med en invandrare utan mest sett dem på bild. Svennebanan-rasismen kan vi kalla den, och den kännetecknas främst av uttalanden i stil med "Åsså tar de bidrag och kör BMW! Skattefuskare och myglare hela bunten! De bara håller ihop de där och inte lär de sig språket heller." Just Slicks lilla småstad fick sin småtrötta slentrian-smygrasism ordentligt utmanad när stan helt plötsligt började ta emot flyktingar och annan invandring så till den milda grad att den snart gled upp på listan över de tio största syrianska städerna i världen - i Sverige. I ditt ansikte, liksom.
Positiva effekter: ingen lyssnade längre på Ultima Thule, gjorde Hitler-hälsningar eller gick omkring med nazistsymboler på bomberjackan (det ska till bra mycket mod för att göra något sådant i ansiktet på 350 arga assyrier, och just mod är väl kanske inte det mest utmärkande karaktärsdraget för nynazister. De är mer råttliknande). Jag lärde mig några fraser på syrianska. Jag lärde mig dansa äkta chilensk salsa av min kompis pappa. Enorma ortodoxa bröllop skapade glädjerusiga tåg genom staden som gjorde gågatan till en improviserad karnevalsrutt på regelbunden basis. Jag växte upp fullt medveten om att det fanns en värld utanför fabriksarbete, husmanskost och skattetryck.
Negativa effekter: Jag, min mamma och våra vänner kunde inte längre gå på stan med bara armar eller ben. En knäkort kjol gav omedelbart gehör hos de grupper av män som stod och hängde i gathörnen på gågatan och ropen kom som ett brev på posten: "Kssss, fitta fitta fitta, kom då! Kom då lilla svennehoran!" Hanterbart på egen hand eller med kompisar - jobbigare hand i hand med mormor och mamma vid tretton års ålder. En annan familjemedlem blev oprovocerat attackerad med kniv vid ett rödljus, och vi fick inte längre hissa svenska flaggan eller sjunga nationalsången vid högtidliga tillfällen i skolan. Det kunde provocera fram våld.
Jaha, och vad ville jag säga med det här då? Egentligen bara detta - obehagliga idioter som skulle bidra positivt till världens medel-IQ bara genom att hoppa från Västerbron finns i alla färger och former. Poliserna i Malmö som snackade om apajävlar? Jag kan villigt erkänna att jag många gånger tänkte "syrianjävel" när jag fick ett smärtsamt hästnyp i låret och orden "äckliga svennefitta" väst i örat när jag jobbade. Orättvist mot alla andra syrianer, chilenare och övriga invandrare i staden, javisst! Men trots allt rätt förståeligt under då rådande provokation, tycker jag. Skillnaden mellan mig och poliserna är ju att jag var 18 år och fortfarande gick i skolan - dessa är fullvuxna män som dessutom ska ha erfarenhet av att hantera agiterade folkgrupper. Tonåringarna som kastade sten på polisbilen? Idioter av samma rang som de som i min gamla hemstad roar sig med att skjuta prick på SL-bussarna och brandbilar på utryckning. Poliserna? Idioter de med, förstås. Två fel gör inte ett rätt, och ingendera sida förtjänar att bli vare sig helgon- eller demonförklarad. De är idioter allihop.
Däremot vore det inte helt fel om polisen började tillämpa sina egna lagar på sig själva. Kan vi få en förklaring på varför en tolvårig kille inte får säga "nöff" utan polisanmälan när poliser själva får säga "apjävel" utan reprimander?
Rövhattar!
Positiva effekter: ingen lyssnade längre på Ultima Thule, gjorde Hitler-hälsningar eller gick omkring med nazistsymboler på bomberjackan (det ska till bra mycket mod för att göra något sådant i ansiktet på 350 arga assyrier, och just mod är väl kanske inte det mest utmärkande karaktärsdraget för nynazister. De är mer råttliknande). Jag lärde mig några fraser på syrianska. Jag lärde mig dansa äkta chilensk salsa av min kompis pappa. Enorma ortodoxa bröllop skapade glädjerusiga tåg genom staden som gjorde gågatan till en improviserad karnevalsrutt på regelbunden basis. Jag växte upp fullt medveten om att det fanns en värld utanför fabriksarbete, husmanskost och skattetryck.
