Ok, så Slick ska åka till Alperna och åka skidor. Packning är ordentligt onödigt att släpa runt på, så jag åker i min skidjacka - den är varm och skön, och jag ser ärligt talat inte syftet med att släpa med mig en extra jacka som jag ska använda när jag inte är i skidbacken.
Tydligen är detta ett oerhört kontroversiellt beslut. Närstående släktingar blir både upprörda och provocerade av det här. "Jag har aldrig sett en enda människa som gör så", "det ser ju töntigt ut att gå omkring i en skidjacka" och dylika uttalanden kommer från alla möjliga håll och vissa går så långt att de oombedda (snällt visserligen, det är inte det) köper en jacka åt mig så jag ska "slippa gå omkring i skidjackan". Som om det var den enda jacka jag ägde, och det är anledningen till att jag inte har med mig en totalt onödig extrajacka. Vissa blir så arga av mitt tydligen helt skadade beslut att de inte ens vill prata med mig i telefon längre.
Jag fattar inte grejen. Varför är det så oerhört känsligt vilken jacka jag går omkring med? Människor som i andra delar av livet definitivt inte är personer som bryr sig om vad andra tycker oroar sig plötsligt för att jag "ser töntig ut". Har jag missat något? Tycker resten av världen att det är sjukt viktigt att inte använda en skidjacka utanför skidbacken? Är jag stämplad som idiot när jag tänker "jacka som jacka, syftet med ett ytterplagg är att hålla mig varm"? Är det verkligen kutym att släpa med sig två jackor på varenda skidresa och den som inte gör det är en social paria? Lite apart och suspekt sådär? För ärligt talat: en person som tänker "gud vilken tönt" när de ser Slick med skidjacka på flygplatsen, det är en person Slick skiter fullkomligt i. Vem fan bryr sig?
Världen är sned. Eller så är jag det. Upplys mig gärna om vilket så jag kan agera därefter.
fredag, mars 12
onsdag, februari 17
Ta ett sockerpiller till
Homeopater. De är för hälsoapparaten vad scientologer är för religionsapparaten. Ett fullkomligt apart logiskt resonerande i stil med "choklad hjälper mot lejon eftersom jag gillar choklad och aldrig blivit attackerad av ett lejon". Idioter, charlataner och krämare, skulle en mindre tolerant människa än Slick (hrm) kanske säga. Jag har gått till en homeopat vid två tillfällen för ett antal år sen när jag var ganska risig och modern medicin inte hade så mycket hjälp att ge. Sedan upptäckte jag logiskt tänkande och kritiskt granskande och nu sitter jag här och skäms. Därför - ska vi ta och göra som vi brukar och gå igenom vad de pysslar med egentligen?
Homeopati uppfanns av en tysk lirare, Samuel Hahnemann, under en tid när koppning, förbud mot bad och rent allmänt en viss laissez-faire inställning till det här med vetenskap och medicin var rådande metoder. Samuel fick då en, i sitt tycke, genialisk idé: Alla sjukdomar har symptom. Kan man hitta ett ämne som ger samma symptom och ta det i en liten, liten dos - då kommer symptomen ta ut varandra och sjukdomen således vara läkt.
Briljant, kan man tycka, om man bortser från att en sjukdom inte är summan av sina symptom. Det hade man ju inte så bra koll på under första halvan av 1800-talet -men nu? Nu vet vi väl ändå bättre än så? Uppenbarligen inte, med tanke på hur många som svär att det här med homeopati, det är the shit.
Dessutom blir det bättre (värre): Detta är alltså grundtanken med homeopati. Detta är vad det bygger på. "Medicinerna" som homeopater använder tas fram genom en process som kallas "proving" där ett gäng nissar sätter sig ner och proppar i sig en lagom hög dos av ett ämne. Arsenik, t ex. Sedan sätter sig nissarna och känner efter riktigt ordentligt och skriver ner alla symptom de upplever. Huvudvärk, feber, illamående osv. Här går det ju också åt pipsvängen eftersom det är omöjligt att veta om huvudvärken nisse nummer 3 upplever är resultatet av arseniken eller de tre glasen vin nissen hällde i sig igår kväll, men varför dröja vid besvärliga detaljer när vi ändå opererar med grundfilosfin symptom + symptom = sjukdom? Det är som att sila mygg och svälja kameler så vi låter homeopatnissarna köra på, för resonemangets skull.
Efter denna "proving"-session har vi alltså "en medicin" (arsenik) som "botar" ett diffust antal symptom genom ta-ut-varandra-effekten. När du går till en homeopat och beskriver dina symptom, och homeopaten börjar bläddra i tunga böcker, letar han alltså efter ett ämne som ger samma symptom som du har. Allt enligt ta-ut-varandra-principen.
Är det någon av er som fortfarande tycker att det här med homeopati, det verkar ju vettigt? I så fall fortsätter vi: Så, homeopaten har nu hittat ett ämne som ger samma symptom som du upplever. Vad dina symptom beror på är helt ointressant enligt homeopaten - tankesättet bygger ju på att det inte finns några underliggande problem, det finns bara symptom. Så, "problemet" är identifierat och du får en burk med små vita, söta piller.
