Nerslag i verkligheten

För en tid sedan ringde det oväntat på Slicks dörr, en helt vanligt tisdagkväll, mitt i livet. I normala fall är det ju läge att bli ordentligt misstänksam (jehovas! tv-pejlare!) och min första impuls var att öppna dörren helnäck med en flaska Explorer i näven och en partytuta i käften (förvirra dem!) men eftersom jag
a) inte hade fulsprit hemma,
b) inte varit på barnkalas på mycket, mycket länge och framförallt
c) är ännu-inte-helt-lastgammal tjej och således får helt andra reaktioner på egen nakenhet än den genomsnittlige dörrklockeblottaren
valde jag att öppna fullt påklädd på Svensson-vis. Såhär i efterhand inte helt genomtänkt.

Utanför stod två nissar som, visade det sig snart, var utsända på uppdrag av avgående bostadsrättsföreningsstyrelse (säg det tio gånger i rad! På fyllen!) för att hitta nya ledamöter. Jag blev helt enkelt guilt-trippad in i styrelsen - tillsammans med löften om att det första som skulle göras var att höja arvodet till styrelsen (ka-ching). Trots futila försök att smita undan (vem vill ha in en ledamot som inte ens kommer på årsmötet, tänkte Slick och stannade hemma) blev jag invald och igår var det dags för denna juvel av frustration, viktigpettrar och sila-mygg-svälja-kameler-mentalitet: styrelsemöte i bostadsrättföreningen.

Deltagande:
Alfa-hannen. Har suttit i styrelsen sedan garaget användes för att hysa hästdragna droskor. Kan allt. Oerhört hjälpsam - så länge du gör exakt som han alltid gjort och aldrig någonsin säger emot.

Musen. Förskrämd liten flicka i 20-nånting-åldern. Helt renons på självkänsla och oförmögen att prata högre än en viskning. Livrädd för alla former av ansvar som innebär att ta kontakt med någon annan människa. Oklart vad fan hon gör i styrelsen.

KlimakterieKossan: Mötets stora behållning. Har inga som helst insikter om hur saker och ting fungerar utanför hennes egen hem-o-jobb-sfär. Jobbar med något kreativt och har en enormt avslappnad inställning till jobbiga ord som integritet, sekretess och "styrelsens ansvar".
Till det ett gäng mer eller mindre sköna lirare - och så Slick.

Efter 45 (!) minuters diskussion om hur vi skulle följa upp ärenden (excel? en lista? på mailen? rista in to-do-listan i husgrunden?) diskuterades lite mer känsliga ämnen - medlemmar som var sena med månadsbetalningen, problem med spring på gården av obehöriga osv. Det var nu KlimakterieKossan formtoppade. "De är knarkare allihop! Ring polisen!" hojtade hon glatt. När Slick försiktigt påpekade att det knappast gick att ringa polisen hit och dit utan att ha någon form av bevis kom mothugget "Bevis! Det är ju bara att TITTA på dem!"

Mot såna argument biter ingen logik, och när de dessutom följdes upp med totalsågning av begreppet "styrelsens representant" ("vaddå tänka på vad jag säger om mina grannar? trams!") valde jag att erkänna mig besegrad. På kulturtanter fastnar intet.

Kanske diskuteras arvodena nästa möte?