Ta ett sockerpiller till

Homeopater. De är för hälsoapparaten vad scientologer är för religionsapparaten. Ett fullkomligt apart logiskt resonerande i stil med "choklad hjälper mot lejon eftersom jag gillar choklad och aldrig blivit attackerad av ett lejon". Idioter, charlataner och krämare, skulle en mindre tolerant människa än Slick (hrm) kanske säga. Jag har gått till en homeopat vid två tillfällen för ett antal år sen när jag var ganska risig och modern medicin inte hade så mycket hjälp att ge. Sedan upptäckte jag logiskt tänkande och kritiskt granskande och nu sitter jag här och skäms. Därför - ska vi ta och göra som vi brukar och gå igenom vad de pysslar med egentligen?

Homeopati uppfanns av en tysk lirare, Samuel Hahnemann, under en tid när koppning, förbud mot bad och rent allmänt en viss laissez-faire inställning till det här med vetenskap och medicin var rådande metoder. Samuel fick då en, i sitt tycke, genialisk idé: Alla sjukdomar har symptom. Kan man hitta ett ämne som ger samma symptom och ta det i en liten, liten dos - då kommer symptomen ta ut varandra och sjukdomen således vara läkt.

Briljant, kan man tycka, om man bortser från att en sjukdom inte är summan av sina symptom. Det hade man ju inte så bra koll på under första halvan av 1800-talet -men nu? Nu vet vi väl ändå bättre än så? Uppenbarligen inte, med tanke på hur många som svär att det här med homeopati, det är the shit.

Dessutom blir det bättre (värre): Detta är alltså grundtanken med homeopati. Detta är vad det bygger på. "Medicinerna" som homeopater använder tas fram genom en process som kallas "proving" där ett gäng nissar sätter sig ner och proppar i sig en lagom hög dos av ett ämne. Arsenik, t ex. Sedan sätter sig nissarna och känner efter riktigt ordentligt och skriver ner alla symptom de upplever. Huvudvärk, feber, illamående osv. Här går det ju också åt pipsvängen eftersom det är omöjligt att veta om huvudvärken nisse nummer 3 upplever är resultatet av arseniken eller de tre glasen vin nissen hällde i sig igår kväll, men varför dröja vid besvärliga detaljer när vi ändå opererar med grundfilosfin symptom + symptom = sjukdom? Det är som att sila mygg och svälja kameler så vi låter homeopatnissarna köra på, för resonemangets skull.

Efter denna "proving"-session har vi alltså "en medicin" (arsenik) som "botar" ett diffust antal symptom genom ta-ut-varandra-effekten. När du går till en homeopat och beskriver dina symptom, och homeopaten börjar bläddra i tunga böcker, letar han alltså efter ett ämne som ger samma symptom som du har. Allt enligt ta-ut-varandra-principen.

Är det någon av er som fortfarande tycker att det här med homeopati, det verkar ju vettigt? I så fall fortsätter vi: Så, homeopaten har nu hittat ett ämne som ger samma symptom som du upplever. Vad dina symptom beror på är helt ointressant enligt homeopaten - tankesättet bygger ju på att det inte finns några underliggande problem, det finns bara symptom. Så, "problemet" är identifierat och du får en burk med små vita, söta piller.

Detta är sockerpiller. Det hymlar inte homeopaterna med - de menar nämligen att sockerpillren är doppade i en lösning som består av "medicinen", väldigt utspädd med vatten.

Nyckelordet här är "väldigt". Så här utspädd är den lösning som sockerpillren doppas i: Tänk dig ett klot fyllt med vatten. Klotets diameter är samma som sträckan mellan jorden och solen. För alla de miljarders miljarders miljarders (och några till) vattenmolekyler som finns i klotet är det en molekyl av "medicinen". Det säger sig självt att chansen att just ditt piller ska ha fått molekylen på sig är mindre än mikroskopisk. Detta är dock inte ett problem, enligt homeopaterna - vattnet man använder för att späda ut lösningen skall nämligen ha ett "molekylminne" så att det "kommer ihåg" medicinmolekylen och ärver dess egenskaper. Sedan går alltså detta "molekylminne" över till sockerpillret. Förklaringen är alltså att pillret "kommer ihåg" vattnets minne av medicinen. Så praktiskt.

