Gränsen är nådd

Slick är inte ogin, åtminstone försöker jag inte vara det. Trevliga saker som händer mina vänner glädjer mig lika mycket som trevliga saker som händer mig - nej, stryk det. Jag blir gladare när det går bra för mig, såklart, men alltjämt reagerar jag positivt på vänners välgång och knyter inte näven i fickan.

Förutom imorse då - när jag på väg till jobbet får sms från Dirren med texten "Här i Sydafrika är det 30 grader och sol. Sorry att jag inte svarade i telefon, men jag är ute och surfar".
Inte den minsta gnutta glädje för Dirrens trevliga semester - istället kändes det bara kallare och mörkare där jag stod. Min gräns för storsinthet nås uppenbarligen när det är lika varmt hos vännen som det är kallt hos mig. När Dirren plaskar som en lycklig säl bland vågorna medan jag inte kan ringa med min iphone med handskar på, och näsan går inte heller eftersom den haft en medeltemperatur på 2 grader sen i december. Det enda som är varmt nog att få telefonen att reagera är tungan. Jag kan numera bläddra fram en kontakt och ringa upp på 30 sekunder blankt utan att få tungkramp, men telefonen kommer bli fuktskadad innan den första tussilagon tittar fram.

Att min vanliga åtgärd för att muntra upp mig (skor) också är invaliderad gör inte saken bättre direkt. Jag har exakt två par skor jag kan använda i det här vädret - ett par håriga eskimågrejer och ett par plaströda moonboots. Alla andra skor har 10 centimeters stilettklack.

Så vad göra? Enkelt. Köpa bil. Retail therapy, bättre än prozac!