Datoridioter vi minns

Slick har jobbat med datorer i en eller annan form sedan jag var nybakad och färsk någon gång på 90-talet. Gör man sådant länge nog finner man förr eller senare (oftast förr) sig själv sittandes med ett apfult headset på skallen, fieldandes supportsamtal från människor som så fort de hamnar framför en dator tappar varenda indian i kanoten bortsett från en ängslig liten mohikan utan styrfart. Kvinnan som trodde Dell upfunnit datorn till exempel ("Det är därför det står Del på alla tangentbord" sa hon till mig och nickade förnumstigt. Jojo), eller killen som jublande förklarade att han optimerat backuprutinerna på sitt bolag genom att börja skriva backuper till /dev/null (icke-unix-kunnigas översättning: Backup till papperskorgen, utan möjlighet att återställa). Men det supportsamtal som stannat kvar, det som fortfarande hemsöker mig och får mig att vakna med ett ryck, kallsvettig med lakanen i en hög på golvet, är följande.

Bakgrund: En kvinna ringer till datorsupporten på Ett Annat Stort Företag där Slick svarar i telefonen. Hon har tappat nätverksinställningarna på sin dator, och med ett stort knippe tålamod och detaljerade beskrivningar lyckas vi till sist få alla IP-nummer och andra grejer på plats igen. Tills...

S(lick i supporten): Sådär, då klickar du på OK!
K(vinnan utan indianer i kanoten): OK?
S: Japp! OK!

K: ... Jag tryckte på Cancel! (Sagt med stolthet, som om ett svårt arbete just lyckosamt genomförts)
S: Men.. men... inte OK?
K: Nä. Cancel.
S: Jaha... Men då gör vi om allting igen då.
* göra om göra om göra om*
S: Nu! Nu är alla inställningar gjorda! Nu vill jag att du klickar på OK. INTE Cancel. OK. Ok?
K: OK?
S: Ja. OK.
* lång tystnad. Till slut hörs ett tveksamt musklick i andra änden av tråden. *
K: ... Jag klickade Cancel.

I det läget tog Slick tyst av sig headsetet, backade långsamt bort från telefonen med den uppenbarligen helt vansinniga kvinnan i luren, lämnade kontoret och gick till närmsta bar. Mental health break, kallas det visst.