Den svenska hjälplösheten

Det finns få saker som gör mig så ohemult irriterad som hjälplösa mähän och daltande med myndiga människor. Jag har tagit upp fenomenet ett antal gånger under olika flagg, men egentligen är de ju alla uttryck för samma sak - i dagens samhälle är det helt ok att inte ta någon som helst ansvar för sitt eget liv. Har du fått en stor räkning som du inte har lust att betala? Stackars liten. Skäll på företaget som var fräckt nog att ta betalt för sina tjänster! Är du alkoholist? Inte ditt fel, det är ju en sjukdom! Blivit testad av polisen efter att i månader rantat runt helt öppet med vitt pulver fastsmetat i snoken? Ingen fara, gråt ut i pressen om ditt "inre mörker" och hinta om några bokstavsstörningar så är du förlåten.

Hela landet har drabbats av Jesus-komplex. "Förlåt dem, ty de veta inte vad de göra". Sanningen är ju förstås att är du så klantig / okunnig / fullkomligt urblåst i skallen att du inte fattar att elräkningen bör komma en gång i månaden eller högst kvartalet - då får du skylla dig själv. Det är enbart ditt eget jobb att hålla koll på dina finanser. Det är inte en mänsklig rättighet att få gratis vård och terapi för att få bukt med beroenden som du skapat helt själv genom att peta i dig allehanda mer eller mindre lagliga substanser. Det är inte McDonald's fel att väldigt många amerikaner är feta grisar. Ingen kan ha undgått att McDonalds är onyttigt. Väljer du att ge dina ungar ett happy meal varje dag med dippsås till kommer de bli feta. Det kommer att vara ditt fel tills de blir gamla nog att börja äta själva, då kommer det vara deras eget fel. Har du inte listat ut det och sedan dör av hjärtsvikt och skenande kolesterolhalter - ditt eget fel. Det är inte ok att gråta ut i pressen för att man är så fet att man inte kan använda en dator (hör du det, Anna Book?) för att sen bli hyllad i ett antal artiklar för att man äntligen lyckats gå ner i vikt - genom en operation där 90 % av magsäcken tas bort.
Det är sjukt enkelt det här med vikten, och det vet vi allihop. Energi in - energi ut = överskott i fett. Punkt. Alla ni mentalt underutvecklade fragglar som svamlar om ämnesomsättningsstörningar och andra bortförklaringar måste någonstans inse att när mindre än 0,5 % av befolkningen har en ämnesomsättningsstörning kan det knappast förklara varken dina egna valkar eller dina barns. Du är fet. De är feta. Ni äter för mycket och rör er för lite. Punkt.

Begreppet personligt ansvar verkar ha slutat användas helt och hållet, bortsett från när man ska skylla på någon annan förstås. Då är det deras personliga ansvar. Den allmänna inställningen tycks vara att nu har det hänt något som är tråkigt för mig - så vem ska fixa det? Åt mig?

Jag har en bekant som gick ur A-kassan för att han tyckte det blev för dyrt. När han sen blev arbetslös spenderade han många långa timmar med att beklaga sig över hur enormt synd om honom det var nu, och vilka vidriga, hemska människor det var på A-kassan som "vägrade bakdatera hans ansökan och därför var personligt ansvariga (!) för att han numera inte kunde betala hyran". Det var ju lite otur förstås, att han gick ur och sen blev arbetslös. Men knappast någon annans fel än hans eget.

Jag kan känna sympati för situationen. Det är klart det är påfrestande att sluta dricka, betala en jobbig räkning som tömmer semesterkontot, börja motionera... men det är inte någon annans fel att du satt dig i den här situationen. Inse det, så kanske vi kommer någonvart.