Negativa effekter: Jag, min mamma och våra vänner kunde inte längre gå på stan med bara armar eller ben. En knäkort kjol gav omedelbart gehör hos de grupper av män som stod och hängde i gathörnen på gågatan och ropen kom som ett brev på posten: "Kssss, fitta fitta fitta, kom då! Kom då lilla svennehoran!" Hanterbart på egen hand eller med kompisar - jobbigare hand i hand med mormor och mamma vid tretton års ålder. En annan familjemedlem blev oprovocerat attackerad med kniv vid ett rödljus, och vi fick inte längre hissa svenska flaggan eller sjunga nationalsången vid högtidliga tillfällen i skolan. Det kunde provocera fram våld.
Jaha, och vad ville jag säga med det här då? Egentligen bara detta - obehagliga idioter som skulle bidra positivt till världens medel-IQ bara genom att hoppa från Västerbron finns i alla färger och former. Poliserna i Malmö som snackade om apajävlar? Jag kan villigt erkänna att jag många gånger tänkte "syrianjävel" när jag fick ett smärtsamt hästnyp i låret och orden "äckliga svennefitta" väst i örat när jag jobbade. Orättvist mot alla andra syrianer, chilenare och övriga invandrare i staden, javisst! Men trots allt rätt förståeligt under då rådande provokation, tycker jag. Skillnaden mellan mig och poliserna är ju att jag var 18 år och fortfarande gick i skolan - dessa är fullvuxna män som dessutom ska ha erfarenhet av att hantera agiterade folkgrupper. Tonåringarna som kastade sten på polisbilen? Idioter av samma rang som de som i min gamla hemstad roar sig med att skjuta prick på SL-bussarna och brandbilar på utryckning. Poliserna? Idioter de med, förstås. Två fel gör inte ett rätt, och ingendera sida förtjänar att bli vare sig helgon- eller demonförklarad. De är idioter allihop.
Däremot vore det inte helt fel om polisen började tillämpa sina egna lagar på sig själva. Kan vi få en förklaring på varför en tolvårig kille inte får säga "nöff" utan polisanmälan när poliser själva får säga "apjävel" utan reprimander?
Rövhattar!
fredag, februari 6
Om tolerans, respekt och flator som vill gifta sig
Sen ett tag tillbaka har det varit rätt tyst om hela jag-är-bög-men-vill-vara-gift-ändå-debaclet, där den senaste opinionsdriven var något i stil med att lagstifta om att tvinga kyrkan och enskilda präster att genomföra homovigslar. Det är väl knappast någon hemlighet att Slick i princip aldrig håller med om någonting som kommer ur en religiös mun - munnen hör allt som oftast till en lallande fåne. I just det här fallet ställer jag mig dock på kyrkans sida.
Vi har religionsfrihet, åsiktsfrihet och yttrandefrihet i det här landet. Det är en av de grundvalar vår demokrati bygger på. På samma sätt som jag har rätt att uttalat tycka att organiserad religion är ett puckat påfund avsett att förtrycka oliktänkande och lättare leda befolkningen som en naiva skock får i avsedd riktning, har kristna rätt att tycka och göra precis vad fasen de vill inom lagens råmärken. Att lagstifta om att enskilda präster måste utföra homovigslar är att direkt bryta mot religionsfriheten.
Bibeln fördömer uttalat homosexualitet, precis som den tillåter att en man får sälja sin yngsta dotter till slaveri samt utdömer dödsstraff till den som arbetar på en söndag, bär kläder gjorda av två olika sorters tråd eller planterar vete bredvid havre. Personligen anser jag att ska man anamma en del av bibeln måste man anamma alla delar - om det nu är "guds ord" är det ju hejdundrande förmätet att godtyckligt bortse från delar av dem när det känns bekvämt. Det är just därför jag har väldigt, väldigt svårt att ta bibeltroende människor på allvar. De är inte bara lättlurade, de är hycklare också. Patetiskt.
Men (och det är ett stort men) vi kan inte lagstifta våra personliga åsikter. Ingen har rätt att begränsa andra människors frihet bara för att man tycker de har fel i sak. Vill inte kristna viga homosexuella i kyrkan ska de inte behöva göra det heller - vill en kvinna ha slöja i skolan för att hennes tro kräver det ska vi inte hindra henne heller.
