Tihi - lilla jag, bara!

I väntan på en väckarklocka som får mig att vakna utvilad oavsett när jag gick och la mig (kan vi fantisera fram det kan vi skapa det, sa Jules Verne) får P3 duga som lagom avstressande väckning. Just nu pågår någon form av musikgalajufs för att samla in pengar för svält, cancer eller någon annan av naturlagarna instiftad befolkningskontroll, och imorse var det Kitty Jutbring som höll låda och intervjuade någon av alla de svårmodiga singer-songwriterpojkar med blängade hybrisblick under snedluggen som brukar paradera på kanalen - Juvelen har jag för mig det var denna gång. Kitty var som vanligt ett riktigt öronsår för mig, men just denna morgon hade jag ett ögonblicks klarsyn och lyckades identifiera varför Kitty, Ann Söderlund och en hel grabbnäve brudar alltid irriterat mig som ett halvläkt skrapsår mellan skulderbladen.

De gör sig korkade med flit. De pratar barnspråk med flit. De gör sig mindre än de är för att komma undan med mer och slippa få mothugg på ett resonerande, intellektuellt plan. Det kommer en tidpunkt i alla tjejers liv förr eller senare (åtminstone de av oss som valt att jobba och ta oss någonstans på egen hand, vilket alltså innebär de flesta i Sverige och nästan ingen i Utah) när vi inte längre kan gömma oss bakom tihi-muren, när vi är äldre än 21 och alltså måste börja agera som vuxna. Detta innefattar ett ordförråd rikare än en genomsnittlig 19-årings och en viss koll på nutidsorientering. När Kitty Jutbring tihi-ar sig genom en hel intervju och strösslar varenda mening med "ahme", "asså" och "ahaaaa" samt ställer frågor som passar utmärkt i Kamratposten är det inte charmigt, det är pinsamt. När Ann Söderlund väljer att kommunicera medelst babyjoller till samtliga gäster och kameran i en hel programserie och tar rollen som "den blonda söta tjejen som inte vet vad en lunga är för något" när läkare ska intervjuas börjar stressryckningarna i mitt högra ögonlock dansa riverdance.

Att Kitty, Ann och otaliga andra exempel helt enkelt är utvecklingsstörda och tyvärr inte kan prestera bättre vore önskvärt jämfört med hur det egentligen ligger till - dessa tjejer är grymt smarta, driftiga och initiativrika. De ser att de kan komma längre med mindre ansträngning så länge de håller sig kvar i "tihi, lilla jag"-facket, då de inte kommer behöva komma med något relevant, inträngande, avslöjande eller underhållande alls - de kommer aldrig hamna i debatt med någon sakkunnig annat än som gimmick-inbjudna i Ekdahl och de kommer aldrig krävas av dem att de ska ställa något mer än flamsiga pajasfrågor ens till nobelpristagare. De skulle kunna tala rent och artikulera. De skulle kunna sänka sitt röstläge från den fejkade fjollfalsetten och använda ord som har mer än två stavelser. De skulle kunna ta upp inträngande, personliga frågor som gav något till lyssnare / tittare. De är begåvade och har alla kontakter som krävs. Men nej - de väljer att sitta kvar i tihi-facket och glidåka istället för att faktiskt åstadkomma något.

Å andra sidan är jag antagligen bara avundsjuk. Skulle jag börja tihi-a mig igenom en arbetsdag skulle jag få kicken på två röda. Så varför är det ok att Ann Söderlund pratar bebisspråk en hel jäkla säsong?