Detta är sockerpiller. Det hymlar inte homeopaterna med - de menar nämligen att sockerpillren är doppade i en lösning som består av "medicinen", väldigt utspädd med vatten.
Nyckelordet här är "väldigt". Så här utspädd är den lösning som sockerpillren doppas i: Tänk dig ett klot fyllt med vatten. Klotets diameter är samma som sträckan mellan jorden och solen. För alla de miljarders miljarders miljarders (och några till) vattenmolekyler som finns i klotet är det en molekyl av "medicinen". Det säger sig självt att chansen att just ditt piller ska ha fått molekylen på sig är mindre än mikroskopisk. Detta är dock inte ett problem, enligt homeopaterna - vattnet man använder för att späda ut lösningen skall nämligen ha ett "molekylminne" så att det "kommer ihåg" medicinmolekylen och ärver dess egenskaper. Sedan går alltså detta "molekylminne" över till sockerpillret. Förklaringen är alltså att pillret "kommer ihåg" vattnets minne av medicinen. Så praktiskt.
Den som tänker själv har redan här insett att det här resonemanget är komplett vansinnigt. För det första har man visserligen lyckats se, under kontrollerade vetenskapliga experiment, hur vattenmolekyler formar sig runt en större molekyl och sedan behåller den formeringen efter att den större molekylen försvunnit - men bara i ungefär en millisekund. Det är jäkligt kort tid att ta sitt piller på.
Dessutom - hur vet vattnet, och pillret, exakt vilken molekyl den ska "komma ihåg"? Vatten försvinner inte, det går runt, runt, runt. Hur vet vattnet för den homeopatiska "medicinen" att den ska minnas arsenikmolekylen, men glömma bort, säg, molekylerna i Gustav Wasas urinrör? Och hur vet sockerpillret vilket av vattnets olika "molekylminnen" den ska välja att komma ihåg å sin sida? Alla dessa frågetecken, och då bortser jag ändå från den helt idiotiska tanken att vatten har något minne överhuvudtaget. Eller socker, för den delen.
Jomen, säger homeopaten, det är för att när vi tillverkar den utspädda lösningen för våra "mediciner", då dunkar vi flaskan med lösningen mot en lagom hård yta många gånger, hårt. Jamendåså. Så länge ni dunkar hårt. Då kanske vattnet "kommer ihåg" molekylen ordentligt. Jag menar, alla vet ju att en trasig TV börjar fungera om man slår den, hårt, på sidan. Eller hur?
Lallande träsktomtar. Hela bunten.
Homeopati uppfanns av en tysk lirare, Samuel Hahnemann, under en tid när koppning, förbud mot bad och rent allmänt en viss laissez-faire inställning till det här med vetenskap och medicin var rådande metoder. Samuel fick då en, i sitt tycke, genialisk idé: Alla sjukdomar har symptom. Kan man hitta ett ämne som ger samma symptom och ta det i en liten, liten dos - då kommer symptomen ta ut varandra och sjukdomen således vara läkt.
Briljant, kan man tycka, om man bortser från att en sjukdom inte är summan av sina symptom. Det hade man ju inte så bra koll på under första halvan av 1800-talet -men nu? Nu vet vi väl ändå bättre än så? Uppenbarligen inte, med tanke på hur många som svär att det här med homeopati, det är the shit.
Dessutom blir det bättre (värre): Detta är alltså grundtanken med homeopati. Detta är vad det bygger på. "Medicinerna" som homeopater använder tas fram genom en process som kallas "proving" där ett gäng nissar sätter sig ner och proppar i sig en lagom hög dos av ett ämne. Arsenik, t ex. Sedan sätter sig nissarna och känner efter riktigt ordentligt och skriver ner alla symptom de upplever. Huvudvärk, feber, illamående osv. Här går det ju också åt pipsvängen eftersom det är omöjligt att veta om huvudvärken nisse nummer 3 upplever är resultatet av arseniken eller de tre glasen vin nissen hällde i sig igår kväll, men varför dröja vid besvärliga detaljer när vi ändå opererar med grundfilosfin symptom + symptom = sjukdom? Det är som att sila mygg och svälja kameler så vi låter homeopatnissarna köra på, för resonemangets skull.
Efter denna "proving"-session har vi alltså "en medicin" (arsenik) som "botar" ett diffust antal symptom genom ta-ut-varandra-effekten. När du går till en homeopat och beskriver dina symptom, och homeopaten börjar bläddra i tunga böcker, letar han alltså efter ett ämne som ger samma symptom som du har. Allt enligt ta-ut-varandra-principen.
