På det stora hela känns det rätt bra att vara en cynisk, småbitter misantrop. Dock:
Jag kommer ihåg när Patrik Sjöberg hoppade 2,42. Då var jag ung och naiv, och det var rent allmänt oförfalskad glädje och jubel så till den milda grad att Tomas DiLeva (som ledde barnprogrammet Sommarmorgon då) gjorde improviserad spontankaftandans i TV-rutan sjungande "2,42! 2,42! 2,42!" Och jag dansade med, stolt och glad som bara en tioåring med ett världsrekord-by-association (Sverige kan också!) kan vara.
Nu: Usain Bolt triumfjoggar sig till medalj efter medalj. Världen jublar. Någonstans dansar en tioåring framför TVn. Kanske även Tomas DiLeva. Och allt jag kan tänka är "Undrar om han åker dit för doping inom en månad eller inför nästa stora mästerskap."
Cynism. Ibland är det bara en omskrivning för "orkar inte våga tro på något igen".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Ja, tänk om man haft den naiva glädjen kvar. Men icke då.
(Ett fullsatt Ullevi ger Carolina Klüft stående ovationer efter EM-guldet. Alla utom Blubb som sitter ner och klappar lite förstrött och undrar vad hon stoppat i sig som inte Arne Ljungqvist upptäckt än.)
Yes! Trodde bara att det var jag som fortfarande starkt förknippar höjdhopp och Sjöbergs världsrekord med Di Levas glädjedans i Sommarmorgon!
(Och ja, klart som fan att Bolt är tokdopad)
Skicka en kommentar