B1 och B2 does Göteborg

Slick och EkonomiChefen kom iväg till slut - och det blev, som väntat, en episk helg i Sveriges västraste storstad. Scenario:

Klockan är efter midnatt och det är fullt ös på nattklubben Push. Vår värd Linné-stekarn står vid baren och snurrar upp en 20-nånting brud, och själva glider vi runt och minglar med lokalbefolkningen (Mickey Dee från Motörhead! Stort - men karln själv är förvånansvärt kort. Distinkta associationer till Cousin It från Addams Family, kan vi säga).

En kärlekskrank lokal förmåga envisas med att inte alls fatta vinken utan istället följa efter B1 och B2 (Blondin1 och Blondin2, Slick och EkonomiChefen) som en lydig geisha, tre steg bakom hela kvällen. Någon gång efter tvårycket tycker människan av outgrundlig anledning att det är dags att göra den stora, slutgiltiga framstöten.

L(okala förmågan): Jag ska gå hem nu. Kan du inte följa med mig?
S(lick): Nä du. Jag ska gå hem med EkonomiChefen.
L: Men EkonomiChefen får också följa med... (nudge nudge, wink wink)

Här någonstans tänds full-i-fan-lampan bakom både Slicks och EkonomiChefens pannben, och sen går det som det går...

E(konomiChefen): Då får du faktiskt hitta en karl till mig också!
L (nu helt inne på att här vankas det fanimig fyrkant! Score!): Ahmenvisst! Vem då?
S (odiskret pekande på Linné-stekarn, som nu är i uppenbar slutfas på sin egen plocka-tjej-drive borta i baren): Ser du killen därborta, i kavajen? Honom vill vi ha!

Varpå den lokala förmågan lullar dit, och frågar LinnéStekarn om han kunde vara så vänlig hänga på hem för att göra gemensam sak med de två blondinerna därborta i hörnet? LinnéStekarn tittar lite lätt förvirrat bort och ser Slick och EkonomiChefen upplösta i skrattparoxysmer, och inser läget - men avslöjar inget, utan tackar bara artigt nej. Tack, men nej.

Vi kan dra vissa slutsatser om vad den lokala förmågan kände i det här läget. Här har han, trots Kristus-fylla, dragit den kanske största vinstlott en snubbe kan på krogen - och nu ser han den försvinna framför ögonen på honom, enbart på grund av en motsträvig stekarkille som uppenbarligen aldrig någonsin behövt somna ensam efter utgång. Så nära är den lokala förmågan nu, men ändå så oerhört långt borta. Slutrepliken är obetalbar:

Lokala förmågan: Men kom igen då, snälla! För MIN skull!!