Är det någon av er som fortfarande tycker att det här med homeopati, det verkar ju vettigt? I så fall fortsätter vi: Så, homeopaten har nu hittat ett ämne som ger samma symptom som du upplever. Vad dina symptom beror på är helt ointressant enligt homeopaten - tankesättet bygger ju på att det inte finns några underliggande problem, det finns bara symptom. Så, "problemet" är identifierat och du får en burk med små vita, söta piller.
Detta är sockerpiller. Det hymlar inte homeopaterna med - de menar nämligen att sockerpillren är doppade i en lösning som består av "medicinen", väldigt utspädd med vatten.
Nyckelordet här är "väldigt". Så här utspädd är den lösning som sockerpillren doppas i: Tänk dig ett klot fyllt med vatten. Klotets diameter är samma som sträckan mellan jorden och solen. För alla de miljarders miljarders miljarders (och några till) vattenmolekyler som finns i klotet är det en molekyl av "medicinen". Det säger sig självt att chansen att just ditt piller ska ha fått molekylen på sig är mindre än mikroskopisk. Detta är dock inte ett problem, enligt homeopaterna - vattnet man använder för att späda ut lösningen skall nämligen ha ett "molekylminne" så att det "kommer ihåg" medicinmolekylen och ärver dess egenskaper. Sedan går alltså detta "molekylminne" över till sockerpillret. Förklaringen är alltså att pillret "kommer ihåg" vattnets minne av medicinen. Så praktiskt.
Den som tänker själv har redan här insett att det här resonemanget är komplett vansinnigt. För det första har man visserligen lyckats se, under kontrollerade vetenskapliga experiment, hur vattenmolekyler formar sig runt en större molekyl och sedan behåller den formeringen efter att den större molekylen försvunnit - men bara i ungefär en millisekund. Det är jäkligt kort tid att ta sitt piller på.
Dessutom - hur vet vattnet, och pillret, exakt vilken molekyl den ska "komma ihåg"? Vatten försvinner inte, det går runt, runt, runt. Hur vet vattnet för den homeopatiska "medicinen" att den ska minnas arsenikmolekylen, men glömma bort, säg, molekylerna i Gustav Wasas urinrör? Och hur vet sockerpillret vilket av vattnets olika "molekylminnen" den ska välja att komma ihåg å sin sida? Alla dessa frågetecken, och då bortser jag ändå från den helt idiotiska tanken att vatten har något minne överhuvudtaget. Eller socker, för den delen.
Jomen, säger homeopaten, det är för att när vi tillverkar den utspädda lösningen för våra "mediciner", då dunkar vi flaskan med lösningen mot en lagom hård yta många gånger, hårt. Jamendåså. Så länge ni dunkar hårt. Då kanske vattnet "kommer ihåg" molekylen ordentligt. Jag menar, alla vet ju att en trasig TV börjar fungera om man slår den, hårt, på sidan. Eller hur?
Lallande träsktomtar. Hela bunten.
onsdag, februari 10
Film kontra verklighet
På film: En kvinna bryter stilettklacken på sina stövletter på väg till jobbet. En stilig karl fångar upp henne och kör henne till kontoret. Sen bjuder han ut henne på lunch. I slutet av filmen gifter de sig.
I verkligheten: Slick bryter stilettklacken på sina stövletter på väg till jobbet. Jag haltar genom kollektivtrafiken och blir slutligen körd sista biten av en albansk taxichaufför som muttrar hela vägen för att det är så kort resa. Lunchen köper jag själv, och i slutet av dagen väntar ett besök hos skomakaren. Möjligen även hos Karen Millen för att fråga hur fan de tillverkar sina skor egentligen.
Det finns en distinkt diskrepans melllan dessa scenarion, och jag uppskattar den icke.
I verkligheten: Slick bryter stilettklacken på sina stövletter på väg till jobbet. Jag haltar genom kollektivtrafiken och blir slutligen körd sista biten av en albansk taxichaufför som muttrar hela vägen för att det är så kort resa. Lunchen köper jag själv, och i slutet av dagen väntar ett besök hos skomakaren. Möjligen även hos Karen Millen för att fråga hur fan de tillverkar sina skor egentligen.
Det finns en distinkt diskrepans melllan dessa scenarion, och jag uppskattar den icke.
måndag, februari 8
Off with his head!
Företeelser som kommer bli straffbara när revolutionen kommer (samma revolution som även skall ta hand om stå-still-på-vänster-sida-av-rulltrappan-problematiken) har utökats med ytterligare en:
Det är INTE ok att stå och snacka upp en brud (Slick) en hel kväll för att precis före stängning kläcka ur sig att du har flickvän. Ditt egoistiska as. DU kanske haft en jättetrevlig kväll, men jag har lagt ansenlig tid (smink, hår, borttagning av hår, skor, you do the fucking math) på vaddå? Att roa dig?
Näpp. Inte ok. Och det var inte ALLS barnsligt att jag drog iväg en snöboll mot din ryggtavla innan jag hoppade in i taxin. Nope, inte det minsta.
