Yttrandefrihet - din förbannade skyldighet

Jag har åsikter om saker och ting, det måste jag tillstå. Jag ändrar mig hela tiden och omvärderar, utvärderar och diskuterar med andra, jag är kontroversiell, tillrättalagd, nydanande och bakåtsträvande i en enda röra, men jag har alltid, alltid, någon form av åsikt. Som jag ventilerar. Högljutt.

Tur för mig då, att jag lever i ett land som värderar yttrandefrihet såpass högt. Här i Sverige är den närmast helig och skall så vara, men då och då blir jag lite orolig över tillståndet i det avlånga landet Falukorv. Yttrandefrihet är nämligen inte bara vår rättighet - för att det skall fungera måste yttrandet vara obligatoriskt.

Om alla fritt ska kunna yttra allehanda åsikter, vare sig de är avskyvärda eller inte, måste motargumenten också komma från alla. Det håller inte att släppa Sverigedemokrater, förintelseförnekare, Livets Ord-evangelister och annat pack fritt i det publika och privata rummet och samtidigt lägga hela bördan av motargumentering och nedskjutning på den berömda "någon". Det är ditt ansvar att uttrycka din avvikande eller medhållande åsikt. Det är ditt ansvar att se till att ditt eget sätt att se på saken kommer fram, även om du råkar tycka "som alla andra" (jag lovar dig, det gör du inte. Det gör ingen). Om någon säger något som du inte håller med om är det ditt ansvar att säga nej, inte någon annans.

Är du en av dem som tänker "Någon borde stå upp mot den där Sverigedemokraten som delar ut lappar i porten. Jag vill inte för han är så obehaglig / jag orkar inte / jag har inga bra argument"? Då är du delansvarig för att det, t ex, verkar som om hela södra Sverige är befolkat av rasistsvin som helst skulle kasta ut varenda människa med mörkare hudfärg än en engelsman med solbränna. Jag tror inte att det är så. Jag tror det finns en väldig diversifiering av åsikter i, säg, Vellinge - de är bara lika tysta som du. Och ingen av er förtjänar yttrandefrihet.