Obehagliga tendenser

Det här blir det sista jag kommenterar om opinionsföljetongen "Konstudent På Villovägar", åtminstone till i maj när den slutgiltiga domen kommer. Jag var möjligen något onyanserat kategorisk i mitt totala sågande av Anna Odells tilltag, det är ju teoretiskt möjligt att verket kommer bidra med något så omvälvande att det direkta äventyrandet av människoliv faktiskt är berättigat. Det är inte särskilt troligt förstås, men möjligheten finns där och det är klart bruden ska få en chans att vidimera sig oavsett hur många minuspoäng hon dragit på sig hittills. Jag tycker fortfarande att alla nu kända fakta pekar på att bruttan är en idiot, men en gång trodde vi att Quick var en av de värsta seriemördarna i modern tid också. En chans till kan hon få innan vi dunkar henne i tjära och fjädrar, även om jag börjat samla dun från soffkuddarna i förberedelse.

Men det är ju inte därför jag är här. Jag trillade in i SVTs Debatt igår just när diskussionen om Anna Odell pågick som värst, och det var en skrämmande elitistisk hållning som konstnärskollektivet (med ett par undantag) visade upp. Vilks, någon dammig konstprofessor, en kulturbrud som envisades med att börja varje mening med "jag jobbar ju på samma sätt som Anna Odell..." och uppenbarligen hade huvudet så långt uppkört i sin egen röv att hon får hårstrån i halsen när hon nyser gjorde med sina samlade uttalanden mig rent mörkrädd.

"Man får begå brott i konstens namn" började det med. Det utvecklades till att nä, man får aldrig skada andra människor (återigen - just det är vad Anna Odell gjorde, men skit samma), men om verket är "bra" får man gå över alla möjliga gränser. Där någonstans drog Vilks till med det som fick åtminstone mig att vilja hoppa upp på barrikaderna utanför Konstfack - att avgöra ett verks berättigande, det kan bara andra konstnärer göra. Underförstått - vi andra är så obildade och göre oss icke besvär för vi kan ändå inte förstå.

Det betyder alltså att en grupp riktigt världsfrånvända människor som till stor del får hela sin försörjning från skattekronorna för att de ska berika oss, de vanliga människorna, med sin kultur utöver det även ska få göra vad de vill, när de vill - så länge deras isolerade inre krets tycker det är ok. Vilket de naturligtvis tycker, för de sitter ju själva och planerar det som så vackert kallades "social och politisk konst". De ska få utnyttja alla delar av samhällsapparaten, få attackera vanliga civila människor och kan aldrig bli kritiserade ens när de begår brott, ty de är konstnärer och enbart andra konstnärer kan bedöma deras handlande. Det är en riktigt obehaglig tanke. Väljer konstvärlden att ge sig in i politiska och sociala kommentarer måste det bli andra bedömningsgrunder än bara det konstnärliga värdet, och det måste vara tillåtet för samtliga att bedöma både verk och metod, inte bara konstnärskollektivet. Att de till största delen är ett gäng lallande dårar torde vara fastställt vid det här laget.

Senast jag hörde argumentet "bara den som är insatt ordentligt kan förstå det här, så bara den får kritisera" var när någon försökte värva mig till en pyramidförsäljningsscam. Jag är även rätt säker på att scientologerna använder samma retorik. Och Plymouthbröderna. Då torde vi alltså kunna derivera att det svenska konstnärskollektivet är en statligt sponsrad sekt utan insyn men med full aktionsfrihet utanför lagens råmärken - och det är jävligt obehagligt.

Poängen med konstarbetet i detta fall skulle vara att "öppna slutna rum". Då är det väl ändå att gå över ån efter vatten att fejka psykbryt på detta vis, när ett veritabelt ymnighetshorn av psykoser, storhetsvansinne och rent maktmissbruk finns i den ankdamm konstnärerna redan simmar. Påfylld av oss. Granskad av ingen.