Det är INTE ok att stå och snacka upp en brud (Slick) en hel kväll för att precis före stängning kläcka ur sig att du har flickvän. Ditt egoistiska as. DU kanske haft en jättetrevlig kväll, men jag har lagt ansenlig tid (smink, hår, borttagning av hår, skor, you do the fucking math) på vaddå? Att roa dig?
Näpp. Inte ok. Och det var inte ALLS barnsligt att jag drog iväg en snöboll mot din ryggtavla innan jag hoppade in i taxin. Nope, inte det minsta.
onsdag, februari 3
Varken PK eller filantropiskt - pinsamt ärligt.
Man ska inte ta lagen i egna händer, alla måste behandlas lika av staten och lagboken oavsett hur mycket jag personligen ogillar dem, etc etc. Sanningar. Sunda sanningar.
Och så läser jag detta, och alla sunda sanningar, logik och förnuft springer och gömmer sig bakom prefrontal cortex. De enda tankar och impulser som finns kvar är:
"När åker han in?"
"Var bor han tills dess?"
"Hur lång tid tar det att köra dit?"
"Räcker ett baseballträ i aluminium?"
Inte sunt. Inte bra. Skäms för dessa tankar. Har dem ändå.
Och så läser jag detta, och alla sunda sanningar, logik och förnuft springer och gömmer sig bakom prefrontal cortex. De enda tankar och impulser som finns kvar är:
"När åker han in?"
"Var bor han tills dess?"
"Hur lång tid tar det att köra dit?"
"Räcker ett baseballträ i aluminium?"
Inte sunt. Inte bra. Skäms för dessa tankar. Har dem ändå.
Dagens wtf?
Människor som säger "prosit" till sig själva.
Prosit: latin, betyder "må det gå dig väl", ungefär. Att säga prosit till sig själv är som att skratta åt sina egna skämt eller skicka blommor åt sig själv på alla hjärtans dag. Lite sorgligt. Förstår det inte alls.
Prosit: latin, betyder "må det gå dig väl", ungefär. Att säga prosit till sig själv är som att skratta åt sina egna skämt eller skicka blommor åt sig själv på alla hjärtans dag. Lite sorgligt. Förstår det inte alls.
tisdag, februari 2
Förverkad rätt
Följande klubbades just igenom av Slick och vann således från och med nu karmatisk, om än ej laga, kraft:
Alla som "tänker på Haiti" i sin facebook-status eller kläcker kommentaren "åh det är så sorgligt med alla de föräldralösa baaaaaarnen" på fikarasten utan att personligen ha skänkt en femhunka till valfri hjälporganisation först måste bära en skylt med ett stort rött H. H för Hycklande Hegoistvätte.
Här hos Prankmonkey, t ex, kan du smsa in pengarna så slipper du slösa mer än ett par sekunder på att faktiskt hjälpa - till skillnad från att prata om att hjälpa. Jag vet att du inte får lika mycket kredd när du skickar smset som när du går med i facebookgruppen, men å andra sidan blir inte den föräldralösa tioåringen hjälpt av facebookgruppen. Fast det skiter du förstås i.
måndag, februari 1
Uppmuntran - jag får väl göra det själv då
Ett samtal senare har jag bord för mig och Studentskan (hennes julklapp. min oförmåga att hålla i pengar) på restaurangen jag länge velat pröva. 10 rätter en fredagkväll. Halleluja! Visserligen inte förrän om en månad. Men vetskapen om att det är på väg är tillräckligt.
Hela världen är emot mig. Personligen. Bara mig.
Ja, riktigt så illa är det förstås inte. Men rent i allmänhet var denna måndagmorgon rent överjävligt inställd på att psyka ut mig fullständigt:
- Lägenheten osannolikt ostädad. Så ostädad att jag skulle behöva städa för att skicka in en städerska. Har inte vågat titta efter silverfisk i badrummet av rädsla för vad jag ska hitta. Har en lätt panisk känsla i maggropen av att när som helst bli "avslöjad" i stil med samtal från pappa "Hej, jag tänkte låna din skidjacka, inga problem jag har nycklar, jag kan knalla in och hämta dem bara". Blir trött av detta. (Och nej, jag kan fortfarande inte bete mig som en vuxen människa kring mina föräldrar. Kan någon?)
- Snö. Snö. Snö. Det har varit underbart. Men jag är klar nu. Så ohemult klar. Blir trött av detta.
- Efter att ha gått förbi tunnelbanan för att ta pendeln till jobbet möts jag av meddelandet att pendeln inte trafikerar sträckan Stockholm C - Slicks jobb. Istället hänvisas jag till tunnelbanan. Den jag gick förbi för tio minuter sen för att pendeln går snabbare. Orasken till stoppet är att snö blir tyngre när det är lite tö som idag. Den snö som ligger på ledningar etc blir då uppenbarligen så tung att hela skiten rasar ned. SL, för faaaan. Snö. På ledningar. Hur svårt ska det vara? Inkompetenta jävla träsktomtar. Blir trött av detta.
