onsdag, augusti 26

Male bonding

Öppen fråga till alla er med en Y-kromosom: Varför kan inte män krama varandra utan att göra den obligatoriska jag-är-inte-bög-rygg-klappen? I somras gjordes till och med ett någorlunda vetenskapligt, om än hyfsat alkoholindränkt, försök till empirisk kunskapsinsamling på ämnet. Dirren och hans gode vän försökte medvetet krama varandra UTAN att ryggklappa. De fick ta i med all sin viljestyrka för att inte högerlabben skulle börja studsa på den andres skulderblad. Efter några sekunder blev situationen outhärdlig för båda. Ett snabbt skutt bakåt och ett gemensamt "uuääääähhh!" med tillhörande rysning. Bådas efteranalyser var rörande eniga och löd ungefär "Obehagligt. Lite snuskigt. Klar devalvering av manligheten."

Det är lite kul, det där. Utmaning till er manliga Slick-läsare: Krama din killkompis utan ryggdunk idag! Notera hans, och din reaktion. Återrapportera, please. Enquiring minds want to know.

Till sist, en högst okonventionell privat shout-out: Andras chefer spenderade söndagkvällen i TV-soffan. Slicks Dirren spenderade den med att vara den förste i världen som sabrerar en champagneflaska på toppen av Mt Blanc - med en ishacka. RESPECT!

måndag, augusti 24

Cynisk reflektion

På det stora hela känns det rätt bra att vara en cynisk, småbitter misantrop. Dock:
Jag kommer ihåg när Patrik Sjöberg hoppade 2,42. Då var jag ung och naiv, och det var rent allmänt oförfalskad glädje och jubel så till den milda grad att Tomas DiLeva (som ledde barnprogrammet Sommarmorgon då) gjorde improviserad spontankaftandans i TV-rutan sjungande "2,42! 2,42! 2,42!" Och jag dansade med, stolt och glad som bara en tioåring med ett världsrekord-by-association (Sverige kan också!) kan vara.

Nu: Usain Bolt triumfjoggar sig till medalj efter medalj. Världen jublar. Någonstans dansar en tioåring framför TVn. Kanske även Tomas DiLeva. Och allt jag kan tänka är "Undrar om han åker dit för doping inom en månad eller inför nästa stora mästerskap."

Cynism. Ibland är det bara en omskrivning för "orkar inte våga tro på något igen".

Måndagsgarv


För alla oss som växt upp med Star Wars:

fredag, augusti 21

Elisabet Borsiin Bonnier bör hålla snattran nu

Oavsett vad jag tycker / vem jag håller på i Israel/Palestina-konflikten är det en formulering i Elisabet Borsiin Bonniers fenomenalt urblåsta och ogenomtänkta uttalande som fick mig att resa ragg:

"The article in the Swedish newspaper Aftonbladet is as chocking and appalling to us Swedes, as it is to Israeli citizens."

Jag är, sist jag kollade, svensk medborgare. Jag är varken chockad eller förfärad över artikeln i Aftonbladet, och är det något jag avskyr så är det när människor jag aldrig träffat lägger ord i munnen på mig. Jag har därför bara en sak att säga till Bettan Bonnier:

Håll käften. Du har ingen aning om vad jag eller resten av svenska folket tycker om det här - vad vi tycker är nämligen inte homogent. Vi är nästan nio miljoner, smulan! Trodde du verkligen att vi alla tycker samma sak? Så klart du inte gör. Är du så feg att du inte vågar stå för dina egna åsikter utan istället gömmer dig bakom "svenska folkets" påstådda syn på saken, då har du inget på en ambassadörspost att göra överhuvudtaget. Vad mig anbelangar har du förverkat rätten att använda uttrycket "us Swedes" nu, din patetiskt världsfrånvända klimakteriekossa. Ta din personliga agenda och stoppa upp den i valfri hålighet. Munnen vore bra, så slipper vi höra mer från dig.

torsdag, augusti 20

SAAB - kan du inte bara lägga dig ner och dö nu

Bara en liten, liten kommentar om SAAB, Koenigsegg och Maud Olofsson:

Det är så enormt skönt att hon vägrar ge Koenigsegg statliga lån för att köpa SAAB. Ett företag som går med förlust är ett dåligt företag. Långsiktigt skapas inga jobb genom att staten håller dåliga företag under armarna med lånebidrag, det enda som händer är att skattepengar fortsätter ösas ner på samma uppenbarligen urusla produkt. En produkt ingen vill köpa till ett pris som gör att företaget går med vinst är nämligen en usel produkt, eller möjligen ett resultat av ett uselt skött företag. Oavsett vilket är det knappast något som är värt att satsa på.

