Plötslig, omvälvande insikt

Det är inte för att jag är korkad som jag alltid är pank. Jag tenderar bara att hoppa över ett litet men ack så väsentligt steg i den logiska kedjan. Följande exempel visar på problemet - Slick har som av en (engångs)händelse femtusen kronor att spendera på sig själv. Så här går tankarna:

-En wii! tänker Slick. Eller en iphone! Eller ett par nya galet blingiga skor! Fast egentligen borde jag betala av det där lånet... Tänk, en sproilans ny liten bil, det blir typ femtusen kronor i månaden... Fast mamma och pappa borde få riktigt fina julklappar i år. Och Studentskan också, en lyxmiddag...

Tre timmar senare sitter jag med en wii, en iphone, ett par nya skor, ett avbetalt lån, en offert på en ny bil, förtontrett hemklickade julklappar till föräldrarna och en reservation för två på lyxrestaurang. Ni ser dilemmat? Av någon anledning kan min hjärna inte processa ordet ELLER. Några tips här? Förutom ekonomisk förmyndare?

Öööh! Böööh! Och andra intelligenta uttalanden

Fadde rasar mot Arla (se där en mening jag aldrig trodde jag skulle skriva) - de har på baksidan av mjölkpaketen presenterat stegosaurus som en "dörrvaktsödla" med mycket muskler och liten hjärna. Enligt Fadde är Arla "...ett stort, känt företag som borde förebygga mobbning. I stället smutskastar man en yrkesgrupp utan anledning."

HAHAHAHAHA!

Utan anledning? Förebygga mobbing? Den dag dörrvakter vid Stureplan (*host* Ayesha på Berns *host*) inte bryskt avvisar alla med mörkt hår eller fel skor eller utövar oprovocerat våld mot invandrare (beteendet kallas allmänt mobbing) samt slutar titta på mig med tomma ögon och öppen mun när jag använder ord med mer än tre stavelser har Fadde möjligen fog för sina ord. Tills dess har dörrvaktsyrket exakt det rykte det förtjänar och eventuell "smutskastning" är definitivt inte utan anledning. För oavsett vad diverse slentrianuttryck säger är det handling som räknas, inte tanke, och det är det du gör som definierar vem du är snarare än vad du vill och tänker. Beter sig dörrvakter som primitiva djur med liten hjärna och stor kropp är det vad de är, tills de slutar bete sig som det. Frågor på det?

Och så, naturligtvis, en disclaimer: Jag känner dörrvakter som är utmärkta människor. Trevliga, professionella och vettiga på alla sätt. Men så länge majoriteten av dem beter sig som idioter kommer majoriteten av oss kategorisera hela yrkesgruppen som det. Tough shit, gilla läget. För fler exempel: se svenskarnas attityd mot romer, Vellinge, pensionärer och lattemorsor.

Slick gör sig ännu mer populär

Projektet på Det Stora Företaget där Slick sliter sitt hår om dagarna har fått ännu en server tilldelad sig, utöver Borrelia, Emfysem och de andra. Namnet? Ja.. inte gillar de mig mer nu än de gjorde då, det står klart. Nya servern har fått namn efter den lilla fruktade fisken i Amazonasfloden som simmar upp i mäns urinrör och lägger ägg. Kukfisken, alltså. Fast på latin.

Känns bra det här.

Omedelbar devalvering av yrkesrespekten

Spotify + Iphone + hörlurar + Slick = Upplagd för jobbigheter.

Det spelar ingen roll att jag sjöng med i en låt. Det spelar heller ingen roll att låten handlar om korrumperade politiker, ett i sig respektabelt tema. Det enda som spelar roll är att mina kollegor i det öppna landskapet på Det Stora Företaget hörde mig glatt sjunga ut, helt omedveten om att jag sjöng på riktigt och inte i mitt huvud:

Ooh baby you want me, ooh baby you want me, well you can get this lapdance here for free, yeah you can get this lapdance here for free...

Tre års omsorgsfullt uppbyggd professionell respekt raserad och allt är Pharrells fel.

Om att bli oresonligt arg

Slick har temperament, det ska inte stickas under stol med. Visst har det slipats ner genom åren, men fortfarande exploderar jag lite oresonligt hit och dit då och då, även om jag försöker undvika det. Jag är dock inte säker på om jag någonsin reagerat så enormt över ingenting som en kvinna i lunchkön framför mig idag:

Det är lång kö och många människor som ska äta. Framför Slick står en liten kvinna med lätt ilsken uppsyn som hojtar till sin kollega fyra led bakåt: "Kom hit och träng dig, ställ dig här med mig!" Killen lommar fram och säger något i stil med att "Jag tycker det är så fräckt att tränga sig sådär, jag brukar aldrig göra det..." varpå Slick (såklart) inte kan hålla tyst, utan säger med ett litet småleende att jo, det är rätt fräckt. Killen säger ursäkta, den lilla kvinnan meddelar barskt att de faktiskt MÅSTE stå bredvid varandra. I nästa ögonblick spiller hon ut sitt vatten över brickan (som ännu inte fått en mattallrik på sig, ingen skada skedd alltså), och det är då det spårar ur helt:

Slick, med ett leende och vänligt tonfall: "Karma, tjejen! Du tränger dig i kön, då spiller du vatten." Naturligtvis menat som en liten pik, men knappast aggressivt.
Den Barska Kvinnan: Håll käften! Du är så jävla bitter!
Slick, nu lite paff: Öh, nej... Det var menat som ett skämt, jag ville inte...
Kvinnan: HÅLL KÄFTEN! JÄVLA IDIOT!!!

Slick brukar inte backa för en fight, men det här var så absurt och oresonligt att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Resten av tiden i kön spenderade jag med att tala med mina kollegor bakom mig istället, medan den barska kvinnans ilskna blickar brände mig i nacken. Fem minuter senare är jag på väg till ett bord med min lunchmat och kollegorna i släptåg när jag känner någon trycka sin bricka i ryggen på mig. Strax tränger sig ett litet ilsket knyte bryskt förbi mig med orden "flytta på dig, jävla häxa! Annars får du också karma!" (sic!)
Slick: Men lugna ner dig, jag har inget intresse av att..
Kvinnan: HÅLL KÄFTEN SÄGER JAG!! JÄVLA IDIOT! HÄXA! BITCH!
Slick, med en trött suck: Jag tror det är dags för dig att byta tampong nu.

Jag väljer att tolka hela episoden enligt mina vanliga karmaregler. Det här var återbetalning för alla tonårs-hissy-fits jag slängt genom åren - nu fick jag tillbaka. Med besked!