- Tar alltså tåget en station till Stockholms Central, denna illaluktande sörja av griniga pendlare, våta hundar och surt humör. Traskar genom sörjan i kulvertarna till den hatade blå linjen. Linjen som är så avskydd av till och med de övriga tunnelbanorna att den måste ligga tio minuters promenad under jord bort. Är på jobbet två timmar efter att jag startade hemifrån. Resan tar i vanliga fall 45 minuter, dörr till dörr. Blir trött av detta.
- Har tre samtidiga bokningar för kvällen (ingen städning då heller alltså). En rolig. En halvrolig, men i gengäld personligt utvecklande. En utmattande tråkig, själsdödande. Naturligtvis är jag tvingad att välja den själsdödande. Blir trött av detta.
- Inser att körkortet går ut väldigt snart. Måste ta extremt sista-minuten-körkortsfoto på lunchen. Noterar att jag inte har något smink samt att håret ser tunt, stripigt, mössplatt och otvättat ut - alltså tvingad att spendera även de nästföljande tio åren med ett extremförfulande körkortsfoto (förra körkortet: feber, diadem, osminkad, storpolo i fleece (aaaaaah! the horror!) och en distinkt Toker-liknelse). Blir trött av detta.
Så, just idag, bara för att muntra upp mig: Kan Jimmie Åkesson göra ett utspel om islam? Kan viktväktarna i Växjö tänka sig att ha en extra invägning? För mig? Pretty please, with sugar on top?
- Lägenheten osannolikt ostädad. Så ostädad att jag skulle behöva städa för att skicka in en städerska. Har inte vågat titta efter silverfisk i badrummet av rädsla för vad jag ska hitta. Har en lätt panisk känsla i maggropen av att när som helst bli "avslöjad" i stil med samtal från pappa "Hej, jag tänkte låna din skidjacka, inga problem jag har nycklar, jag kan knalla in och hämta dem bara". Blir trött av detta. (Och nej, jag kan fortfarande inte bete mig som en vuxen människa kring mina föräldrar. Kan någon?)
- Snö. Snö. Snö. Det har varit underbart. Men jag är klar nu. Så ohemult klar. Blir trött av detta.
- Efter att ha gått förbi tunnelbanan för att ta pendeln till jobbet möts jag av meddelandet att pendeln inte trafikerar sträckan Stockholm C - Slicks jobb. Istället hänvisas jag till tunnelbanan. Den jag gick förbi för tio minuter sen för att pendeln går snabbare. Orasken till stoppet är att snö blir tyngre när det är lite tö som idag. Den snö som ligger på ledningar etc blir då uppenbarligen så tung att hela skiten rasar ned. SL, för faaaan. Snö. På ledningar. Hur svårt ska det vara? Inkompetenta jävla träsktomtar. Blir trött av detta.
- Tar alltså tåget en station till Stockholms Central, denna illaluktande sörja av griniga pendlare, våta hundar och surt humör. Traskar genom sörjan i kulvertarna till den hatade blå linjen. Linjen som är så avskydd av till och med de övriga tunnelbanorna att den måste ligga tio minuters promenad under jord bort. Är på jobbet två timmar efter att jag startade hemifrån. Resan tar i vanliga fall 45 minuter, dörr till dörr. Blir trött av detta.
- Har tre samtidiga bokningar för kvällen (ingen städning då heller alltså). En rolig. En halvrolig, men i gengäld personligt utvecklande. En utmattande tråkig, själsdödande. Naturligtvis är jag tvingad att välja den själsdödande. Blir trött av detta.
- Inser att körkortet går ut väldigt snart. Måste ta extremt sista-minuten-körkortsfoto på lunchen. Noterar att jag inte har något smink samt att håret ser tunt, stripigt, mössplatt och otvättat ut - alltså tvingad att spendera även de nästföljande tio åren med ett extremförfulande körkortsfoto (förra körkortet: feber, diadem, osminkad, storpolo i fleece (aaaaaah! the horror!) och en distinkt Toker-liknelse). Blir trött av detta.
Så, just idag, bara för att muntra upp mig: Kan Jimmie Åkesson göra ett utspel om islam? Kan viktväktarna i Växjö tänka sig att ha en extra invägning? För mig? Pretty please, with sugar on top?
fredag, januari 29
Partierna
Det är valår i år!
Här är de partier Slick kommer ägna lite extra tid åt att granska. Vilka kommer hamna i blåsväder på grund av radikala "utspel" i stil med svenskaprov för invandrare? Vilka kommer skrälla i opinionssiffrorna? Vilka kommer skicka spioner till varandras valstugor? Tärningen är kastad!
Socialdemokraterna: Det trygga, socialistiska, statsbildande. Experter på att slussa in alla i anställning inom offentlig sektor. Det enda parti som har ett eget full-politiserat fackförbund - och kommer undan med det.
Moderaterna: Det liberala alternativet. Opererar med prefixet "nya" sedan 4 år tillbaka, vilket skulle vara ett slags moderaterna light - liberalism utan egoism. Kan kritiseras för en sorts libertarianism på högsta nivå där alla får sköta sig själva och ingen hjälper någon annan.