Problemet ligger ju i att kyrkan har juridisk vigselrätt - och vigselrätten får inte begränsas av någon instans. Ta bort den juridiska aspekten och gör den kyrkliga ceremonin till en i laglig mening fullständigt poänglös rit så är problemet löst. Två människor kan vigas fullt lagligt var de vill, och råkar just deras kärlekskonstellation passa in på valfri kyrkas egna dogmer går det bra där. Eller på en äng. Eller var fan som helst. Ett par måste ändå göra hindersprövning, bara att lägga till en blankett där vigseln får laga kraft. Problem solved. De kristna får lalla vidare bäst de vill efter egen förmåga, och alla flator och bögar får gifta sig "på riktigt" i kyrkan hos valfri tolerant präst, i rådhuset eller hemma på balkongen.
Så enkelt. Varför görs det så svårt?
Vi har religionsfrihet, åsiktsfrihet och yttrandefrihet i det här landet. Det är en av de grundvalar vår demokrati bygger på. På samma sätt som jag har rätt att uttalat tycka att organiserad religion är ett puckat påfund avsett att förtrycka oliktänkande och lättare leda befolkningen som en naiva skock får i avsedd riktning, har kristna rätt att tycka och göra precis vad fasen de vill inom lagens råmärken. Att lagstifta om att enskilda präster måste utföra homovigslar är att direkt bryta mot religionsfriheten.
Bibeln fördömer uttalat homosexualitet, precis som den tillåter att en man får sälja sin yngsta dotter till slaveri samt utdömer dödsstraff till den som arbetar på en söndag, bär kläder gjorda av två olika sorters tråd eller planterar vete bredvid havre. Personligen anser jag att ska man anamma en del av bibeln måste man anamma alla delar - om det nu är "guds ord" är det ju hejdundrande förmätet att godtyckligt bortse från delar av dem när det känns bekvämt. Det är just därför jag har väldigt, väldigt svårt att ta bibeltroende människor på allvar. De är inte bara lättlurade, de är hycklare också. Patetiskt.
Men (och det är ett stort men) vi kan inte lagstifta våra personliga åsikter. Ingen har rätt att begränsa andra människors frihet bara för att man tycker de har fel i sak. Vill inte kristna viga homosexuella i kyrkan ska de inte behöva göra det heller - vill en kvinna ha slöja i skolan för att hennes tro kräver det ska vi inte hindra henne heller.
Problemet ligger ju i att kyrkan har juridisk vigselrätt - och vigselrätten får inte begränsas av någon instans. Ta bort den juridiska aspekten och gör den kyrkliga ceremonin till en i laglig mening fullständigt poänglös rit så är problemet löst. Två människor kan vigas fullt lagligt var de vill, och råkar just deras kärlekskonstellation passa in på valfri kyrkas egna dogmer går det bra där. Eller på en äng. Eller var fan som helst. Ett par måste ändå göra hindersprövning, bara att lägga till en blankett där vigseln får laga kraft. Problem solved. De kristna får lalla vidare bäst de vill efter egen förmåga, och alla flator och bögar får gifta sig "på riktigt" i kyrkan hos valfri tolerant präst, i rådhuset eller hemma på balkongen.
Så enkelt. Varför görs det så svårt?
torsdag, februari 5
Det är väl inga - revisited
Kevin Costner dansade med vargar. Värmlänningar skjuter dem. Slick? Slick hånglar upp dem. Inga konstigheter. Och ja - jag har högklackat i varghägnet. Ingen som känner mig är förvånad.
Publik från oväntat håll
Två killar har en träningsblogg. Den är ohemult tråkig tycker Slick, som bara lyfter tungt när det är rea på Karen Millen. Jag tillhör inte målgruppen, kan vi säga.
De bloggar om repetitioner och bänkpress och dips och något som heter dogtraps som jag inte ens vill veta vad det är (mina inre bilder är inte ok) i ett försök att inspirera och tipsa alla träningsfreaks. Föga vet de att jag läser deras blogg som killar läser Playboy - det är inte för de välskrivna artiklarna. Bilderna, däremot, gör min dag. Tack pojkar! Träna fint nu!
De bloggar om repetitioner och bänkpress och dips och något som heter dogtraps som jag inte ens vill veta vad det är (mina inre bilder är inte ok) i ett försök att inspirera och tipsa alla träningsfreaks. Föga vet de att jag läser deras blogg som killar läser Playboy - det är inte för de välskrivna artiklarna. Bilderna, däremot, gör min dag. Tack pojkar! Träna fint nu!
