fredag, augusti 7

Morfar å ja

Det är tidigt en junimorgon och jag är sisådär sex-sju år gammal. Jag är på torpet med mormor och morfar, en liten faluröd trästuga utan el och vatten, mitt ute i det sörmländska ingentinget bland kohagar och susande lövskog. Morfar har väckt mig och mormor fast klockan bara är halv sex på morgonen. Mormor står i köket och gör äggmackor och varm choklad, själv gnuggar jag sömnen ur ögonen och får på mig shorts, en tröja, ett par tygskor - nu ska vi ut på äventyr!

Vi tar vägen förbi utedasset, genom blåbärsriset, morfar och jag. In i skogen, full av skatter. Morfars torparbarndom, slitig och hård med ett par år på barnhem då föräldrarna inte kunde försörja alla sina barn, har gett honom en enorm kunskap om och kärlek till djur och natur och den för han över till mig i allt han gör. Morfar har lärt mig att ro, fiska (och rensa), äta stensöta och harsyra, leta svamp och göra mackorna godare genom att lägga dem upp och ner i en myrstack.

Vi går djupt in i skogen, min lilla hand i morfars stora och mina pinniga, brunbrända ben med såriga knän knatandes med små hoppsasteg bredvid morfars stadiga kliv i gummistövlar. Jag är med min morfar nästan varje dag; efter fritids spelar vi poker tills mina föräldrar slutat jobbet och på helgerna tar vi långa skogspromenader. Och nu, på sommaren - då är vi på torpet.

En bra bit in i skogen stannar morfar till och förkunnar lågt att "nu måste du vara tyst förstår du Slick. Tyst och försiktig!". Vi går nästan ljudlöst upp för en sluttande brant som stupar rätt ner på andra sidan. När vi är nästan framme vid branten lägger sig morfar på mage och ålar sig den sista biten, och jag gör samma sak. Andlöst kikar jag över kanten...

Där nere på marken, tre meter under mig, är öppningen till ett rävgryt. Tre små rävungar leker vilt i solens första strålar och mamma räv sitter strax bredvid och vakar. Det är en otrolig syn och jag och morfar ligger stilla i tio minuter och tittar på rävungarnas lek, innan något stör mamma räv och hon skäller till och motar in sina ungar i grytet igen. Ögonblicket är över, jag och morfar äter våra äggmackor där på branten med lagom ljummen varm choklad till medan solens strålar spelar över en spegelblank insjö. En bit bort ligger ekan, och snart ska vi ro ut på sjön för att försöka fånga gammelgäddan.

Först i vuxen ålder har jag insett vad min morfar betydde för mig, och vad jag betydde för honom. Först nu inser jag att händelsen ovan, och alla andra liknande händelser, var noggrant planerade av morfar. Han gick upp vid halv fyra på morgnarna för att gå runt i skogen och hitta saker att visa mig, roa mig och lära mig av. Han förgyllde min barndom och gjorde varje ögonblick med honom till något magiskt. När han dog försvann en man som formade stora delar av min person och i mångt och mycket gjorde mig till den jag är idag. Jag får fortfarande, nästan tio år efter hans död, en tjock, värkande klump i halsen av att tänka på, prata om och skriva om min morfar och det morfar-formade hålet i hjärtat är fortfarande lika stort.

Men torpet står kvar. Utedasset står kvar, blåbärsriset likaså. Jag vet precis var stenen med rävgrytet finns, och där, sittandes på branten iförd morfars gamla gummistövlar och blå träningsoverallsjacka, där kan jag hitta morfar. Där är det han å ja igen.

5 kommentarer:

30+ sa...

Fy 17 vad fint. Jag blir tårögd. På riktigt.

Huskatt sa...

Det här är bland det vackraste jag läst !
Jag tror alla skulle vilja ha en sådan morfar som du haft, någon som tar sig tid och bryr sig om.
Tänk att ha så vackra minnen.

Lilla Duktig sa...

Kärlek.

emster sa...

Hjälp. Jag började grina! Din morfar, vilken hjälte. Påminner om min morfar. Minnen är det bästa. De är ens egna.

Slick sa...

Tack, alla. Jag grinade rätt bra själv när jag skrev det... men jag är glad att jag uppenbarligen lyckades få fram vilken underbar människa han var.