Vänstern: Lider fortfarande(!) av Ohlys kommunistutspel och Schymans avhopp. Dessutom av att kommunism är väldigt osexigt och får många (Slick) att tänka på orakade armhålor samt duschbrist på kibbutz. Kan möjligen få uppsving då alla utförsäkrade kommer rösta så lång från moderaterna som möjligt. I stort sett menlösa.
Miljöpartiet: Alla älskar vi miljöpartiet, men ändå röstar vi på sossarna eller moderaterna när det blir dags att välja. Det känns liksom lite mumintroll-naivt att rösta på skäggtomtarna, fast de verkar så söta och vettiga. Formkurvan är stark - ekologiskt är hippt, de har positionerat sig mot ipred-skräp och Maria W är fullkomligt lysande som image utåt.
Centern: Sveriges mest schizofrena parti. Medlemmarna är grisbönder uppblandat med Stureplansbrats, ledda av en mattant. Inte en enda normal människa någonstans. Antagligen har centern de absolut roligaste konventen. Historiskt sett brukar de också göra minst ett klart suspekt utspel / vallöfte.
Folkpartiet: Här är de, galningarna! De som är för liberala för moderaterna, äger för mycket mark för centern och tycker det daltas för mycket i sossarna. Får fullkomligt nippran minst tre gånger per valår och gör helt vansinniga, men hysteriskt roliga utspel. De menar väl. Men det blir ofta så fel, så fel.
Kristdemokraterna: Som Folkpartiet, fast för kristna. Precis lika vansinniga, men med argument från bibeln istället. Precis lika underhållande.
Sverigedemokraterna: Kalle Anka-parti för mentalt underutvecklade.
Där är spelarna, media är spelplanen. Må bästa lag vinna!
Här är de partier Slick kommer ägna lite extra tid åt att granska. Vilka kommer hamna i blåsväder på grund av radikala "utspel" i stil med svenskaprov för invandrare? Vilka kommer skrälla i opinionssiffrorna? Vilka kommer skicka spioner till varandras valstugor? Tärningen är kastad!
Socialdemokraterna: Det trygga, socialistiska, statsbildande. Experter på att slussa in alla i anställning inom offentlig sektor. Det enda parti som har ett eget full-politiserat fackförbund - och kommer undan med det.
Moderaterna: Det liberala alternativet. Opererar med prefixet "nya" sedan 4 år tillbaka, vilket skulle vara ett slags moderaterna light - liberalism utan egoism. Kan kritiseras för en sorts libertarianism på högsta nivå där alla får sköta sig själva och ingen hjälper någon annan.
Vänstern: Lider fortfarande(!) av Ohlys kommunistutspel och Schymans avhopp. Dessutom av att kommunism är väldigt osexigt och får många (Slick) att tänka på orakade armhålor samt duschbrist på kibbutz. Kan möjligen få uppsving då alla utförsäkrade kommer rösta så lång från moderaterna som möjligt. I stort sett menlösa.
Miljöpartiet: Alla älskar vi miljöpartiet, men ändå röstar vi på sossarna eller moderaterna när det blir dags att välja. Det känns liksom lite mumintroll-naivt att rösta på skäggtomtarna, fast de verkar så söta och vettiga. Formkurvan är stark - ekologiskt är hippt, de har positionerat sig mot ipred-skräp och Maria W är fullkomligt lysande som image utåt.
Centern: Sveriges mest schizofrena parti. Medlemmarna är grisbönder uppblandat med Stureplansbrats, ledda av en mattant. Inte en enda normal människa någonstans. Antagligen har centern de absolut roligaste konventen. Historiskt sett brukar de också göra minst ett klart suspekt utspel / vallöfte.
Folkpartiet: Här är de, galningarna! De som är för liberala för moderaterna, äger för mycket mark för centern och tycker det daltas för mycket i sossarna. Får fullkomligt nippran minst tre gånger per valår och gör helt vansinniga, men hysteriskt roliga utspel. De menar väl. Men det blir ofta så fel, så fel.
Kristdemokraterna: Som Folkpartiet, fast för kristna. Precis lika vansinniga, men med argument från bibeln istället. Precis lika underhållande.
Sverigedemokraterna: Kalle Anka-parti för mentalt underutvecklade.
Där är spelarna, media är spelplanen. Må bästa lag vinna!
torsdag, januari 28
kärnfrågorna
Det är valår i år!
Vi kommer kunna vänta oss en hel massa skojiga utspel från en hel massa skojiga politiker med en hel massa mindre skojiga uppfattningar om mänskliga rättigheter. Vissa frågor är dock större än andra, och förtjänar lite extra fokus. Här är Slicks bevakningslista för valåret 2010 - vem kommer lova den grönaste skogen inom dessa områden?