Ytlig humor och något att se fram emot
* VARNING - TJEJGREJER *
Sist jag var i London köpte jag ett par sjukt snygga bruna stövlar. De var perfekta. Sexiga. Högklackade. Tuffa. Och två storlekar för små.
Det är lite problematiskt att få på sig dem (ligg ner med fötterna rakt upp över huvudet, det hjälper att göra yoga) och efter en dag på gående fot har jag helt tappat känseln i fötterna - men jäklar vad snygga de är. Är det bara jag som tycker bekvämlighet är det minst viktiga när det gäller skor?
* LOVAR, SLUT PÅ TJEJGREJER NU *
Vet inte om stövlarna strypt blodflödet till hjärnan, men det här garvade jag läppen av mig åt. "Går fult. Lite pantad". Hejdlöst roligt.
Till sist: Svär över stövlar med hala sulor och vinterhelvete och snöslask och svenska årstider hela vägen till jobbet där jag möts av ett mail från vår kontorschef som informerar om konferensresan om fem veckor:
"Glöm inte att vaccinera er! Vädret på vår destination är idag 26 grader och soligt."
Tack stumpan, det var precis vad jag behövde. Jag bjuder på en reuter nästa aw.
Sist jag var i London köpte jag ett par sjukt snygga bruna stövlar. De var perfekta. Sexiga. Högklackade. Tuffa. Och två storlekar för små.
Det är lite problematiskt att få på sig dem (ligg ner med fötterna rakt upp över huvudet, det hjälper att göra yoga) och efter en dag på gående fot har jag helt tappat känseln i fötterna - men jäklar vad snygga de är. Är det bara jag som tycker bekvämlighet är det minst viktiga när det gäller skor?
* LOVAR, SLUT PÅ TJEJGREJER NU *
Vet inte om stövlarna strypt blodflödet till hjärnan, men det här garvade jag läppen av mig åt. "Går fult. Lite pantad". Hejdlöst roligt.
Till sist: Svär över stövlar med hala sulor och vinterhelvete och snöslask och svenska årstider hela vägen till jobbet där jag möts av ett mail från vår kontorschef som informerar om konferensresan om fem veckor:
"Glöm inte att vaccinera er! Vädret på vår destination är idag 26 grader och soligt."
Tack stumpan, det var precis vad jag behövde. Jag bjuder på en reuter nästa aw.
tisdag, februari 3
Fastnat i huvudet
Den har rullat runt, runt inne i skallen sedan imorse. Jag kan inte få bort den. Jag håller på att bli galen. Att jag bara kan tre strofer i låten gör det inte bättre - de snurrar på repeat, om och om igen.
Paris Hilton - Stars are blind. Sjukt onödig popdänga från sjukt onödig människa. Min hjärna försöker begå harakiri i vild förtvivlan.
Paris Hilton - Stars are blind. Sjukt onödig popdänga från sjukt onödig människa. Min hjärna försöker begå harakiri i vild förtvivlan.
Om aborter och rövhattar
Jag kollade in Raw igår på TV och blev, som oftast, rätt inspirerad av Magnus Betnér. Han är som Bill Hicks kryddad med äkta svensk pessimism - och Bill Hicks är husgud i det Slickska hemmet. Betnér var för abort, och det är jag med. Jag ska förklara exakt varför jag är odelat för aborter, utan begränsningar, så ofta du vill, abortera mera:
Under åttiotalet var ungdomskriminalitet ett gigantiskt problem i USA, och det ökade till synes okontrollerat. Diverse åtgärder vidtogs, men någon synbar effekt fanns inte. Under slutet av åttiotalet och början av nittiotalet sjönk så plötsligt morden, rånen och misshandeln drastiskt, till synes helt utan anledning - därför att anledningen fanns att finna så långt bak som 1972.
