Vet din mamma att du super?

Varje gång någon inkännande socialhäxa med hemanent-hår och DiLeva-dialekt uttalar sig om alkoholism som en sjukdom får jag eksem. Att hävda att alkoholister är sjuka och inte kan hjälpa att de super, det är att nedvärdera alla de som lever med riktiga sjukdomar, som kämpar dagligen med cancer och alzheimers och fan och hans moster. En sjukdom är något som förstör dig, oundvikligen, som fortsätter förstöra dig helt utan att du gör något. En alkoholist får inte ofrivilliga muskelspasmer som får honom att sätta munnen till flaskan - det är en medveten handling som utförs på order av medvetna impulser från hjärnan. Du väljer att supa, så du super. Det är inte sjukdom - det är svaghet.

Visst är alkohol beroendeframkallande, och visst har vissa människor en predisposition inbyggt i generna för att lättare bli beroende av ämnen eller beteenden - spel, sprit, heroin, vadsomhelst. Det betyder dock inte att de inte kan hjälpa sig själva, eller att de inte kan stå emot. Visst fasen kan de stå emot. Återigen - det är en medveten handling att sätta munnen till flaskan. Jag säger inte att det är lätt att sluta dricka för en beroende alkoholist, jag har sett på nära håll just hur svårt det är, hur smärtsamt det är och hur dåligt personen mådde när det var som värst. Men det är möjligt, det är görbart, och det är enbart din egna viljestyrka som sätter ribban.

Det går inte att "vilja" bort cancer. En cancersvulst växer oavsett vad du gör eller inte gör - medan ditt supande bara sker när du gör det medvetna valet att sätta munnen till flaskan och köra. Jag tror att när vi slutar dalta med alkoholister, när vi slutar ge dem frikort och tvingar dem att inse att det är de själva som väljer att supa, inte deras predisponerade genuppsättning, då är de också bättre rustade att ta emot den hjälp vi kan ge dem, behandling, rådgivning, terapi och så vidare. Att sätta sjukdomsstämpel på alkoholism (eller heroinberoende, eller spelberoende) är att ta bort allt ansvar från den enskilde individen, och det kan aldrig leda till starka människor, väl rustade för livets hårda smällar.

Och när vi nu är inne på det här med personligt ansvar och vem det är som bestämmer hur mycket det ska supas - anonyma alkoholister är precis lika fel ute de. Det enda som sker i ett tolvstegsprogram är att ansvaret fråntas en själv och läggs på något annat, odefinierbart högre väsen. Istället för att supa varje dag ska personen istället gå på möten varje dag. Så fort suget efter spriten kommer ska AA-medlemmen bege sig till ett möte. Det är ju bara att ersätta ett beroende med ett annat, och inte överhuvudtaget ta tag i grundproblemet - det att här har vi en människa som inte är stark nog att stå emot sina egna impulser. I ett kritiskt granskande TV-program i höstas citerades statistik från USA som visar att andelen människor som slutade med AA och lyckades hålla sig rena var lika hög som andelen som slutade utan AAs hjälp. Kör AA eller inte - statistiskt sett finns det ingen AA-effekt alls.

Jag tycker inte synd om alkoholister, narkomaner eller spelberoende människor. När de erkänner att de är de själva som inte kan stå emot sina impulser - då kan jag försöka hjälpa dem. Innan dess får de fortsätta lalla runt i sin låtsasverklighet, där ingen någonsin behöver ta ansvar för sitt eget beteende så länge det klassats som en sjukdom av en världsfrånvänd new age-kärring med eget "behandlingshem" på släktgården så hon kan få lite mer statsbidrag för att kunna behålla skiten.