-Skola och utbildning
-Sjukvård
-Företagande
Och ja, jag skiter i pensionärerna. Och de arbetslösa. Inte för att de är oviktiga, utan för att ALLT inte kan vara viktigast. Det här är viktigast för mig.
Vi kommer kunna vänta oss en hel massa skojiga utspel från en hel massa skojiga politiker med en hel massa mindre skojiga uppfattningar om mänskliga rättigheter. Vissa frågor är dock större än andra, och förtjänar lite extra fokus. Här är Slicks bevakningslista för valåret 2010 - vem kommer lova den grönaste skogen inom dessa områden?
-Skola och utbildning
-Sjukvård
-Företagande
Och ja, jag skiter i pensionärerna. Och de arbetslösa. Inte för att de är oviktiga, utan för att ALLT inte kan vara viktigast. Det här är viktigast för mig.
Det är valår i år
Det har inte gått Slick förbi att i år - i år är det val!
Därför skall mitt i vanliga fall hyfsat spretiga attackerande av diverse otyg runt omkring oss (tingsrätten, lattemorsor och människor som säger "asseptera" istället för acceptera, t ex) nu fokuseras likt en sadistisk tioårings förstoringsglas riktad mot en myrstack - och myrstacken är svensk politik, och våra 7-8 största partier. Jag skall rikta min knivskarpa logik (*hrm, typ*) mot de viktiga frågorna, och vad diverse politiker planerar att göra åt dem och därigenom försöka bränna mig igenom späcklagren av valfloskler och politikretorik till själva kärnfrågan:
Vem skall ni blåsa, och på hur mycket?
För det är, til syvende og sist, vad de flesta politiker vill.
Därför skall mitt i vanliga fall hyfsat spretiga attackerande av diverse otyg runt omkring oss (tingsrätten, lattemorsor och människor som säger "asseptera" istället för acceptera, t ex) nu fokuseras likt en sadistisk tioårings förstoringsglas riktad mot en myrstack - och myrstacken är svensk politik, och våra 7-8 största partier. Jag skall rikta min knivskarpa logik (*hrm, typ*) mot de viktiga frågorna, och vad diverse politiker planerar att göra åt dem och därigenom försöka bränna mig igenom späcklagren av valfloskler och politikretorik till själva kärnfrågan:
Vem skall ni blåsa, och på hur mycket?
För det är, til syvende og sist, vad de flesta politiker vill.
fredag, januari 15
Fuckin' episkt
Det här är det roligaste som hänt på hela veckan. Recap: Viktväktarna i Växjö samlades häromdagen för sin veckoliga invägning. Då rasade golvet.
Jag skrattar fortfarande. Verkligheten - jag älskar dig.
Jag skrattar fortfarande. Verkligheten - jag älskar dig.
fredag, januari 8
Gränsen är nådd
Slick är inte ogin, åtminstone försöker jag inte vara det. Trevliga saker som händer mina vänner glädjer mig lika mycket som trevliga saker som händer mig - nej, stryk det. Jag blir gladare när det går bra för mig, såklart, men alltjämt reagerar jag positivt på vänners välgång och knyter inte näven i fickan.
Förutom imorse då - när jag på väg till jobbet får sms från Dirren med texten "Här i Sydafrika är det 30 grader och sol. Sorry att jag inte svarade i telefon, men jag är ute och surfar".
Inte den minsta gnutta glädje för Dirrens trevliga semester - istället kändes det bara kallare och mörkare där jag stod. Min gräns för storsinthet nås uppenbarligen när det är lika varmt hos vännen som det är kallt hos mig. När Dirren plaskar som en lycklig säl bland vågorna medan jag inte kan ringa med min iphone med handskar på, och näsan går inte heller eftersom den haft en medeltemperatur på 2 grader sen i december. Det enda som är varmt nog att få telefonen att reagera är tungan. Jag kan numera bläddra fram en kontakt och ringa upp på 30 sekunder blankt utan att få tungkramp, men telefonen kommer bli fuktskadad innan den första tussilagon tittar fram.
Att min vanliga åtgärd för att muntra upp mig (skor) också är invaliderad gör inte saken bättre direkt. Jag har exakt två par skor jag kan använda i det här vädret - ett par håriga eskimågrejer och ett par plaströda moonboots. Alla andra skor har 10 centimeters stilettklack.
Så vad göra? Enkelt. Köpa bil. Retail therapy, bättre än prozac!
Förutom imorse då - när jag på väg till jobbet får sms från Dirren med texten "Här i Sydafrika är det 30 grader och sol. Sorry att jag inte svarade i telefon, men jag är ute och surfar".
Inte den minsta gnutta glädje för Dirrens trevliga semester - istället kändes det bara kallare och mörkare där jag stod. Min gräns för storsinthet nås uppenbarligen när det är lika varmt hos vännen som det är kallt hos mig. När Dirren plaskar som en lycklig säl bland vågorna medan jag inte kan ringa med min iphone med handskar på, och näsan går inte heller eftersom den haft en medeltemperatur på 2 grader sen i december. Det enda som är varmt nog att få telefonen att reagera är tungan. Jag kan numera bläddra fram en kontakt och ringa upp på 30 sekunder blankt utan att få tungkramp, men telefonen kommer bli fuktskadad innan den första tussilagon tittar fram.
