Slick - full koll på läget

Alldeles nyss, i Sundbyberg: Slick går med raska steg rakt in i... PG! Kommer ni ihåg honom? Den gamla Oddset-reklamen som gick för såpass många år sen att de som går ut gymnasiet nu inte har en aning om vad jag bubblar om. Stort, kändes det.

Det tog ett bra tag innan jag kopplade att det var PG dock. Jag lider nämligen av en ärftlig åkomma som gör linjen mellan "kändisar" och "bekanta" helt obefintlig - ta som exempel min kära moster som när hon skymtade en bekant på stan glatt hastade fram och började kallprata. Bekanten svarade artigt men något reserverat på lägesfrågor om barn och fru och sommarställe innan moster glatt sa adjö och gick vidare. Först en timme senare insåg hon att hon inte alls sprungit på en bekant - hon hade antastat Claes Månsson. Hennes minnen av trevliga konversationer var uteslutande hämtade från Yrrol.

Jag har exakt samma problem. I somras på Debaser sprang jag på en kille jag var övertygad om att jag gått i gymnasiet med. Vi hade setts varje dag, om detta var jag starkt övertygad. Det var inte han, men skam den som ger sig. Jag började lista gymnasier, fritidsintressen, krogar, eventuella gemensamma kompisar och avgångsklasser för att försöka finna den gemensamma beröringspunkt jag var så säker på fanns där - ända tills killen säger lite undrande:

- Du vet att jag var programledare på ZTV när du gick i gymnasiet, va?

Jaha. Nämensatte...

Jag är även ansvarig för att ha gett Tommy Körberg svår ångest (skulle jag tro). Han råkar nämligen vara lik Slicks pappa - så när jag såg min far komma hastande förbi i ett parkeringshus precis när jag ska åka iväg i hissen hojtar jag såklart "HEJ PAPPA!". En halvsekund efter inser jag att det inte alls är pappa. En halvsekund efter det stängs hissdörrarna, och det sista jag ser är Tommy Körbergs stelt panikslagna ansikte.

Med vetskap om allt detta är det inte alls förvånande att jag frågade PG om han jobbade kvar på Ericsson.

Dagens sjukt smarta idé

Det är mycket med den här grisförkylningen nu. Det tror jag att jag tar och skiter i, som Alfred sa - kan jag inte göra något åt det eller skälla ut någon för det är det redundant att tänka på det, tycker Slick.

Men se här då, ytterligare en utmaning att ta itu med för antipiraterna! Det ska bli intressant att se om Pontén & co är lika snabba på lagstiftningsknappen den här gången också, eller om de möjligen lyckats lära sig den enkla läxan att det inte går att få muttrande svenskar att rätta in sig i ledet med piska, enbart med morot (nu kan man ju tycka att det varit allmänt känt sedan motbokens dagar, då det puttrade i varenda källare, men alla kan ju inte ha en IQ över medel. Någon måste ligga under också).

Detta har hänt: Några nissar har uppfunnit en smart boktryckarmaskin som accessar ett virtuellt nätverk fyllt med text. Publicerade verk, böcker som gått ur print, privatpersoners egna hobbylyrik, allt en knapptryckning bort. Välj vad du vill printa och fem minuter senare har du en inbunden bok i handen. Omedelbart ser jag de fördelar som också nämns i artikeln - borta är behovet av ett stort lager, vilket innebär att små bokhandlar blir exakt lika konkurrenskraftiga som de stora - än mer faktiskt då de kan hålla lägre priser pga lägre lokalhyra etc. Ingen risk för att boken är "slut på förlaget" (alla vi som läser mycket har lärt oss hata det uttrycket med elden hos tusen solar). Good times all around alltså, även för Pontén!

Det lär bli surare miner på Antipiratbyrån när boktryckarmaskinen står i varenda fik, och ett nytt gäng påhittiga nissar modifierar mjukvaran i maskinen så den accessar... allt. Varenda text-torrent som finns ute i det stora molnet Internet. Hej presto - en inte överdrivet etiskt bakbunden caféägare kan helt plötsligt börja sälja Guillous senaste bok för precis vad han själv vill ta betalt. Ooops.

