Viss oro över framtiden i det avlånga landet Falukorv

Jag var på hemmafest i helgen, hos ett för mig hittills helt okänt gäng. Det kan vara kul att göra sånt, träffa lite nya kufar, röra sig utanför sin bekvämlighetszon och chockera sig med någon annans verklighet lite då och då. Man vill ju inte stelna till.

Just den här festen bjöd dock inte på några klockrena varvningar direkt. Det var samma tråkiga rapande av samma meningar som yttrats på varje fest sen urminnes tider och samma slentrianmässiga uppstötningar av allmängiltiga åsikter uppsnappade från fikarummet på jobbet ("det är synd om munkarna i Tibet", "politiker bara fifflar", "bara vi fick snö så skulle det bli lite ljusare ute") som alltid, men en tjej stack ut ur mängden. Hon var så ung, så naiv och så övertygad om sin egen intellektuella förmåga som man bara kan vara innan tjugofem att hon, på helt egen hand, roade mig kungligt i de tre timmar jag stod ut innan jag med ett minimum av artighet kunde bege mig till nästa fest. Alltid med lite uppspärrade ögon och halvöppen mun, som om någon just upplyst henne om att universum är oändligt och hon försöker göra sig en bild av det. Begrunda nedanstående konversation, fritt ur minnet:

R(andom festnisse): "Kuken ska ha sitt", haha, det var ju Frank Andersson som sa!
S(lick): Ja, det har jag hört! Sjukt kul. Han rymde från OS-byn 84 eller så, och det var det enda han svarade när de undrade var han varit, när han återkom vid sjutiden på morgonen. Hahaha, vilken hjälte!
B(imbo): Ahme vaddå. Om du skulle ligga med han, skulle du tycka om att han sa så om dig dagen efter då eller?

Hela köket tystnar medan jag mest häpen står och stirrar på henne. Inte placerade hon väl just mig och Frank Andersson i någon form av småstadshögstadiehookup-situation, och la sen fjortisfeminism ovanpå hela röran? Jo, tamejfan. Det gjorde hon.

S: Jaaa, alltså... Nu kan jag väl kanske gissa att Frank fick betala en del för att han skulle få sitt, så att säga.
B: Jaaahaaaaa! Ja, hon brydde sig väl säkert inte om att han sa så om henne då.
S: Alltså, det här var i Japan. 1984. Jag har väldigt svårt att tänka mig att "hon" överhuvudtalet pratade svenska, än mindre vet vad Frank sa till sin tränare i OS-byn...
B: Nänä, alltså jag bara gillar verkligen att tänka lite längre.
S: * Skyndar sig att ta en väldigt stor klunk vin för att inte brista ut i flatgarv *

Något senare överhörde jag den konversation som fick mig att resolut snöra på mig skorna och ringa en taxi.

R(andom festnisse, bevisligen även han inte direkt överbegåvad): En lista med korkade citat! Det borde man ge ut en bok om, det är ju skitkul. Fan vad man skulle tjäna pengar, att ingen tänkt på det förut!
B(imbo, igen med ett lätt förvirrat men entusiastiskt uttryck): Jaaa! Alltså, jag gillar verkligen... samlingar.

Här någonstans gav jag upp. Om den här bruttan är representativ för de som ska dra det tunga lasset jag blir gammal ligger gamla Svedala ordentligt surt till, kan jag säga. Själv planerar jag en strategisk förflyttning till Hemingways gamla favoritbar i Havanna, där ska jag hinka Canchacharas tills jag lullar ut i havet av misstag. Billigt och bekvämt, så ska en pensionsplan se ut.