torsdag, februari 12

Att tänka efter före...

... är något jag aldrig riktigt anammat. Jag reagerar omedelbart på allt och missuppfattar det mesta vid första försöket. Det blir mer spännande så, särskilt med tanke på att jag besitter ett korttidsminne i paritet med en dement guldfisk på crack vilket nedanstående anekdot ur Slicks verkliga liv illustrerar med all önskvärd tydlighet:

Det är i början av det nya året och jag är ute och svänger mina nyvaxade med en soft blandning av vänner och kollegor. I bakhuvudet ligger tanken på den där sportjournalisten jag har något obestämt på gång med, en mångårig polare med plötsligt upptäckt romantisk potential - vilket ytterligare bekräftas av ett par sött flirtiga sms som kommer min väg under kvällen. Good times alltså, tills ett av smsen får mig att sätta appletinin i halsen:

"Jag äter din fitta nu."

The fuck? Snabb titt nedåt för säkerhets skull (ingenting här, ingenting där), sen slår ett relä om i mitt after work-dimmiga huvud och jag blir ordentligt fyllebesviken när jag inser att den här killen är det inte mycket bevänt med - sådär formulerar man sig knappast till en potentiell flickvän såvida hon inte heter Linda Lovelace (och det gör inte jag). Här någonstans börjar resten av gänget inse att något har gått på tok borta i Slicks hörn av bardisken, och med tanke på samlad inmundigad spritmängd och den tillgängliga kvinnliga fägringen en lönefredag på en coctailbar vid Stureplan måste jag sett ordentligt skakad ut.

Högläsning av sms och vild diskussion följer. Omdömen om journalisten fälls kategoriskt - han är ett as! Ett svin! - och svarstexten formuleras och omformuleras tills det bestäms att den där har minsann inte gjort sig förtjänt av något svar överhuvudtaget (fast jag vill minnas att jag skickade något passande otrevligt ändå). Någon förklaring till den drastiskt ändrade tonen - från flirt till grovpetting - lyckas ingen komma med, allra minst Slick. Vid det här laget är hela gänget involverade i debaclet, och som brukligt är när brudar fulla som kastruller blir besvikna måste alla dalta, gulla och prata snällt med mig ett bra tag. Så jag blir glad igen.

Det piper till då och då om mobilen men jag ignorerar både den och journalisten, kommer över mitt lilla trauma och festar vidare. Först flera timmar senare, när jag återigen ältar hela historien tjatigt och fyllesladdrigt för någon stackars förbipasserande vänlig själ, tänds ett litet ljus i min hjärna. Långsamt, plågsamt kommer minnesbilderna tillbaka... från en kväll strax före jul... då jag var hemma hos journalisten och bakade pepparkakor och lussebullar... och under många fniss bakade en fullt ätbar...

Ridå.

Om det är någon som undrar varför jag är singel har ni alltså svaret nu - den oslagbara kombinationen demens, drinkar och direktreaktioner från reptilhjärnan sätter krokben för mig varje gång. Gå i kloster, Slick!

3 kommentarer:

30+ sa...

*klapp klapp klapp*

30+ sa...

Alltså som i avmätt applåd.

Slick sa...

Tack *bockar och bugar*. Jag kände mig väldigt stolt.