Att min vanliga åtgärd för att muntra upp mig (skor) också är invaliderad gör inte saken bättre direkt. Jag har exakt två par skor jag kan använda i det här vädret - ett par håriga eskimågrejer och ett par plaströda moonboots. Alla andra skor har 10 centimeters stilettklack.
Så vad göra? Enkelt. Köpa bil. Retail therapy, bättre än prozac!
måndag, januari 4
Till minne av en nyårsafton
Så, den 1 januari vaknade Slick med solens illvilliga laserstrålar vilt skjutandes (ljudeffekt: pew-pew-pew!) rätt in i min uppenbarligen rätt söndertrasade hjärnbark. En snabb fysisk healthcheck ger vid handen att
a) sminket sitter kvar. Fast inte där jag upsprungligen applicerade det.
b) jag är ensam i sängen. Behov av coyote ugly-avgnagande av den egna armen för att komma undan illaluktande hemsläp finns alltså inte, bra så!
c) lätt huvudvärk, men inget illamående.
Styrkt av dessa tecken försöker jag mig på att kliva ur sängen, och noterar då omedelbart följande:
a) en stor bula vid ögonbrynet
b) ett stort smärtsamt blåmärke på ena skinkan
c) ett blodigt knä
Vidare efterforskningar av närmiljön ger enbart fler frågor:
a) strumpbyxorna som ligger avskalade vid sängen har både maskor och blod på ena knät
b) klänningen är lerig
c) skorna är leriga
d) kappan är lerig
Såvitt jag vet var jag först hos min Stora Kusin på en trevlig nyårsmiddag följt av tolvslagspussande (obligatoriskt) och vidare festande i borgen på Gärdet. Jag har också ett tydligt minne av att jag, vid tresnåret, inser att jag visserligen fortfarande kan diskutera politik med den skarpaste men däremot helt tappat förmågan att stå själv. Väggar och andra användbara föremål måste användas som stag eftersom jag, lämnad på mitt eget bevåg, strax vinglar iväg helt utan styrfart i obestämbar riktning. Jag har också en vag aning om att jag snodde någon annans taxi - men hey, en nyårsnatt i Stockholm är det survival of the fittest som gäller, åtminstone vad taxiinförskaffning anbelangar.
Utöver det vet jag icke. Visst kan jag dra slutsatsen att en blondin med huggormsgång och stilettklackar ute på Gärdet ramlar både en och två gånger, men var någonstans hittade jag lera? Sist jag kollade var det mesta stelfruset på nyår, och visst var jag lite småhet men knappast så smokin' att tjälen gick ur marken.
Nå. Jag börjar i alla fall 2010 med ett i sanning blankt blad, åtminstone vad de första tio timmarna beträffar. Gott nytt år!
a) sminket sitter kvar. Fast inte där jag upsprungligen applicerade det.
b) jag är ensam i sängen. Behov av coyote ugly-avgnagande av den egna armen för att komma undan illaluktande hemsläp finns alltså inte, bra så!
c) lätt huvudvärk, men inget illamående.
Styrkt av dessa tecken försöker jag mig på att kliva ur sängen, och noterar då omedelbart följande:
a) en stor bula vid ögonbrynet
b) ett stort smärtsamt blåmärke på ena skinkan
c) ett blodigt knä
Vidare efterforskningar av närmiljön ger enbart fler frågor:
a) strumpbyxorna som ligger avskalade vid sängen har både maskor och blod på ena knät
b) klänningen är lerig
c) skorna är leriga
d) kappan är lerig
Såvitt jag vet var jag först hos min Stora Kusin på en trevlig nyårsmiddag följt av tolvslagspussande (obligatoriskt) och vidare festande i borgen på Gärdet. Jag har också ett tydligt minne av att jag, vid tresnåret, inser att jag visserligen fortfarande kan diskutera politik med den skarpaste men däremot helt tappat förmågan att stå själv. Väggar och andra användbara föremål måste användas som stag eftersom jag, lämnad på mitt eget bevåg, strax vinglar iväg helt utan styrfart i obestämbar riktning. Jag har också en vag aning om att jag snodde någon annans taxi - men hey, en nyårsnatt i Stockholm är det survival of the fittest som gäller, åtminstone vad taxiinförskaffning anbelangar.
Utöver det vet jag icke. Visst kan jag dra slutsatsen att en blondin med huggormsgång och stilettklackar ute på Gärdet ramlar både en och två gånger, men var någonstans hittade jag lera? Sist jag kollade var det mesta stelfruset på nyår, och visst var jag lite småhet men knappast så smokin' att tjälen gick ur marken.
Nå. Jag börjar i alla fall 2010 med ett i sanning blankt blad, åtminstone vad de första tio timmarna beträffar. Gott nytt år!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