Den som tänker själv har redan här insett att det här resonemanget är komplett vansinnigt. För det första har man visserligen lyckats se, under kontrollerade vetenskapliga experiment, hur vattenmolekyler formar sig runt en större molekyl och sedan behåller den formeringen efter att den större molekylen försvunnit - men bara i ungefär en millisekund. Det är jäkligt kort tid att ta sitt piller på.
Dessutom - hur vet vattnet, och pillret, exakt vilken molekyl den ska "komma ihåg"? Vatten försvinner inte, det går runt, runt, runt. Hur vet vattnet för den homeopatiska "medicinen" att den ska minnas arsenikmolekylen, men glömma bort, säg, molekylerna i Gustav Wasas urinrör? Och hur vet sockerpillret vilket av vattnets olika "molekylminnen" den ska välja att komma ihåg å sin sida? Alla dessa frågetecken, och då bortser jag ändå från den helt idiotiska tanken att vatten har något minne överhuvudtaget. Eller socker, för den delen.

Jomen, säger homeopaten, det är för att när vi tillverkar den utspädda lösningen för våra "mediciner", då dunkar vi flaskan med lösningen mot en lagom hård yta många gånger, hårt. Jamendåså. Så länge ni dunkar hårt. Då kanske vattnet "kommer ihåg" molekylen ordentligt. Jag menar, alla vet ju att en trasig TV börjar fungera om man slår den, hårt, på sidan. Eller hur?

Lallande träsktomtar. Hela bunten.

Film kontra verklighet

På film: En kvinna bryter stilettklacken på sina stövletter på väg till jobbet. En stilig karl fångar upp henne och kör henne till kontoret. Sen bjuder han ut henne på lunch. I slutet av filmen gifter de sig.

I verkligheten: Slick bryter stilettklacken på sina stövletter på väg till jobbet. Jag haltar genom kollektivtrafiken och blir slutligen körd sista biten av en albansk taxichaufför som muttrar hela vägen för att det är så kort resa. Lunchen köper jag själv, och i slutet av dagen väntar ett besök hos skomakaren. Möjligen även hos Karen Millen för att fråga hur fan de tillverkar sina skor egentligen.

Det finns en distinkt diskrepans melllan dessa scenarion, och jag uppskattar den icke.

Off with his head!

Företeelser som kommer bli straffbara när revolutionen kommer (samma revolution som även skall ta hand om stå-still-på-vänster-sida-av-rulltrappan-problematiken) har utökats med ytterligare en:

Det är INTE ok att stå och snacka upp en brud (Slick) en hel kväll för att precis före stängning kläcka ur sig att du har flickvän. Ditt egoistiska as. DU kanske haft en jättetrevlig kväll, men jag har lagt ansenlig tid (smink, hår, borttagning av hår, skor, you do the fucking math) på vaddå? Att roa dig?

Näpp. Inte ok. Och det var inte ALLS barnsligt att jag drog iväg en snöboll mot din ryggtavla innan jag hoppade in i taxin. Nope, inte det minsta.

Varken PK eller filantropiskt - pinsamt ärligt.

Man ska inte ta lagen i egna händer, alla måste behandlas lika av staten och lagboken oavsett hur mycket jag personligen ogillar dem, etc etc. Sanningar. Sunda sanningar.

Och så läser jag detta, och alla sunda sanningar, logik och förnuft springer och gömmer sig bakom prefrontal cortex. De enda tankar och impulser som finns kvar är:

"När åker han in?"
"Var bor han tills dess?"
"Hur lång tid tar det att köra dit?"
"Räcker ett baseballträ i aluminium?"

Inte sunt. Inte bra. Skäms för dessa tankar. Har dem ändå.

Dagens wtf?

Människor som säger "prosit" till sig själva.
Prosit: latin, betyder "må det gå dig väl", ungefär. Att säga prosit till sig själv är som att skratta åt sina egna skämt eller skicka blommor åt sig själv på alla hjärtans dag. Lite sorgligt. Förstår det inte alls.

