Fattar faktiskt ingenting

Ok, så Slick ska åka till Alperna och åka skidor. Packning är ordentligt onödigt att släpa runt på, så jag åker i min skidjacka - den är varm och skön, och jag ser ärligt talat inte syftet med att släpa med mig en extra jacka som jag ska använda när jag inte är i skidbacken.

Tydligen är detta ett oerhört kontroversiellt beslut. Närstående släktingar blir både upprörda och provocerade av det här. "Jag har aldrig sett en enda människa som gör så", "det ser ju töntigt ut att gå omkring i en skidjacka" och dylika uttalanden kommer från alla möjliga håll och vissa går så långt att de oombedda (snällt visserligen, det är inte det) köper en jacka åt mig så jag ska "slippa gå omkring i skidjackan". Som om det var den enda jacka jag ägde, och det är anledningen till att jag inte har med mig en totalt onödig extrajacka. Vissa blir så arga av mitt tydligen helt skadade beslut att de inte ens vill prata med mig i telefon längre.

Jag fattar inte grejen. Varför är det så oerhört känsligt vilken jacka jag går omkring med? Människor som i andra delar av livet definitivt inte är personer som bryr sig om vad andra tycker oroar sig plötsligt för att jag "ser töntig ut". Har jag missat något? Tycker resten av världen att det är sjukt viktigt att inte använda en skidjacka utanför skidbacken? Är jag stämplad som idiot när jag tänker "jacka som jacka, syftet med ett ytterplagg är att hålla mig varm"? Är det verkligen kutym att släpa med sig två jackor på varenda skidresa och den som inte gör det är en social paria? Lite apart och suspekt sådär? För ärligt talat: en person som tänker "gud vilken tönt" när de ser Slick med skidjacka på flygplatsen, det är en person Slick skiter fullkomligt i. Vem fan bryr sig?

Världen är sned. Eller så är jag det. Upplys mig gärna om vilket så jag kan agera därefter.

Ta ett sockerpiller till

Homeopater. De är för hälsoapparaten vad scientologer är för religionsapparaten. Ett fullkomligt apart logiskt resonerande i stil med "choklad hjälper mot lejon eftersom jag gillar choklad och aldrig blivit attackerad av ett lejon". Idioter, charlataner och krämare, skulle en mindre tolerant människa än Slick (hrm) kanske säga. Jag har gått till en homeopat vid två tillfällen för ett antal år sen när jag var ganska risig och modern medicin inte hade så mycket hjälp att ge. Sedan upptäckte jag logiskt tänkande och kritiskt granskande och nu sitter jag här och skäms. Därför - ska vi ta och göra som vi brukar och gå igenom vad de pysslar med egentligen?

Homeopati uppfanns av en tysk lirare, Samuel Hahnemann, under en tid när koppning, förbud mot bad och rent allmänt en viss laissez-faire inställning till det här med vetenskap och medicin var rådande metoder. Samuel fick då en, i sitt tycke, genialisk idé: Alla sjukdomar har symptom. Kan man hitta ett ämne som ger samma symptom och ta det i en liten, liten dos - då kommer symptomen ta ut varandra och sjukdomen således vara läkt.

Briljant, kan man tycka, om man bortser från att en sjukdom inte är summan av sina symptom. Det hade man ju inte så bra koll på under första halvan av 1800-talet -men nu? Nu vet vi väl ändå bättre än så? Uppenbarligen inte, med tanke på hur många som svär att det här med homeopati, det är the shit.

Dessutom blir det bättre (värre): Detta är alltså grundtanken med homeopati. Detta är vad det bygger på. "Medicinerna" som homeopater använder tas fram genom en process som kallas "proving" där ett gäng nissar sätter sig ner och proppar i sig en lagom hög dos av ett ämne. Arsenik, t ex. Sedan sätter sig nissarna och känner efter riktigt ordentligt och skriver ner alla symptom de upplever. Huvudvärk, feber, illamående osv. Här går det ju också åt pipsvängen eftersom det är omöjligt att veta om huvudvärken nisse nummer 3 upplever är resultatet av arseniken eller de tre glasen vin nissen hällde i sig igår kväll, men varför dröja vid besvärliga detaljer när vi ändå opererar med grundfilosfin symptom + symptom = sjukdom? Det är som att sila mygg och svälja kameler så vi låter homeopatnissarna köra på, för resonemangets skull.

Efter denna "proving"-session har vi alltså "en medicin" (arsenik) som "botar" ett diffust antal symptom genom ta-ut-varandra-effekten. När du går till en homeopat och beskriver dina symptom, och homeopaten börjar bläddra i tunga böcker, letar han alltså efter ett ämne som ger samma symptom som du har. Allt enligt ta-ut-varandra-principen.