1972 - Roe v Wade, ett av de mest uppmärksammade fallen som kommit inför Högsta Domstolen i USA, och det domslut som gjorde aborter lagligt i USA. Kvinnor kunde nu välja att inte föda ett oälskat, oönskat barn, bli fast i ett socialbidragsträsk i en husvagn och spendera resten av livet med att ömsom hata sitt liv och sina ungar och ömsom klämma fram fler osnutna, oönskade, oälskade ungar - samma ungar som växte upp till att stå för ungdomskriminaliteten under åttiotalet. Anledningen till att kriminaliteten sjönk kan alltså härledas till sjunkande födelsetal i ghettot - när kvinnorna där äntligen fick makten att bestämma själva huruvida de skulle bli mammor eller inte.
Och det är väl strålande? För varför i hela fridens namn skulle man inte tillåta abort? Argumentet om mördare och att ett foster är ett människoliv är bara inskränkt svammel från kristdemokratiska rövhattar (en person med sitt huvud så långt uppkört i röven att han bär den som en hatt), inte fan är ett foster ett liv. Ett foster till dess det kan överleva själv utanför livmodern (vilket är långt efter den lagstadgade högsta gränsen för när man får göra abort) är inte annat än en parasit. En i många fall älskad och efterlängtad parasit - men inte desto mindre en parasit.
Det finns massor av oönskade barn i världen. Varför envisas den kristna högern (igen - rövhattar) med att försöka tvinga kvinnor att krysta fram fler? En kvinna som gör abort vill inte ha barn. Det är inte bekvämt att göra abort. Det är inte jämförbart med en massage och en mani-pedi. Det behöver inte nödvändigtvis vara jättejobbigt och sorgligt och hjärtskärande, det kan lika gärna vara lite lätt smärtsamt och långtråkigt och inte mer med det, men aldrig bekvämt. På något vis har debatten grumlats till så att den inte längre handlar om Problem och Lösning (oönskad graviditet - abort) utan om Brott och Straff. Oavsett vad man har för åsikt om oskyddat sex, tonårsgraviditeter och en allmänt släpphänt inställning till det här med liggande kan ingen hävda att barnafödande är ett passande straff för att ha skitit i kondom. Visst är abort en mindre önskvärd preventivmedelsmetod, men det är jävligt inskränkt och osar inte så lite dubbelmoral att vägra tillhandahålla en lösning på problemet när det nu väl uppstår. Om nu omtanken om det blivande barnet är det viktiga vore det väl allra mest barmhärtigt att tillåta aborten istället för att tvinga ungen att växa upp med en mamma vars första reaktion på det blå strecket på gravtestet var att börja se sig om efter en stålgalge.
Återigen är det den inskränkta kristna högern (tredje gången gillt - rövhattar!) som använder religion för att skapa opinion. En gravid, ogift kvinna är något av det farligaste som finns i deras ögon - självständig, omoralisk, egoistisk och frigjord. Kvinnan ska tiga i församlingen och således bör hon stigmatiseras även i samhället. Ingen abort, istället skampåle, socialbidrag och etta i Rågsved!
Skulle jag bli gravid skulle jag göra abort, utan samvetskval. Det är inte ett barn, det är en liten klump celler. Som en tumör ungefär. Oavsett om du håller med om just det kan du omöjligen vara så fanatisk att du anser att din egen högst personliga moraliska kompass ska gälla även för mig, särskilt när du inte har någon aning om eventuella övriga omständigheter. Du konservativa kvinna med bibeln i högerhanden och "abort är mord"-knappen på rockslaget - hade du blivit våldtagen och sedan gravid som trettonåring, hade valet fortfarande varit självklart? Kan vi tillåta ett fall av abort måste vi tillåta alla i lagens mening.
För att sno hämningslöst från Betnér: hade det varit män som blev gravida hade det inte skrivits en rad om den här debatten. Den hade inte funnits. Däremot hade det funnits gratis drive thru-abortkliniker.
Och en sista tanke - är det inte jäkligt intressant att majoriteten av dem som agiterar kategoriskt och urskiljningslöst mot rätten till abort hör till den grupp människor vars absolut bästa delar kletades på mammas innanlår när pappa drog sig ur lite för sent? Innerst inne kanske de vet vad som hänt om mamma fått bestämma själv.
Under åttiotalet var ungdomskriminalitet ett gigantiskt problem i USA, och det ökade till synes okontrollerat. Diverse åtgärder vidtogs, men någon synbar effekt fanns inte. Under slutet av åttiotalet och början av nittiotalet sjönk så plötsligt morden, rånen och misshandeln drastiskt, till synes helt utan anledning - därför att anledningen fanns att finna så långt bak som 1972.
