Upptäckardöden

Det här med "upptäckarexpeditioner" och "äventyrare" - där har vi en sysselsättning som är mer redundant och passé än en stansartjänst på Ericsson. Det mesta på klotet är karlagt. Det finns inte så jäkla mycket kvar att upptäcka nu, bortsett från möjligen längst ner på djupa havets botten.

Man skulle ju kunna tro att det inte skulle finnas så många upptäckare och äventyrare kvar då, nu när allt vi kan komma åt är uppmätt och omedelbart tillgängligt via satellitbilder här och där, men uppenbarligen är äventyrargenen ordentligt segsliten för upptäckarna finns kvar. De har bara blivit lite mer krystade och kissnödiga i sina projekt.

Eftersom fan och hans moster redan bestigit Mount Everest och hittat yttepyttesmå indianer i regnskogen är det liksom ingen grej längre att bara knata dit. Det är ingen bedrift. Ingen är imponerad. I den här branschen duger det inte att vara tvåa, du måste vara först! Så vad göra? Göra det svårare förstås! Inte bara bestiga Mount Everest, utan cykla hela vägen dit också. Samt hem, för säkerhets skull. DET har ingen gjort förut! Inte bara bestiga de sju högsta bergen i världen, utan göra det på tid också! Utan syrgas!

Det blir lite krystat det här. Det finns en gräns för hur många sätt man kan bestiga ett berg på. Missförstå mig rätt nu - jag är sjukt imponerad av människor som pallar att säg, vandra längs hela amazonasfloden, men hyllandet byts mot hånskratt när någon gör just det men barfota iförd balettkjol, bara för att vara först. Den faktiska bedriften försvinner i träsket av tomtiga PRtrick. Jag inser att de stackars äventyrarna måste hitta på de här fjanterierna för att någon ska bry sig överhuvudtaget och sponsorpengar ska trilla in, men varför bryr sig någon alls? Att gå till Kina är trots allt bara att gå till Kina - även om du gör det baklänges i brygga.