gyckleri på allmän plats

Häromdagen gled jag in i en av de där småbutikerna runt Nytorget som är lite för kreddiga och har lite för få plagg på galgarna för att kunna överleva den stundande recessionen. Den debila expediten, uppenbarligen anställd för sin telefonbok och "personliga stil" snarare än någon form av yrkesstolthet eller -professionalism, tittade ointresserat på mig när jag pep förbi henne på väg mot provrummen med en blå trasa i handen (jag har en blå period nu. Likna mig gärna vid Picasso.) och fortsatte simultant läsa senaste Bon och idissla Big Red.
Väl i provrummet krånglade jag mig i trasan och insåg att jag omedelbart borde krångla mig ur den igen - jag är inte Elin Kling och kommer aldrig bli det. Problem uppstod dock när jag skulle dra klänningen över huvudet och den överdimensionerade lappen i nacken fastnar i mitt tillika överdimensionerade halsband som nu hotar att strypa mig.

Så jag står där, i ett litet provrum, med en klänning halvt över huvudet och armarna effektivt låsta vid öronen. Jag ser ut ganska exakt som en Dramatenelev årskurs 1 som just bemästrat improvisationen "träd i storm". Jag kan inte dra plagget upp (jag stryps) eller ner (armarna vid öronen var det ja). Det enda som återstår är att i blindo stappla ut i butiken i vild förhoppning om att bruden bakom disken är den enda andra människan i lokalen förutom jag.

Kort sagt: Ridå. En både fumlig och närgången upplevelse för både mig och expediten när vi försökte krångla mig ur klänningen utan att döda mig på kuppen. Men hon tuggade i alla fall inte tuggummi längre när jag gick därifrån. Utan klänning.