Om inte CreativeCommons eller någon annan smart licensieringsmetod blivit standard innan dess då.

En fullkomligt onödig instans

Det är mycket jidder i både nya och gamla media just nu - det har visat sig att domaren i Pirate bay-målet är jävig och rättegången måste kanske göras om. Det enda jag undrar är - vem bryr sig? Det var ju i tingsrätten detta skedde, och tingsrätten är inget annat än ett farthinder på vägen mot den riktiga domstolen, Hovrätten.

Tingsrätten är och har alltid varit ett ganska osmakligt skämt. Varför finns den överhuvudtaget? Ett gäng politiskt tillsatta senildementa dregelgubbar som aldrig läst en lagparagraf ska sitta och avgöra i verkliga brottmål, det är ju skrattretande. Med en sådan ordning är det inte konstigt att de mål som går vidare till Hovrätten får domen vänd upp och ner. Gång på gång. Tingsrätten dömer "skyldig", Hovrätten friar. Tingsrätten friar, Hovrätten dömer till åtta år i fängelse. Anledningen? Det är först i Hovrätten som Svea Rikes Lag faktiskt tillämpas istället för de civila nämndemännens fördomar och barockt världsfrånvända verklighetsuppfattning.

Det är i tingsrätten ett våldtäktsoffer blir utfrågad om längden på sin kjol, för att sedan tvingas se sin attackerare bli friad eftersom kvinnan inte skrikit på hjälp högt nog - detta trots att den åtalade mannen erkänt att kvinnan sagt nej och att han tvingats bända isär hennes ben. Det var tingsrätten som friade en 35-åring som erkänt att han drogat och sedan haft samlag med en 12-årig flicka, med motiveringen att han inte utövat "något direkt våld", och att flickan inte var så hög att hon inte kunnat freda sig - den underförstådda tolkningen är alltså att det 12-åriga barnet VILLE ha sex med 35-åringen.

Att ta på allvar vad tingsrätten har att säga om precis vilket ämne som helst är lika intelligent som att ta filosofilektioner av Blondinbella. Kan vi inte bara lägga ner skiten nu?

Avd. Det är väl klart man hänger med

Branschtidningen Computer Sweden, 2009-04-17, sista sidan. Spalten "Fyra snabbba svar", denna gång på frågan "Twittrar du?"

Niklas Sandelin, VD på "analysföretaget Exido":
"Njae. Inte så mycket nu längre. Det var mest i slutet av 90-talet."

HAHAHA!!! Nämensatte... ska man bluffa ska man göra det ordentligt. Swing and a miss, Nicke!

In times of turmoil, only the strongest, bravest fighters survive...

Slick har ett helt gäng killkompisar som duttar runt i world of warcraft på mer eller mindre regelbunden basis. Jag brukar få rapporter från insidan av detta världens största online-spel i stil med "Ikväll ska vi slakta femhundra gigantiska isjättar i en grotta! Sen ska vi sodomera en drake och spetsa fiendens huvud på våra Flaming Swords of Fiery Wrath!"

Tuffa killar, helt enkelt - trodde jag. Ända tills jag befann mig i MuskelSmurfens (förbluffande vältränad. Lätt vertikalt utmanad. Smeknamnet är således givet) soffa i helgen och hörde hur han talade för sig själv medan han knallade omkring inne i spelet:

- Ooooh titta titta! Jag fick silketyg av orchen! Nu kan jag sy de där fina byxorna jag sparat till!

- Nämen! Här växer det vildsenap! Då kan jag göra köttstuvning till middag!

- Äsch. Min handväska är full. Jag får lov att sätta in mina ädelstenar i bankfacket så jag får plats.

- Ett nytt recept! Nu kan jag baka kladdkaka! (Detta följt av jubel och glädjetjut).

World of warcraft - Världens största onlinespel för de som vill leka små pyssliga tanter för en stund. Snuttegullisar där.