1972 - Roe v Wade, ett av de mest uppmärksammade fallen som kommit inför Högsta Domstolen i USA, och det domslut som gjorde aborter lagligt i USA. Kvinnor kunde nu välja att inte föda ett oälskat, oönskat barn, bli fast i ett socialbidragsträsk i en husvagn och spendera resten av livet med att ömsom hata sitt liv och sina ungar och ömsom klämma fram fler osnutna, oönskade, oälskade ungar - samma ungar som växte upp till att stå för ungdomskriminaliteten under åttiotalet. Anledningen till att kriminaliteten sjönk kan alltså härledas till sjunkande födelsetal i ghettot - när kvinnorna där äntligen fick makten att bestämma själva huruvida de skulle bli mammor eller inte.
Och det är väl strålande? För varför i hela fridens namn skulle man inte tillåta abort? Argumentet om mördare och att ett foster är ett människoliv är bara inskränkt svammel från kristdemokratiska rövhattar (en person med sitt huvud så långt uppkört i röven att han bär den som en hatt), inte fan är ett foster ett liv. Ett foster till dess det kan överleva själv utanför livmodern (vilket är långt efter den lagstadgade högsta gränsen för när man får göra abort) är inte annat än en parasit. En i många fall älskad och efterlängtad parasit - men inte desto mindre en parasit.
Det finns massor av oönskade barn i världen. Varför envisas den kristna högern (igen - rövhattar) med att försöka tvinga kvinnor att krysta fram fler? En kvinna som gör abort vill inte ha barn. Det är inte bekvämt att göra abort. Det är inte jämförbart med en massage och en mani-pedi. Det behöver inte nödvändigtvis vara jättejobbigt och sorgligt och hjärtskärande, det kan lika gärna vara lite lätt smärtsamt och långtråkigt och inte mer med det, men aldrig bekvämt. På något vis har debatten grumlats till så att den inte längre handlar om Problem och Lösning (oönskad graviditet - abort) utan om Brott och Straff. Oavsett vad man har för åsikt om oskyddat sex, tonårsgraviditeter och en allmänt släpphänt inställning till det här med liggande kan ingen hävda att barnafödande är ett passande straff för att ha skitit i kondom. Visst är abort en mindre önskvärd preventivmedelsmetod, men det är jävligt inskränkt och osar inte så lite dubbelmoral att vägra tillhandahålla en lösning på problemet när det nu väl uppstår. Om nu omtanken om det blivande barnet är det viktiga vore det väl allra mest barmhärtigt att tillåta aborten istället för att tvinga ungen att växa upp med en mamma vars första reaktion på det blå strecket på gravtestet var att börja se sig om efter en stålgalge.
Återigen är det den inskränkta kristna högern (tredje gången gillt - rövhattar!) som använder religion för att skapa opinion. En gravid, ogift kvinna är något av det farligaste som finns i deras ögon - självständig, omoralisk, egoistisk och frigjord. Kvinnan ska tiga i församlingen och således bör hon stigmatiseras även i samhället. Ingen abort, istället skampåle, socialbidrag och etta i Rågsved!
Skulle jag bli gravid skulle jag göra abort, utan samvetskval. Det är inte ett barn, det är en liten klump celler. Som en tumör ungefär. Oavsett om du håller med om just det kan du omöjligen vara så fanatisk att du anser att din egen högst personliga moraliska kompass ska gälla även för mig, särskilt när du inte har någon aning om eventuella övriga omständigheter. Du konservativa kvinna med bibeln i högerhanden och "abort är mord"-knappen på rockslaget - hade du blivit våldtagen och sedan gravid som trettonåring, hade valet fortfarande varit självklart? Kan vi tillåta ett fall av abort måste vi tillåta alla i lagens mening.
För att sno hämningslöst från Betnér: hade det varit män som blev gravida hade det inte skrivits en rad om den här debatten. Den hade inte funnits. Däremot hade det funnits gratis drive thru-abortkliniker.
Och en sista tanke - är det inte jäkligt intressant att majoriteten av dem som agiterar kategoriskt och urskiljningslöst mot rätten till abort hör till den grupp människor vars absolut bästa delar kletades på mammas innanlår när pappa drog sig ur lite för sent? Innerst inne kanske de vet vad som hänt om mamma fått bestämma själv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
