Är lunchen en rast, verkligen?

Jag har just haft en stekig tvåtimmarslunch - sett utifrån. Sett inifrån det kaos som var min lunchrast var det allt annat än stekigt:
Jag har haft vårdnaden om den ömma moderns svenne banan-glidare till merca en längre tid, men nu ska den lämnas tillbaka till ägaren. Således rattade jag mercan från norra förorterna till närmaste mack, där jag städade invändigt, tvättade utvändigt och tankade fullt innan jag styrde kosan mot hemmet på Södermalm. Där letade jag bra parkering och lämnade nycklarna på köksbordet så den ömma modern kunde hämta upp dem efter jobbet.

Därefter blev det hämtning av samma bilnyckel på samma köksbord samt återförsel av bil till norra förorterna då den ömma moderns del av hela operationen (ta med nycklar till dotterns lägenhet så hon kan hämta bilnyckeln på köksbordet) tyvärr visade sig vara henne övermäktig.

Ett väl utfört arbete är den grund varpå samhället vilar, hävdar Karl-Bertil Jonsson. Jag, som är hungrig och dessutom lite bakfull efter att ha firat att en god vän återkommit från en långresa och åter trampar sitt fosterlands trygga mylla, menar att Karl-Bertil kan dra åt helvete.