torsdag, februari 19

En dag låg mamma med mamma och så blev du till

Det här med homosexuellas rätt att adoptera. Det behöver dryftas. Det råder minst sagt delade meningar om det i kompiskretsen - men som vanligt snurrar folk in sig i argumenten och kan inte se skillnad på fakta och logik (ni vet, de vi bör använda som måttstock när vi utformar regler för hur alla andra ska leva) och personlig moralkompass (ni vet, den som absolut inte bör användas som mall för någon annan någonsin). Ska vi reda ut begreppen? Ja, det ska vi!

För att undvika eventuella missförstånd: jag är för homoadoptioner. Såklart. Jag är för det mesta som hjälper mer än det stjälper. Det finns en hel massa virrig goja som anförs som argument mot homosexuellas rätt att adoptera. Dessa kan man sortera in under två kategorier - "dåliga, dåliga bögpappan" och "stackars, stackars bögbarnet".

Alla argument som sorterar under kategorin "dåliga bögpappan" kan i princip slängas ut tillsammans med det religionsfundamentalistiska diskvattnet - det är på samma intellektuella nivå. Naturligtvis har det faktum att mamma gillar ostron mer än stångkorv ingenting med hennes moderskänslor, förmåga till kärlek till ett litet barn eller förmåga att hålla en unge hel, ren och kramad i arton år att göra. En homosexuell person är självklart inte dummare, sämre på att visa kärlek eller mindre lämpad att byta blöjor än någon annan. Och råkar du som läser tycka att homosexualitet är en perversion och att alla bögar är pedofiler (jag vet att ni finns) - stäng ner browsern nu. Du är för dum för att läsa den här bloggen - ring Åke Green istället, ni har säkert mycket att tala med varandra om.

Kvar blir då argumenten i kategorin "stackars bögbarnet". Här är det lite knivigare - grunden för huruvida adoption ska få ske ska naturligtvis alltid utgå från barnets bästa.
I princip går argumenten ut på att växer en unge upp i en "onormal" familjesituation med två mammor alternativt två pappor kan en hel drös obehagliga saker hända. Ungen blir homo själv, får en "skev" bild av hur en familj ser ut och eftersom barnet ifråga redan har ett utanförskap i och med adoptionen blir det dubbelfel - både adopterad och bögföräldrar, upplagt för mobbing.

Barn till homosexuella, både adopterade och biologiska (hädanefter kallade bögbarn för enkelhetens skull. Bögflatabarn såg bara weird ut), vittnar om att de fått utstå en hel del mobbning under skolgången. Det är ett problem som jag bara ser en lösning på - ju fler barn till homosexuella som går på en skola, desto mindre risk är det att mobbing sker på grund av just den orsaken. Att vägra homosexuella adoption dömer således bara framtida generationer biologiska bögbarn till fortsatt mobbing.

Vad gäller risken att bli homosexuell själv för att man har homosexuella föräldrar så finns det inga bevis. En studie gjord på bögfår (hur man nu tog reda på vilka får som var bögar) indikerar att det finns en genetisk bakgrund till homosexualitet, åtminstone delvis. Är det korrekt bör ett adopterat bögbarn alltså löpa mindre "risk" att bli homosexuell själv än ett biologiskt bögbarn. Dessutom - skulle det vara så jäkla hemskt om det vore så? Bög, flata, hetero, gör vad du vill. Du har väl ungefär samma odds att bli lycklig vilket som skulle jag gissa, och det är ju det enda en förälder egentligen vill för sina barn.

Då återstår det här med att man blir lite allmänt skev av att växa upp i en "onormal" familjesituation. Låt mig kontra - hur många växer upp i en "normal" situation? Kärnfamiljen är inte längre det första och enda alternativet, och är definitivt inte i majoritet längre. Jag blir så fruktansvärt trött på människors rädsla för det okända. "Det här har jag aldrig sett förut, det måste vara dåligt!" Väldigt, väldigt många får en harmonisk tillvaro först när kärnfamiljen går sönder - när mamma lämnar sin suput till karl, när föräldrarna slutar bråka och skrika varje kväll och istället bosätter sig i varsin lägenhet - listan kan göras lång. Du som skriver under på det här argumentet - menar du på allvar att det ska tas fram en lista på acceptabla konstellationer? Vem ska avgöra vilken familj som är "normal" och vilken som inte är det - du? Nä tack. Du kommer aldrig få bestämma för mig, åtminstone inte så länge jag fortfarande kan tala och skriva. Vad mig anbelangar är det du som inte är acceptabel.

Ett argument till har jag hört - eftersom det är färre barn som finns tillgängliga för adoption än det finns villiga föräldrar finns ingen anledning att öka på kön med homon också. Problemet är ju att tänker man så sätter man explicit ett högre värde på en heterosexuell person än på en homosexuell. Det är exakt samma sak som Hitler gjorde. Det är inte ok.

Egentligen borde det räcka med att titta vilka man står bredvid när man utvärderar sin åsikt. Uttalat mot homoadoption: kristdemokrater, Åke Green och Sverigedemokraterna. Charmigt gäng. Tolerant, vidsynt och fyllt av kärlek till medmänniskorna. Eller?

2 kommentarer:

30+ sa...

1. Homosexuella har alltid fått barn i alla tider. Varför ska de inte få ha samma rättigheter som alla andra?

2. Nej, homosexualitet är inte ärftligt. Och OM så vore fallet, vadfan är det för del på det då?

3. Barn mobbar varann för att de har fel färg på mössan, för att de har glasögon eller för att de flyttat in från Värmland. Barn mobbas. En anledning mer eller mindre spelar ingen roll.

Kort sagt. Jag håller med dig. Till etthundratio miljoner procent. You rule.

Fredrik sa...

Sitter och sträckläser din blogg, varvar asgarv och håller med nästan allt.

Misstänker att du lär uppskatta detta:

http://www.youtube.com/watch?v=H6p_aESYqtg