Är det någon av er som fortfarande tycker att det här med homeopati, det verkar ju vettigt? I så fall fortsätter vi: Så, homeopaten har nu hittat ett ämne som ger samma symptom som du upplever. Vad dina symptom beror på är helt ointressant enligt homeopaten - tankesättet bygger ju på att det inte finns några underliggande problem, det finns bara symptom. Så, "problemet" är identifierat och du får en burk med små vita, söta piller.

Detta är sockerpiller. Det hymlar inte homeopaterna med - de menar nämligen att sockerpillren är doppade i en lösning som består av "medicinen", väldigt utspädd med vatten.

Nyckelordet här är "väldigt". Så här utspädd är den lösning som sockerpillren doppas i: Tänk dig ett klot fyllt med vatten. Klotets diameter är samma som sträckan mellan jorden och solen. För alla de miljarders miljarders miljarders (och några till) vattenmolekyler som finns i klotet är det en molekyl av "medicinen". Det säger sig självt att chansen att just ditt piller ska ha fått molekylen på sig är mindre än mikroskopisk. Detta är dock inte ett problem, enligt homeopaterna - vattnet man använder för att späda ut lösningen skall nämligen ha ett "molekylminne" så att det "kommer ihåg" medicinmolekylen och ärver dess egenskaper. Sedan går alltså detta "molekylminne" över till sockerpillret. Förklaringen är alltså att pillret "kommer ihåg" vattnets minne av medicinen. Så praktiskt.

Den som tänker själv har redan här insett att det här resonemanget är komplett vansinnigt. För det första har man visserligen lyckats se, under kontrollerade vetenskapliga experiment, hur vattenmolekyler formar sig runt en större molekyl och sedan behåller den formeringen efter att den större molekylen försvunnit - men bara i ungefär en millisekund. Det är jäkligt kort tid att ta sitt piller på.
Dessutom - hur vet vattnet, och pillret, exakt vilken molekyl den ska "komma ihåg"? Vatten försvinner inte, det går runt, runt, runt. Hur vet vattnet för den homeopatiska "medicinen" att den ska minnas arsenikmolekylen, men glömma bort, säg, molekylerna i Gustav Wasas urinrör? Och hur vet sockerpillret vilket av vattnets olika "molekylminnen" den ska välja att komma ihåg å sin sida? Alla dessa frågetecken, och då bortser jag ändå från den helt idiotiska tanken att vatten har något minne överhuvudtaget. Eller socker, för den delen.

Jomen, säger homeopaten, det är för att när vi tillverkar den utspädda lösningen för våra "mediciner", då dunkar vi flaskan med lösningen mot en lagom hård yta många gånger, hårt. Jamendåså. Så länge ni dunkar hårt. Då kanske vattnet "kommer ihåg" molekylen ordentligt. Jag menar, alla vet ju att en trasig TV börjar fungera om man slår den, hårt, på sidan. Eller hur?

Lallande träsktomtar. Hela bunten.

Film kontra verklighet

På film: En kvinna bryter stilettklacken på sina stövletter på väg till jobbet. En stilig karl fångar upp henne och kör henne till kontoret. Sen bjuder han ut henne på lunch. I slutet av filmen gifter de sig.

I verkligheten: Slick bryter stilettklacken på sina stövletter på väg till jobbet. Jag haltar genom kollektivtrafiken och blir slutligen körd sista biten av en albansk taxichaufför som muttrar hela vägen för att det är så kort resa. Lunchen köper jag själv, och i slutet av dagen väntar ett besök hos skomakaren. Möjligen även hos Karen Millen för att fråga hur fan de tillverkar sina skor egentligen.

Det finns en distinkt diskrepans melllan dessa scenarion, och jag uppskattar den icke.

Off with his head!

Företeelser som kommer bli straffbara när revolutionen kommer (samma revolution som även skall ta hand om stå-still-på-vänster-sida-av-rulltrappan-problematiken) har utökats med ytterligare en:

Det är INTE ok att stå och snacka upp en brud (Slick) en hel kväll för att precis före stängning kläcka ur sig att du har flickvän. Ditt egoistiska as. DU kanske haft en jättetrevlig kväll, men jag har lagt ansenlig tid (smink, hår, borttagning av hår, skor, you do the fucking math) på vaddå? Att roa dig?

Näpp. Inte ok. Och det var inte ALLS barnsligt att jag drog iväg en snöboll mot din ryggtavla innan jag hoppade in i taxin. Nope, inte det minsta.

Varken PK eller filantropiskt - pinsamt ärligt.

Man ska inte ta lagen i egna händer, alla måste behandlas lika av staten och lagboken oavsett hur mycket jag personligen ogillar dem, etc etc. Sanningar. Sunda sanningar.

Och så läser jag detta, och alla sunda sanningar, logik och förnuft springer och gömmer sig bakom prefrontal cortex. De enda tankar och impulser som finns kvar är:

"När åker han in?"
"Var bor han tills dess?"
"Hur lång tid tar det att köra dit?"
"Räcker ett baseballträ i aluminium?"

Inte sunt. Inte bra. Skäms för dessa tankar. Har dem ändå.