Idoler, rasister och svensk apati

Slick gillar Jan Guillou. Hans lätt nedlåtande ton och sarkastiska svar på naiva frågor gör många riktigt förbannade, och sånt är alltid kul. Dessutom skriver han bra, och hans många analyser och uttalanden genom åren angående Israel-Palestinakonflikten har alltid varit spot-on och långt mer sansade och nyanserade än de andra barrikadgastarna som tagit sig ton. Överlag vittnar Guillous uttalanden i många olika ämnen om en eftertänksamhet och en analys där känslor fått stå tillbaka för fakta, logik och sunt förnuft. Även de som inte håller med Guillou i någonting måste åtminstone tillstå att karln ger ett trovärdigare intryck än många andra proffstyckare helt enkelt för att han sällan uttalar sig i svart eller vitt utan ser de grå nyanserna.

Nu har Guillou följt Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson under ett par veckors tid. Det är intressant och framförallt enormt viktig läsning för alla oss som drömmer mardrömmar om Sverigedemokraterna eller för all del Anti-Fascistisk Aktion i riksdagen. Det är riktigt obehagliga typer i båda grupperna - min högst privata önskan är att de ska stena varandra tillbaka till bronsåldern. Hittills har de ju varit på god väg.

Att håna, mobba och i största allmänhet kasta skit på Sverigedemokraterna och deras medlemmar ligger närmast till hands för de flesta av oss - men det är dags att ändra strategi. Det enda de greppen lyckats uppnå är att medlemmarna bärs upp av en känsla av martyrskap, och för att citera direkt från Guillou är det just det som får dem att gå upp klockan fem på morgonen och dela ut tusen flygblad före jobbet. Hur många centerpartister gör det?

Vi lever ju i en demokrati, och är det så att mer än fyra procent av svenska folket gillar SD kommer de komma in i riksdagen. Det är fruktansvärt obehagligt, men jag kan helt enkelt inte tro att så många faktiskt förstår och köper deras upplägg fullt ut. Det går inte, det är inte det Sverige jag växt upp i. Då återstår alltså att alternativet att Jimmies "normalisering" av partiet fungerat, att de lånat så mycket från andra partiprogram och dolt sin ursprungliga agenda så bra att de lurat folk. Det enda sättet att angripa det är att behandla SD som vilket parti som helst. Inte använda metoder som inte skulle användas mot andra partier, utan istället utmana dem offentligt. Låt de vara med i debatterna, låt de få medialt utrymme, men gör det på samma villkor som övriga partier. Betänk de upprörda röster som höjdes när folkpartiet föreslog svenskaprov för invandrare som vill bli medborgare - är SD rustade för en folkstorm av det slaget? Är SD rustade för att möta det politiska toppskiktet på lika villkor? Klarar Jimmie Åkesson en oredigerad debatt med Carl Bildt och Maria Wetterstrand utan att förlora ansiktet i direktsändning? Jag tror inte det, och jag tror att det är nödvändigt att pröva. Skulle SD briljera i ett sånt upplägg får politiker och svenska folket skylla sig själva. Då emigrerar jag och lämnar det här landet åt sitt öde.

Men om vi inte prövar kan vi vara säkra på att SD enbart kommer få mer makt och inflytande. Det skrämmer mer.