Använd de potentiella lånemiljonerna/miljarderna/biljonerna till att.. tja, anställa fler lärare och sjuksköterskor kanske?

Och angående alla de som potentiellt blir arbetslösa när SAAB då oundvikligen läggs ner: Det är tråkigt, och direkt tragiskt för flera familjer. De måste kanske flytta till annan ort för att få jobb, skola om sig, ta ett jobb de är överkvalificerade för eller helt enkelt inte tycker om. De kanske inte ens lyckas få ett nytt jobb, oavsett hur mycket de söker. Det är förstås väldigt tråkigt för de personerna, men vet ni? Det är sånt som händer. Lösningen är näppeligen att ge konstgjord andning till liket, dvs fortsätta ösa pengar på ett skitföretag som inte klarar sig självt bara för att undvika att behöva ta tag i arbetslöshetsproblemet överhvudtaget.

Med statligt stöd blir SAAB inget annat än en arbetsmarknadsåtgärd, och såna har vi tillräckligt av.

onsdag, augusti 19

Upptäckardöden

Det här med "upptäckarexpeditioner" och "äventyrare" - där har vi en sysselsättning som är mer redundant och passé än en stansartjänst på Ericsson. Det mesta på klotet är karlagt. Det finns inte så jäkla mycket kvar att upptäcka nu, bortsett från möjligen längst ner på djupa havets botten.

Man skulle ju kunna tro att det inte skulle finnas så många upptäckare och äventyrare kvar då, nu när allt vi kan komma åt är uppmätt och omedelbart tillgängligt via satellitbilder här och där, men uppenbarligen är äventyrargenen ordentligt segsliten för upptäckarna finns kvar. De har bara blivit lite mer krystade och kissnödiga i sina projekt.

Eftersom fan och hans moster redan bestigit Mount Everest och hittat yttepyttesmå indianer i regnskogen är det liksom ingen grej längre att bara knata dit. Det är ingen bedrift. Ingen är imponerad. I den här branschen duger det inte att vara tvåa, du måste vara först! Så vad göra? Göra det svårare förstås! Inte bara bestiga Mount Everest, utan cykla hela vägen dit också. Samt hem, för säkerhets skull. DET har ingen gjort förut! Inte bara bestiga de sju högsta bergen i världen, utan göra det på tid också! Utan syrgas!

Det blir lite krystat det här. Det finns en gräns för hur många sätt man kan bestiga ett berg på. Missförstå mig rätt nu - jag är sjukt imponerad av människor som pallar att säg, vandra längs hela amazonasfloden, men hyllandet byts mot hånskratt när någon gör just det men barfota iförd balettkjol, bara för att vara först. Den faktiska bedriften försvinner i träsket av tomtiga PRtrick. Jag inser att de stackars äventyrarna måste hitta på de här fjanterierna för att någon ska bry sig överhuvudtaget och sponsorpengar ska trilla in, men varför bryr sig någon alls? Att gå till Kina är trots allt bara att gå till Kina - även om du gör det baklänges i brygga.

onsdag, augusti 12

Futilt försök

Crocs med bling-bling. Uttrycket "att sminka en gris" har aldrig illustrerats tydligare.

tisdag, augusti 11

Universallösning

Det finns väldigt många idioter i världen. För många. Såpass många att de hindrar resten av oss från att ta oss framåt.
Lösningsförslag: Ta bort alla säkerhetsvarningar på samtliga konsumentprodukter i hela världen. Självsanering!

Karma strikes back

Det är inte mycket människokärlek i Slicks hörn av världen idag. Skadeglädje, ren och sann, finns det däremot gott om.

