Möteseffektivitet

Jag irriterar mig på att mina kollegor tycks anse att ett veckomöte är synonymt med en puttrig fikarast med jobbförtecken. Var, om jag får fråga, finns effektiviteten i att nio personer sitter och lyssnar på en diskussion mellan tre andra personer, som dessutom bara rör de tre? Och vad exakt är det som är så provocerande i att påpeka det? Som ansiktena såg ut runt konferensbordet när jag möjligen något bryskt konstaterade att jag och säkerligen fler med mig hade bättre saker för oss än att lyssna på en vild diskussion kring en liten detalj ingen sett än de tre kunde man tro att jag just föreslagit att Fritzl skulle friges och få en egen stuga på Barnens ö. Det är då fasen vad känsliga folk kan vara.

Samma sak med den själsdödande vuxna-människor-på-kontor-versionen av uppsatsklassikern "Vad jag gjorde på sommarlovet" - Vad Jag Gjort Denna Vecka. När man som på det Stora Bolaget där jag sitter arbetar i diverse projekt lite hit och lite dit är det sällan det finns några gemensamma intressepunkter mellan projektgrupperna även om personerna råkar tillhöra samma avdelning. Således har jag just spenderat en timme med att lyssna på diarréliknande utläggningar om diverse program och åtgärder som jag aldrig hört talas om och aldrig kommer jobba med. Jag försökte sätta en trend och sammanfattade min vecka i tre ord, men den gubben gick inte.

I-landsproblem. Små och obetydliga i ett större perspektiv, men ack så drabbande för mig och mitt allmänna humör.