Förverkad rätt

Följande klubbades just igenom av Slick och vann således från och med nu karmatisk, om än ej laga, kraft:

Alla som "tänker på Haiti" i sin facebook-status eller kläcker kommentaren "åh det är så sorgligt med alla de föräldralösa baaaaaarnen" på fikarasten utan att personligen ha skänkt en femhunka till valfri hjälporganisation först måste bära en skylt med ett stort rött H. H för Hycklande Hegoistvätte.

Här hos Prankmonkey, t ex, kan du smsa in pengarna så slipper du slösa mer än ett par sekunder på att faktiskt hjälpa - till skillnad från att prata om att hjälpa. Jag vet att du inte får lika mycket kredd när du skickar smset som när du går med i facebookgruppen, men å andra sidan blir inte den föräldralösa tioåringen hjälpt av facebookgruppen. Fast det skiter du förstås i.

Uppmuntran - jag får väl göra det själv då

Eftersom världen inte vill muntra upp mig (jag orkar inte vänta längre än en max en halvtimme) får jag göra det själv. Retail therapy.

Ett samtal senare har jag bord för mig och Studentskan (hennes julklapp. min oförmåga att hålla i pengar) på restaurangen jag länge velat pröva. 10 rätter en fredagkväll. Halleluja! Visserligen inte förrän om en månad. Men vetskapen om att det är på väg är tillräckligt.

Hela världen är emot mig. Personligen. Bara mig.

Ja, riktigt så illa är det förstås inte. Men rent i allmänhet var denna måndagmorgon rent överjävligt inställd på att psyka ut mig fullständigt:

- Lägenheten osannolikt ostädad. Så ostädad att jag skulle behöva städa för att skicka in en städerska. Har inte vågat titta efter silverfisk i badrummet av rädsla för vad jag ska hitta. Har en lätt panisk känsla i maggropen av att när som helst bli "avslöjad" i stil med samtal från pappa "Hej, jag tänkte låna din skidjacka, inga problem jag har nycklar, jag kan knalla in och hämta dem bara". Blir trött av detta. (Och nej, jag kan fortfarande inte bete mig som en vuxen människa kring mina föräldrar. Kan någon?)

- Snö. Snö. Snö. Det har varit underbart. Men jag är klar nu. Så ohemult klar. Blir trött av detta.

- Efter att ha gått förbi tunnelbanan för att ta pendeln till jobbet möts jag av meddelandet att pendeln inte trafikerar sträckan Stockholm C - Slicks jobb. Istället hänvisas jag till tunnelbanan. Den jag gick förbi för tio minuter sen för att pendeln går snabbare. Orasken till stoppet är att snö blir tyngre när det är lite tö som idag. Den snö som ligger på ledningar etc blir då uppenbarligen så tung att hela skiten rasar ned. SL, för faaaan. Snö. På ledningar. Hur svårt ska det vara? Inkompetenta jävla träsktomtar. Blir trött av detta.

- Tar alltså tåget en station till Stockholms Central, denna illaluktande sörja av griniga pendlare, våta hundar och surt humör. Traskar genom sörjan i kulvertarna till den hatade blå linjen. Linjen som är så avskydd av till och med de övriga tunnelbanorna att den måste ligga tio minuters promenad under jord bort. Är på jobbet två timmar efter att jag startade hemifrån. Resan tar i vanliga fall 45 minuter, dörr till dörr. Blir trött av detta.

- Har tre samtidiga bokningar för kvällen (ingen städning då heller alltså). En rolig. En halvrolig, men i gengäld personligt utvecklande. En utmattande tråkig, själsdödande. Naturligtvis är jag tvingad att välja den själsdödande. Blir trött av detta.

- Inser att körkortet går ut väldigt snart. Måste ta extremt sista-minuten-körkortsfoto på lunchen. Noterar att jag inte har något smink samt att håret ser tunt, stripigt, mössplatt och otvättat ut - alltså tvingad att spendera även de nästföljande tio åren med ett extremförfulande körkortsfoto (förra körkortet: feber, diadem, osminkad, storpolo i fleece (aaaaaah! the horror!) och en distinkt Toker-liknelse). Blir trött av detta.

Så, just idag, bara för att muntra upp mig: Kan Jimmie Åkesson göra ett utspel om islam? Kan viktväktarna i Växjö tänka sig att ha en extra invägning? För mig? Pretty please, with sugar on top?