Ett värdelöst slöseri med syre till våldtäktsman har inte bara åkt fast - karma har sett till att han åkt dit så det stänker om det. Kvinnan han våldtog var inte bara kvinna, utan hiv-smittad också. I artikeln står att sedan våldtäktsaset fick reda på att offret var hiv-smittat "mår han mycket dåligt och kan inte äta". Så bra. Kvinnan han våldtog mår nämligen också mycket dåligt, som en direkt effekt av att ha blivit våldtagen. Henne sympatiserar jag med, förövarens olycka kan jag inte annat än gotta mig i. Det gör mig möjligen till en ytterst dålig människa, men jag har i alla fall inte våldtagit någon.

Däremot får jag av en varm och lycklig känsla i magtrakten varje gång jag tänker på den potentiellt hiv-smittade våldtäktsmannen som sitter och tycker synd om sig själv i Helsingborg. Där kan du sitta. Svinhugg går igen, asshat!

fredag, augusti 7

Morfar å ja

Det är tidigt en junimorgon och jag är sisådär sex-sju år gammal. Jag är på torpet med mormor och morfar, en liten faluröd trästuga utan el och vatten, mitt ute i det sörmländska ingentinget bland kohagar och susande lövskog. Morfar har väckt mig och mormor fast klockan bara är halv sex på morgonen. Mormor står i köket och gör äggmackor och varm choklad, själv gnuggar jag sömnen ur ögonen och får på mig shorts, en tröja, ett par tygskor - nu ska vi ut på äventyr!

Vi tar vägen förbi utedasset, genom blåbärsriset, morfar och jag. In i skogen, full av skatter. Morfars torparbarndom, slitig och hård med ett par år på barnhem då föräldrarna inte kunde försörja alla sina barn, har gett honom en enorm kunskap om och kärlek till djur och natur och den för han över till mig i allt han gör. Morfar har lärt mig att ro, fiska (och rensa), äta stensöta och harsyra, leta svamp och göra mackorna godare genom att lägga dem upp och ner i en myrstack.

Vi går djupt in i skogen, min lilla hand i morfars stora och mina pinniga, brunbrända ben med såriga knän knatandes med små hoppsasteg bredvid morfars stadiga kliv i gummistövlar. Jag är med min morfar nästan varje dag; efter fritids spelar vi poker tills mina föräldrar slutat jobbet och på helgerna tar vi långa skogspromenader. Och nu, på sommaren - då är vi på torpet.

En bra bit in i skogen stannar morfar till och förkunnar lågt att "nu måste du vara tyst förstår du Slick. Tyst och försiktig!". Vi går nästan ljudlöst upp för en sluttande brant som stupar rätt ner på andra sidan. När vi är nästan framme vid branten lägger sig morfar på mage och ålar sig den sista biten, och jag gör samma sak. Andlöst kikar jag över kanten...

Där nere på marken, tre meter under mig, är öppningen till ett rävgryt. Tre små rävungar leker vilt i solens första strålar och mamma räv sitter strax bredvid och vakar. Det är en otrolig syn och jag och morfar ligger stilla i tio minuter och tittar på rävungarnas lek, innan något stör mamma räv och hon skäller till och motar in sina ungar i grytet igen. Ögonblicket är över, jag och morfar äter våra äggmackor där på branten med lagom ljummen varm choklad till medan solens strålar spelar över en spegelblank insjö. En bit bort ligger ekan, och snart ska vi ro ut på sjön för att försöka fånga gammelgäddan.

Först i vuxen ålder har jag insett vad min morfar betydde för mig, och vad jag betydde för honom. Först nu inser jag att händelsen ovan, och alla andra liknande händelser, var noggrant planerade av morfar. Han gick upp vid halv fyra på morgnarna för att gå runt i skogen och hitta saker att visa mig, roa mig och lära mig av. Han förgyllde min barndom och gjorde varje ögonblick med honom till något magiskt. När han dog försvann en man som formade stora delar av min person och i mångt och mycket gjorde mig till den jag är idag. Jag får fortfarande, nästan tio år efter hans död, en tjock, värkande klump i halsen av att tänka på, prata om och skriva om min morfar och det morfar-formade hålet i hjärtat är fortfarande lika stort.

Men torpet står kvar. Utedasset står kvar, blåbärsriset likaså. Jag vet precis var stenen med rävgrytet finns, och där, sittandes på branten iförd morfars gamla gummistövlar och blå träningsoverallsjacka, där kan jag hitta morfar. Där är det han å ja igen.